Rättegången som redan 1985 knäckte ryggen på förintelselögnen

Fria Sidor granskar "förintelsen": Del 6

Detta inlägg handlar om Ernst Zündel’s rättegång 1985. Redan för 40 år sedan togs alla bevis upp i en rättegång och inga höll i korsförhören. Alla nyckelvittnen, den världsberömde Raul Hilberg, nyckelvittet om ”förintelsen” Rudulf Vbra med flera tillintetgjordes, en efter en och fick erkänna att allt de berättat var fiction. De blev så avklädda att de aldrig igen vågade korsförhöras. Har du hört talas om det? Har du läst detta någon gång i lögnmedia? Nej, så klart inte, därför att media i hög grad kontrolleras av judiska intressen. De kontrollerar inte bara pressen och televisionen, utan också politiker, den tillåtna forskningen på våra universitet och domstolarna. Då spelar sanningen ingen roll alls, det är deras etniska intresse att framställas som offer som räknas. Den som inte faller in i detta får inte vara med. I detta inlägg kommer du få en smärre chock, för allt föll på plats redan för 40 år sedan. Ändå fortsätter lögnen och i tilltagande omfattning. Ernst Zündels öde är en beskrivning av ett korrupt rättssystem, korrupt media och en värld som idag helt bygger på fabricerade lögner, varav en av de värsta är förintelselögnen som saknar varje form av bevis eller logik. I dagens video får du inblick i den kamp som förts och förs för tyska folkets upprättelse och alla vita människors rätt att få berätta sin egen historia, inte låta den styras av den judiska lobbyn. Den visar vilka mäktiga intressen som tagit över alla regeringar i västvärlden, de av judiska intressen betalade ”spontana” protesterna och den hjärndöda ”antifascistiska” mobb som enkelt kan hetsats till våld att bränna ner hus för att mörda. Du ser också en spegel av hur världen ser ut också idag. Inget har ändrats på 40 år. Ernst Zündel är en hjälte i vår tid, i sanningens tjänst. Allt för få vet vem han är och i lögnmedia framställs han som en galning. Inget kan vara mer fel. Istället har han suttit i fängelse stora delar av sitt liv för att sanningen ska tillåtas berättas. Han förtjänar vår uppskattning och tacksamhet. Han har kämpat för tyska folket, alla vita människor, i grunden för hela mänskligheten.

Detta inlägg är lite längre eftersom det täcker in så mycket. Filmen och texten kräver din uppmärksamhet men du kommer att bli rikligt belönad. Den insikt du får om hur det går till när man vill tysta de som söker efter sanningen är viktig för att förstå dagens ”upp-och-ner-vända” värld, där sant är falskt, osanning är sanning och vi för länge sedan slutat att ställa frågor och söka svar därför att det numera är förbjudet inom nästan alla samhällets områden.

När du ser på videon, vilket Fria Sidor hoppas att du tar dig tid att göra, och läser texten kommer du stöta på ordet revisionism. Den judiska lobbyn har länge laddat det ordet med förakt eftersom man inte vill att deras lögner ska granskas. Den som granskar andra världskriget och ”förintelsen” kallas revisionist. Många tror därför att termen syftar på människor som söker förminska judarnas lidanden och sprida falsk propaganda. Det är precis tvärtom. En revisionist är en person som granskar historiska förlopp kritiskt utan hänsyn till politisk korrekthet. I grunden måste all verklig forskning vara revisionistisk. Det handlar om att ständigt granska allt, ompröva hypoteser eller få dem bekräftade, baserat på objektiva kriterier. Den forskare som inte är revisionist har redan bestämt sig och har därför upphört att vara vetenskapsman.

Fria Sidor lovar dyrt och heligt att om det kommer fram äkta bevis på ”förintelsen” så får fakta och bevis styra. Idag är det dock fullständigt uteslutet att dagens officiella version har något med verkligheten att göra. Något som mycket tydligt kommer fram i dagens inlägg.

Källa: http://www.ihr.org/jhr/v08/v08p417_faurisson.html

Bakgrund

Den 13 maj 1988, dömdes Ernst Zündel av domaren för distriktsdomstolen i Ontario (Toronto) Ronald Thomas, till nio månaders fängelse för att ha distribuerat revisionisthäftet: ”Dog verkligen 6 miljoner?” (Did Six Million Really Die?)

Bildresultat för did six million really die
Farlig information

Ernst Zündel bodde i Toronto där han arbetade som grafiker och reklamman. Han var då 49 år gammal. Ernst är född i Tyskland och har behållit sitt tyska medborgarskap. Hans liv har kantats av ständiga problem från den dag då han, omkring 1981, började att distribuera boken ”Did Six Million Really Die?”. Boken publicerades första gången 1974 i Storbritannien där, ett år senare, den blev  fokus för en lång tvist i den litterära tidskriften ”Books and Bookmen”. På initiativ av det judiska samfundet i Sydafrika, förbjöds boken senare där.

Kämpar för tyska folkets upprättelse

Bildresultat för ernst zündel
Ernst Zündel

I Kanada, under en tidigare rättegång 1985, hade Ernst Zündel dömts till 15 månaders fängelse. Den domen förkastades 1987. En ny rättegång inleddes den 18 januari 1988. Robert Faurisson, historiker och revisionist, deltog i de rättsliga förberedelserna och ägnade tusentals timmar att förbereda Ernst Zündel’s försvar.

Bildresultat för robert faurisson
Robert Faurisson

François Duprat: en föregångare

År 1967 publicerade François Duprat en artikel ”Mysteriet med gaskamrarna” (Défense de l’Occident juni 1967, sid. 30-33). Han blev senare intresserad av Richard Harwood’s bok och blev aktivt involverad i distributionen av den. Den 18 mars 1978 mördades han av män beväpnade med vapen alltför komplexa att inte tillhöra en underrättelsetjänst. Ansvaret för mordet påstods ligga på ”Remembrance Commando” och en annan ”judisk revolutionär grupp” (Le Monde den 23 mars, 1978, s. 7). Patrice Chairoff hade publicerat Duprat’s hemadress i dossiern ”Neo-Nazisme”. Han motiverade mordet i Le Monde (April 26, 1978, s. 9) genom att citera offrets revisionism: ”François Duprat är ansvarig. Det finns vissa uppgifter som dödar.” I ”Le Droit de vivre”, det offentliga organet för LICRA (International League Against racism and antisemitism), uttryckte Jean Pierre-Bloch en tvetydig inställning: han kritiserade brottet, men samtidigt, lät han det förstås att han inte kände  ömkan om något hände dem som skulle inspireras av offret och gå den revisionistiska vägen (Le Monde, 7-8 maj, 1978).

Mördades för att han var sanningssökare

Bildresultat för François Duprat
François Duprat

Pierre Viansson-Ponte

Åtta månader innan mordet på Duprat, 18 mars 1978, hade journalisten Pierre Viansson-Ponte lanserat en virulent attack mot Harwood’s bok. Hans krönika hade titeln: ”Le Mensonge” (Lögnen), (Le Monde, 17-18 juli, 1978, s. 13). Den trycktes med godkännande i ”Le Droit de vivre”. Sex månader efter mordet tog Viansson-Ponte upp attacken en gång till i ”Le Mensonge” (suite) (Lögnen-Fortsättningen) (Le Monde, September 34, 1978, s.9). Han nämnde inte mordet på Duprat utan offentliggjorde istället namnen och hemorter på tre andra revisionistiska forskare och påkallade samtidigt lagstiftning mot revisionism.

Sabina Citron vs. Ernst Zündel

År 1984 framkallade, Sabina Citron, chef för Föreningen för Förintelsens Minnesdag, våldsamma demonstrationer mot Ernst Zündel i Kanada. En attack gjordes mot Zündels hem. Den kanadensiska postverket behandlar revisionism som den behandlar pornografi och vägrade Zündel all service och all rätt att ta emot post. Zündel fick tillbaka sina rättigheter till posttjänster först efter ett år av rättsliga förfaranden. Under tiden gick hans företag omkull. På initiativ av Sabina Citron, lämnade justitiekanslern i Ontario in ett klagomål mot Zündel för att ha publicerat ett ”falskt uttalande, utsaga eller nyhet.” Klagomålet byggde på följande resonemang: ”svaranden har missbrukat sin rätt till yttrandefrihet; genom att sprida Harwoods bok, information som han måste förstått var falsk; i själva verket kunde han inte undgå att vara medveten om att ”folkmordet på judarna” och ”gaskamrarna” var ett obestridligt faktum.” Zündel anklagades dessutom för att ha skrivit och publicerat ett påstått ”falskt” brev.

Vidhöll att sex miljoner gasats

Bildresultat för Sabina Citron
Sabina Citron

Den första rättegången (1985)

Den första rättegången varade i sju veckor. Juryn fann Zündel inte skyldig för det brev han själv hade skrivit men skyldig för att ha distribuerat Harwood’s bok. Han dömdes av domaren Hugh Locke till 15 månader i fängelse. Den tyska konsulatet i Toronto konfiskerade hans pass och den västtyska regeringen hade förberett utvisningsåtgärder mot honom. I Tyskland hade västtyska myndigheterna redan genomfört en rad stora polisrazzior hos personer som hade haft korrespondens med Zündel. År 1987 förbjöd USA honom tillträde till dess territorium. Men trots allt detta hade Zündel vunnit en media seger: dag efter dag, i sju veckor, hade alla engelskspråkiga kanadensiska medier rapporterat från rättegången, med alla spektakulära avslöjanden. Allmänheten fick veta att revisionisterna hade första klassens dokumentation och argument för att underbygga sin sak, medan berättelsen om ”förintelsen” var i en desperat situation, helt utan bevis.

Försvarets expertvittne: Raul Hilberg

Åtalets expert vid första rättegången var Raul Hilberg, en amerikansk professor av judisk härkomst och författare till standardreferensarbetet, ”Förstörelsen av de europeiska judarna” (1961), som Paul Rassinier diskuterade i ”Le drame des Juifs Européens” (Europeiska judars drama).

Standardreferensverket, störst av dem alla, som knappt ens nämner ”förintelsen”

Bildresultat för raul hilberg the destruction of the european jews

Fick i rättegången erkänna att ”förintelsen” ägt rum genom telepati. Vågade aldrig korsförhöras igen.

Bildresultat för raul hilberg the destruction of the european jews
Raul Hilberg

Hilberg inledde sitt vittnesmål med att förklara, utan avbrott, hans teori om ”utrotningen” av judar. Han blev sedan korsförhörd av Zündels advokat, Douglas Christie, som assisterades av Keltie Zubko och Robert Faurisson. Redan från början stod det klart att Hilberg, som var världens ledande auktoritet på ”förintelsen” aldrig hade undersökt ett enda koncentrationsläger, inte ens Auschwitz. Han hade ännu inte granskat något läger när han 1985 meddelade den kommande utgivningen av en utökad, reviderad och rättad ny upplaga av hans standardverk i tre volymer. Även när han besökte Auschwitz 1979 en enda dag som en del av ett ceremoniellt framträdande, gjorde han sig inte besväret att undersöka varken byggnader eller arkiv. I hela sitt liv har han aldrig sett en ”gaskammare” antingen i sitt ursprungliga skick eller i ruiner. (För en historiker, kan även ruiner berätta något). I vittnesbåset var han tvungen att erkänna att det aldrig hade funnits en plan, en central organisation, en budget eller tillsyn för vad han kallade politiken för ”utrotningen” av judar. Han erkände också att de allierade aldrig hade utfört någon expertstudie av det påstådda ”vapnet för brottet” det vill säga av en gaskammare. Inte en enda obduktion har visat att en fånge någonsin dödats av giftgas i Tyskland.

Ställde frågor men fick inga svar

Bildresultat för Douglas Christie
Douglas Christie

Hilberg sade att Hitler gav order om ”utrotningen” av judar, och att Himmler gav order att stoppa utrotningen den 25 november, 1944. Hilberg kunde dock inte lägga fram något dokument som visade på en sådan order från Hitler. Försvaret frågade honom om han fortfarande skrev om förekomsten av Hitlers order i den nya upplagan av hans bok. Han vågade svarade ja. Han ljög och begick därmed mened.

I den nya upplagan av hans standardverk (med ett förord daterad september 1984), hade Hilberg systematiskt tagit bort varje omnämnande av en order från Hitler. (Se granskning av Christopher Browning, ”Den reviderade Hilberg,” Simon Wiesenthal Center Annual, 1986, s. 294). När han tillfrågades av försvaret hur han skulle förklara hur tyskarna hade kunnat utföra ett företag så enormt som ”utrotningen” av miljoner judar utan någon form av plan, utan någon central myndighet och utan någon budget, svarade Hilberg att de olika nazistiska myndigheterna hade haft ”ett otroligt möte av hjärnor, en tankeläsning av en vittomfattande kollektiv byråkrati.”

Vittnet Arnold Friedman

Åklagaren hade räknat med vittnesmål från ”överlevare”. Dessa ”överlevare” valdes med omsorg. De skulle vittna om att de hade sett med egna ögon, förberedelser och genomförande av mord genom gasningar. Sedan krigets slut 1945 i en serie rättegångar som de i Nürnberg (1945/46), Jerusalem (1961), eller Frankfurt (1963-1965), har sådana vittnen aldrig saknats. Men som alltid vid dessa rättegångar, finns ingen advokat som någonsin hade haft det mod eller den kompetens som krävs för att korsförhöra dessa vittnen.

Bildresultat för ernst zündel ronald thomas
Arnold Friedman

För första gången någonsin, i Toronto 1985, skulle en advokat, Douglas Christie, våga begära acceptabla förklaringar. Han gjorde det med hjälp av topografiska kartor, byggnadskartor, vetenskaplig dokumentation på egenskaperna hos de gaser som påstås ha använts samt kapaciteten på ugnarna för kremering, vare sig de skett i krematorieugnar eller på bål. Inte en enda av dessa vittnen bestod korsförhören och i synnerhet inte Arnold Friedman. Förtvivlad, förklarade han att han visserligen hade varit i Auschwitz-Birkenau (där han inte arbetat en enda gång utom en lossning av potatis), men att när det gäller gasningar hade han förlitat sig på vad andra hade sagt till honom.

Vittnet Rudolf Vrba

Vittnet Rudolf Vrba var internationellt känd. En slovakisk jude fängslad i Auschwitz och Birkenau, berättade att han hade flytt från lägret i april 1944 tillsammans med Fred Wetzler. Efter att han kommit tillbaka till Slovakien, dikterade han en rapport om Auschwitz och Birkenau, som beskrev dess krematorier och ”gaskammare.”

Skrev fiction och blev sedna ett nyckelvittne som alla hänvisar till

Bildresultat för Rudolf Vrba
Rudolf Vbra

Med hjälp av judiska organisationer i Slovakien, Ungern och Schweiz, nådde hans rapport Washington, där det låg till grund för den amerikanska regeringens berömda ”War Refugee Board Report” som publicerades i november 1944. Sedan dess har varje Allierat organ som ansvarar för åtal av ”krigsbrott” och varje Allierad åklagare i rättegångar mot ”krigsförbrytare” haft tillgång till denna officiella version av historien om dessa läger.

Vrba blev senare brittisk medborgare och publicerade sin självbiografi under titeln ”Jag kan inte förlåta”. Denna bok publicerades 1964, men var faktiskt skriven av Alan Bestic, som i sitt förord, gav vittnesbörd till den ”stora omsorg Rudolf Vrba haft för varje detalj” och till hans ”noggranna och nästan fanatiska noggrannhet.” Den 30 november 1964 vittnade Vrba vid Frankfurts Auschwitzrättegångar. Sedan flyttade han till Kanada och blev kanadensisk medborgare. Han har varit med i olika filmer om Auschwitz, särskilt ”Shoah” av Claude Lanzmann. Allt gick bra för honom tills dagen för Zündel-rättegången, 1985, då han korsförhördes obarmhärtigt.

Han har sedan visat sig vara en bedragare. Det visade sig att han hade helt gjort upp antalet och placeringen av ”gaskamrarna” och krematorierna i sin berömda rapport 1944. Hans bok från 1964 öppnade med ett påstått besök i januari 1943 av Himmler i Birkenau som påstås ha invigt ett nytt krematorium med ”gaskammare.” I själva verket var det senaste besöket av Himmler i Auschwitz i juli 1942, långt innan januari 1943 då den första av de nya krematorierna fortfarande var långt ifrån klara. Till följd av, tydligen, någon speciell minnesgåva (som han kallade ”särskild mnemonic princip” eller ”special mnemonical metod”) och en verklig talang att vara överallt samtidigt, hade Vrba räknat ut att inom loppet av 25 månader (April 1942 april 1944)  tyskarna hade ”gasat” 1,765,000 judar bara i Birkenau, inklusive 150.000 judar från Frankrike. Men 1978 tvingades, Serge Klarsfeld, i sin skrift ”Minnet av deporteringen av judar från Frankrike”, dra slutsatsen att, under hela kriget, hade tyskarna deporterat sammanlagt 75,721 judar från Frankrike till alla sina koncentrationsläger.

Den allvarligaste aspekten av detta är att siffran 1,765,000 judar som ”gasades” i Birkenau också hade använts i ett dokument (L-022) i Nürnbergrättegången. Efter att ha attackerats från alla vinklar av Zündels advokat, hade bedragaren ingen annan möjlighet än att åberopa, på latin, ”licentia poetarum” eller ”poetisk frihet” med andra ord, det var fiction. Hans bok hade just publicerats i Frankrike (1987); denna utgåva presenteras som en bok av ”Rudolf Vrba med Alan Bestic.” Den innehöll inte längre det entusiastiska förordet av Alan Bestic, utan endast en kort introduktion av Emile Copfermann som konstaterar att ”med Rudolf Vrba godkännande har två bilagor från den engelska utgåvan tagits bort.” Ingenting sägs i boken om det faktum att dessa två bilagor också hade orsakat Vrba allvarliga problem vid rättegången i Toronto 1985.

I januari 1987 beslutade en appellationsdomstol bestående av fem domare att förkasta åtalet mot Ernst Zündel av några mycket grundläggande skäl: Domare Hugh Locke hade inte tillåtit försvaret något inflytande vid urval av jury och juryn hade vilseletts av domaren om själva innebörden av rättegången. Aldrig har en domare varit så partiell, enväldig och våldsam som domare Hugh Locke. Anglosaxisk lag erbjuder många garantier för en ”rättvis” rättegång, men det tar bara en man att förvanska det bästa av system. Domare Locke var en sådan man.

En andra rättegång inleddes den 18 januari 1988, under ledning av domaren Ronald Thomas, som är en vän, som det förefaller, till domare Locke. Domare Thomas var ofta arg och var fientlig till försvaret, men hade mer finess än sin föregångare. Domen av appellationsdomstolen hämmade honom också något. Domare Hugh Locke hade infört ett antal restriktioner för yttrandefriheten av vittnen och experter för försvaret. Till exempel förbjöd han användandet av bilder tagna i Auschwitz. Försvaret fick inte använda argument baserat på kemisk analys, topografi eller arkitektur. Försvaret fick inte använda referenser till hur amerikanska gaskammare fungerade eller flygspaningsfoton av Auschwitz och Birkenau. Även vittnesmål från den framstående kemisten William Lindsey kortades ner. Domare Ronald Thomas tillät försvaret mer frihet, men i början av rättegången, tog han ett beslut, på begäran av åklagaren, som skulle binda händerna på juryn.

Domare Thomas rättsliga meddelande

I anglosaxisk lag måste allt bevisas utom för ”vissa absolut obestridliga bevis” (t.ex. ”huvudstaden i Storbritannien är London”, ”dag följer efter natt” …) Domaren kan ta ett ”rättslig meddelande” av denna typ av bevis på begäran av den ena eller den andra av de stridande parterna.

Åklagare John Pearson bad domaren att ta ett rättsligt meddelande om ”förintelsen”. Detta begrepp måste då först fastställas. Det är troligt att om det inte hade varit för ingripande från försvaret, hade domaren definierat ”förintelsen” som det definierats i Nürnberg 1945/46. Vid den tiden var ”folkmordet på judarna” (ordet ”förintelsen” hade inte uppfunnits) definierats som ”den beställda och planerade förstörelsen av sex miljoner judar, i synnerhet genom användning av gaskammare.”

Problemet för åtalet var att försvaret förklarade för domaren att sedan 1945/46,  har varit genomgripande förändringar i hur dessa ”förintelsehistoriker” tolkade ”utrotningen” av judar. För det första, talade man inte längre om en ”förintelse” utan om ett försök till ”utrotning”, för det andra har de också slutligen medgett att ”trots den mest vetenskapliga forskningen” (Raymond Aron, Sorbonne Convenffon den 2 juli 1982), har ingen hittat något spår av en order att utrota judarna. På senare tid har det funnits en tvist mellan ”intentionalister” och ”funktionalisterna.” Båda är överens om att de har inga bevis för någon avsikt att utrota, men ”intentionshistorikerna” tror ändå att man måste anta förekomsten av denna avsikt, medan ”funktionalisterna” tror att utrotningen var resultatet av enskilda initiativ, lokala och anarkistiska: i en mening, aktiviteten skapade organisationen! Slutligen siffran sex miljoner förklarats vara ”symbolisk” och det har funnits många meningsskiljaktigheter om ”problemet med gaskamrarna.”

Uppenbarligen överraskad av denna flod av information beslutade domaren Ronald Thomas att vara försiktig och, efter en fördröjning för reflektion, beslutade om följande definition; ”förintelsen”, sade han, var ”utrotning och/eller massmord av judar av nationalsocialismen”. Hans definition är anmärkningsvärd av mer än en anledning. Det finns inte några spår av en utrotningsorder, eller en plan, eller ”gaskammare” eller sex miljoner judar eller ens miljoner judar. Denna definition är så tom på all substans att den inte längre motsvarar något verkligt. Man kan inte förstå innebörden av ”massmord av judar.” Denna märkliga definition är i sig ett tecken på de framsteg historisk revisionism haft sedan 1945.

Raul Hilberg vägrar att vittna igen

En olycka väntade åklagaren John Pearson: Raul Hilberg vägrade, trots upprepade förfrågningar, att vittna igen. Försvaret, som hade hört rykten om en skriftväxling mellan Pearson och Hilberg, krävde och fick offentliggörandet av ett ”konfidentiellt” brev från Hilberg som inte dolde det faktum att han hade några bittra minnen av korsförhöret 1985. Han skrev att han fruktade ”varje försök att fånga mig genom att peka ut någon motsägelse, hur trivialt det än var, mellan mitt tidigare vittnesmål och det svar som jag gav 1988.” I själva verket hade Hilberg redan begått mened och han fruktade troligen att åtalas för detta brott.

Christopher Browning, åtalets vittne

I stället för Hilberg kom hans vän Christopher Browning, en amerikansk professor som specialiserat sig på ”förintelsen”. Anlitad som expertvittne (och betalat för per timme av de kanadensiska skattebetalarna), försökte Browning bevisa att Harwoods bok var en väv av lögner och att försöket att utrota judarna var ett vetenskapligt bevisat faktum. Han hade anledning att ångra sitt försök. Under korsförhör, använde försvaret sina egna argument för att förgöra honom. Under dessa dagar, såg åskådarna den långe och naive professorn, som hade varit så ”kaxig” medan han vittnade, men nu, krympt ihop bakom vittnesbåset som en skolpojke tagen på bar gärning. Med en svag och undergiven röst, fick han erkänna att rättegången definitivt hade lärt honom något om historisk forskning.

I likhet med Raul Hilberg, hade Browning inte undersökt några koncentrationsläger. Han hade inte besökt någon anläggning med ”gaskammare.” Han hade aldrig tänkt på att be om en expertstudie av ”vapen för brottet.” I hans skrifter hade han gjort en stor sak av mord med ”gasbilar”, men han kunde inte hänvisa till något äkta fotografi, någon plan, någon teknisk undersökning, eller någon expertstudie. Han var inte medveten om att tyska ord som ”Gaswagen”, ”Spezialwagen”, ”Entlausungswagen” (avlusningvan) kan ha helt oskyldiga betydelser. Hans tekniska förståelse var noll. Han hade aldrig undersökt de krigstida flygspaningsfoton som finns av Auschwitz. Han var omedveten om all den tortyr tyskar genomgått, såsom Rudolf Höss, som efter den villigt berättat om gasningar. Han visste ingenting om de tvivel som finns om några av Himmlers tal eller om Goebbels dagbok.

Som en stor följare av rättegångarna mot krigsförbrytare, hade Browning endast ifrågasatt åklagare, aldrig försvarsadvokater. Hans okunnighet om avskrifterna från Nürnbergrättegången var förvirrande. Han hade inte ens läst vad Hans Frank, tidigare generalguvernör i Polen, hade sagt innan Nürnbergtribunalen i sin ”dagbok” om ”utrotningen av judar.” Det var oförlåtligt! I själva verket, hävdade Browning att ha funnit ovedersägliga bevis för att det föreligger en politik för att ”utrota judarna” i Franks dagbok. Han visste dock inte att Frank hade gett domstolen en enda mening ur en administrativ journal med 11,560 sidor.

För att underbygga sin tes, åberopade han en passage från det välkända ”protokollet” från Wannseekonferensen (20 januari 1942). Han hade gjort sin egen översättning av ett stycke, en översättning som var allvarligt felaktig. Vid den tidpunkten, kollapsade hans tes. Slutligen, föll han in i samma förklaring av en ”politik för utrotningen av judar” som Hilberg använt. Allt förklaras av en ”nickning” från Adolf Hitler. Med andra ord, behövde inte ledaren för det tyska folket ge någon skriftlig eller muntlig instruktion för att alla skulle förstå att ”judarna skulle utrotas” och hur det skulle ske. Det var tillräckligt för honom att ”nicka” i början av operationen och senare, ge en serie av andra ”signaler” – och alla skulle sedan förstå!

Charles Biedermann

Den andra experten som kallats av åklagaren (som hade intagit båset innan Browning) var Charles Biedermann, en schweizisk medborgare, en företrädare för den Internationella Rödakorskommittén (ICRC) och, viktigast, chef för International Tracing Service ( ITS) i Arolsen, Västtyskland. ITS har en otrolig mängd information om vad som hände med de enskilda offren för nationalsocialismen och i synnerhet med f.d. koncentrationslägerfångar. Det finns troligen inget annat institut som så detaljerat kan bestämma det verkliga antalet judar som dog under kriget, än Arolsen. Åklagaren gynnades inte av detta expertvittne. Tvärtom vann försvaret många poäng på korsförhöret. Biedermann erkände att ICRC aldrig hade funnit några bevis för att det förelegat ”mord genom gaskammare” i tyska läger. En delegat på besök till Auschwitz i september 1944 hade bara konstaterat att detta inte var något annat än ett rykte. Till hans förlägenhet, var han tvungen att erkänna att han hade fel i att tillskriva nationalsocialisterna uttrycket ”förintelselägren.” Han hade inte förstått att detta var en term som myntades av de Allierade, inte nationalsocialisterna.

Biedermann sade att han inte var bekant med ICRCs rapporter om de grymheter som drabbat tyskarna strax före och efter krigsslutet. Framför allt visste han ingenting om den fruktansvärda behandlingen av många tyska fångar. Det verkar som ICRC inte hade någon information om massdeportationen av tyska minoriteter från öst, ingenting om fasor som uppstod vid Tysklands totala kollaps i slutet av kriget, ingenting om summariska avrättningar och i synnerhet massakern genom gevär, maskingevär, spadar och hackor av 520 tyska soldater och officerare som hade överlämnats till amerikanerna i Dachau i april 29, 1945 (trots att Victor Maurer, ICRC delegat,  uppenbarligen var där).

International Tracing Service (ITS) hade t.o.m. angivit som ”förföljda” av nazisterna även de som obestridligen var kriminella fångar i koncentrationslägren. Han förlitade sig på uppgifter från en kommunistisk organisation, ”Auschwitz State Museum.” Med början 1978, i syfte att förhindra all revisionistisk forskning, stängde International Tracing Service(ITS) sina dörrar för historiker och forskare, med undantag för dem som bär ett särskilt tillstånd från en av de tio regeringar (inklusive Israel) som övervakar aktiviteten hos ITS. Hädanefter skulle det vara förbjudet att göra och offentliggöra det som hade kunnat ske fram till dess, statistiska utvärderingar av antalet döda i de olika lägren. De årliga verksamhetsrapporterna skulle inte längre göras tillgängliga för allmänheten, med undantag för deras första tredjedel, som hade varit utan intresse för forskare.

Biedermann bekräftade en nyhet som hade filtrerats bort 1964 vid Frankfurträttegången: vid tidpunkten för befrielsen av Auschwitz, hade Sovjet och polackerna upptäckt dödsregistret för dess 39 läger och angränsande läger. Registret bestod av 38 eller 39 volymer. Sovjet behöll 36 eller 37 av dessa volymer i Moskva medan polackerna behöll två eller tre andra volymer på ”Auschwitz State Museum,” en kopia som de har lämnat till den Internationella Tracing Service (ITS) i Arolsen. Men varken Sovjet, Polen eller Internationella Tracing Service (ITS) tillät forskning på dessa volymer. Biedermann ville inte ens avslöja antalet döda som angavs i de två eller tre volymer som ITS har en kopia av. Det är klart att om innehållet i dödsregister över Auschwitz offentliggjordes, skulle det vara slutet på myten om de miljontals dödsfallen i lägren.

Åklagaren kallade ingen ”överlevare” som vittne

Domaren frågade åklagaren om han skulle kalla någon ”överlevande” till vittnesbåset. Åklagaren svarade nej. Erfarenheterna från 1985 hade varit alltför pinsamma. Korsförhören hade varit förödande. Det är beklagligt att vid rättegången mot Klaus Barbie i Frankrike 1987 och vid rättegången mot John Demjanjuk i Israel 1987-1988, ingen försvarsadvokat hade följt Douglas Christies exempel i första Zündelrättegången (1985): Christie hade visat att man genom att noggrant förhöra vittnen om gasningsprocessen, kan man förstöra själva grunden för denna förintelsemyt.

Försvarets vittnen och sakkunniga

De flesta av de vittnen och sakkunniga försvaret kallat var lika exakta och fasta som människor som Hilberg eller Browning hade varit otydliga och metafysiska. Svensken Ditlieb Felderer visade cirka 380 gliders från Auschwitz och de andra lägren i Polen. Amerikanen, Mark Weber, vars kunskaper om dokumenten är imponerande, förtydligade flera av aspekterna av ”förintelsen”, i synnerhet de s.k.  Einsatzgruppen.

Chef för ihr.org och söker sanningen

Bildresultat för Mark Weber
Mark Weber

Thies Christophersen hade varit ansvarig för jordbruksforskning på ett företag inom Auschwitz regionen 1944. Han besökte Birkenau flera gånger för att rekvirera personal där och hade aldrig märkt de fasor som vanligtvis beskrivits. I vittnesbåset upprepade han punkt för punkt vad han hade skrivit om lägret, från och med 1973 i en 19-sidig rapport (Kritik, Nr. 23, sid. 14-32). Den österrikiskt födda kanadensiskan Maria Van Herwaarden internerades i Birkenau med början 1942. Hon såg ingenting, varken nära eller på avstånd, som liknade massmord, även om hon bekräftade att många av de intagna hade dött av tyfus. Amerikanen Bradley Smith, en medlem av en ”kommitté för öppen debatt om förintelsen”, berättade om sin erfarenhet i mer än 100 intervjuer i amerikansk radio och tv om förintelsefrågan.

Hade inte sett någon ”förintelse”

Bildresultat för Thies Christophersen
Thies Christophersen

Den österrikiska Emil Lachout kommenterade det berömda ”Müllerdokument”, som i december 1987, hade kastat de österrikiska myndigheterna i kaos. Dokumentet, daterat 1 oktober 1948, visade att även då hade allierade utredningar redan förkastat berättelser om mord genom ”gasningar” i en hel rad läger, inklusive Dachau, Ravensbrück, Struthof (Natzweiler), Stutthof (Danzig), Sachsenhausen och Mauthausen (Österrike). Dokumentet bekräftar specifikt att bekännelser från tyskarna hade framtvingats genom tortyr och att vittnesmål från tidigare fångar var falska.

Dr Russell Barton, brittisk läkare, berättade om hans förfärande upptäckt av lägret i Bergen-Belsen vid tidpunkten för dess befrielse. Fram till detta ögonblick han hade trott på ett medvetet program för utrotning. Sedan konstaterade han att, i en apokalyptisk Tyskland, högar av lik och ”vandrande skelett” var resultatet av de fruktansvärda villkor som fanns i överfulla läger, härjade av epidemier, och som nästan helt berövas medicin, mat och vatten på grund av de allierades bombningar.

Ansåg att utmärglade fångar var ett resultat av de allierades bombningar

Bildresultat för dr russell barton
Dr Russel Barton och Ernst Zündel

Tysken Udo Walendy redogjorde för de många förfalskningar han hade upptäckt, i krigstid propagandistiska skräckfotografier och andra dokument, antingen förändrade eller förfalskade av ett team som leds av en brittisk propagandist som gick vid namnet Sefton Delmer. J.G. Burg, en jude som bodde i München, berättade om sina erfarenheter i krig och bekräftade att det aldrig hade funnits någon policy för utrotningen av judar av nazisterna.

Upptäckte massor av förfalskade dokument om ”förintelsen”

Bildresultat för Udo Walendy
Udo Walendy

Akademiker som den kinesiska professor Dr. K.T. Fann, marxist, och Dr. Gary Botting, som förlorade sin lärartjänst vid Red Deer College (Alberta) som ett resultat av att han vittnade vid Zündel rättegången 1985, vittnade om att Harwoods bok var i huvudsak ett verk med fri opinionsbildning och därför inte var föremål för rättsliga förbud. Jürgen Neumann, en nära medarbetare och vän till Zündel, vittnade om Zündels sinnestillstånd när boken först publicerades. Ernst Neilsen vittnade om de hinder han mötte vid University of Toronto för att påbörja forskning om ”förintelsen”. Ivan Lagacé, chef för krematoriet i Calgary, visade den praktiska omöjligheten av det antal Hilberg påstår har kremerats i Auschwitz.

År 1945 borde de Allierade ha kallat in specialister på amerikanska gaskammare att undersöka byggnaderna, i Auschwitz och på andra håll, som påstås ha använts för att gasa miljontals människor. När man ska utreda en stor historisk fråga som förintelsen, måste man sträva efter att komma till kärnan av problemet, I detta fall är det centrala problemet i Auschwitz ett utrymme på 275 kvadratmeter: 65 kvadratmeter av ”gaskammare” och krematorium I i Auschwitz och i Birkenau, 210 kvadratmeter av ”gas kammare ” och krematorium II. Genom att bara visa juryn bilder av gaskammaren i Maryland State Penitentiary i Baltimore liksom hur planerna för gaskammare i Auschwitz måste ha sett ut underströks de fysiska och kemiska omöjligheten i de senare.

En sensationell vändning: Leuchterrapporten

Ernst Zündel, gav advokat Barbara Kulaszka jobbet att komma i kontakt med de högsta vakter av dessa fängelser för att se om någon av dem skulle gå med på att inställa sig i domstolen att förklara hur en riktig gaskammare fungerar. Bill Armentrout, chefsföreståndare för fängelset i Jefferson City (Missouri), kom överens om att vittna och han påpekade att ingen i USA var mer kunnig om hur de amerikanska gaskamrarna fungerade än Fred Leuchter, en ingenjör från Boston. Fred Leuchter hade aldrig ställt sig frågor om ”gaskammare” i de tyska lägren. Han hade helt enkelt trott på deras existens. Efter att han sett filmer, ritningar och bilder blev han efterhand medveten om den kemiska och fysikaliska omöjlighet som förelåg vad gäller de tyska ”gasningarna” och han gick med på att undersöka frågan närmare.

USA’s främsta expert på gaskammare, krossade för alltid myten om dem i sin Leuchterrapport

Bildresultat för Fred Leuchter
Fred Leuchter

Fred Leuchter åkte, på Ernst Zündels bekostnad, till Polen med sin sekreterare (och fru), en hantverkare, en video-kameraman och en tolk. Han kom tillbaka och skrev en 192-sidig rapport (inklusive bilagor). Han tog också med sig 32 prover, dels från Auschwitz och Birkenau, dels från en desinficeringsgaskammare i Birkenau. Hans slutsats var enkel: det hade aldrig funnits några gasningar ”till döds” i Auschwitz, Birkenau eller Majdanek.

Den 20 april och 21, 1988, intog så Fred Leuchter vittnesbåset i Toronto. Han berättade historien om sin undersökning och presenterade sina slutsatser.

I rättssalen var känslorna intensiva, i synnerhet bland Sabina Citrons vänner. Ernst Zündel vänner var också rörda, men av en annan anledning: de bevittnade att slöjan för denna gigantiska svindel revs bort. Många kände både en lättnad och vemod: en lättnad eftersom det många ansåg var en myt nu hade bekräftats vara det, ett vemod eftersom nu alla ansträngningar och vedermödor till slut summerats och kokas ner av en vetenskapsman som var förvånansvärt exakt och noggrann. Den långa kampen hade nu äntligen fått ett slut.

Strax före Fred Leuchter hade Bill Armentrout varit i vittnesbåset, där han bekräftade, i varje detalj, de extrema svårigheterna med en ”mordisk gasning” (ej att förväxla med en självmordsbenägen eller oavsiktlig gasning). Ken Wilson, en specialist på flygbilder, hade visat att ”gaskamrarna” i Auschwitz och Birkenau inte hade skorstenar för gasevakuering, som skulle ha varit nödvändiga. Han visade också att Serge Klarsfeld och Jean-Claude Pressac hade förfalskat en karta över Birkenau i ”Auschwitz Album” (Seuil Publishers, 1983, s. 42). Dessa författare, för att få läsaren att tro att grupper av judiska kvinnor och barn skulle hamna i ”gaskamrarna”, hade helt enkelt eliminerat delar från kartan på den väg som de skulle gå. I verkligheten ledde vägen upp till ”Zentralsauna”, en stor duschanläggning (belägen utanför zonen för krematorierna), dit kvinnorna och barnen i verkligheten gick.

James Roth, chef för ett laboratorium i Massachusetts, vittnade sedan om analysen av de 32 proven, vars ursprung han var omedveten om: alla de prover som tagits i ”gaskammare” innehöll en mängd cyanid som var antingen omätbar eller oändligt liten, medan provet från desinfektionskammare som tagits för jämförelsens skull, innehöll en enorm mängd cyanid.

David Irving

Den brittiska historikern David Irving har stor prestige. Zündel tänkte be honom att vittna, men det fanns ett problem: Irving var bara delvis revisionistisk. Tesen han försvarade till exempel, i boken ”Hitlers Krig” (New York, Viking Press, 1977) kan sammanfattas enligt följande: Hitler gav aldrig en order för utrotningen av judar; åtminstone fram till slutet av 1943 var han i okunnighet om några ”utrotningar”; bara Himmler och en grupp på cirka 70 personer var medvetna om den; i oktober 1944 gav Himmler, som ville komma i gunst hos de allierade, en order att upphöra med utrotningen av judar. Det var denna hypotes som David Irving tills dess ansåg mest trolig.

Kan mer om Adolf Hitler är de flesta, forskade enbart genom att söka efter originaldokument och förhörde många som varit nära Hitler. Har en helt annan berättelse om honom är lögnmedia. Fick sedan fängelse, som många andra, för sin ”förbjudna” forskning

Bildresultat för david irving
David Irving

År 1988 blev Zündel övertygad om att den brittiska historikern bara väntade på en avgörande händelse att ta ett sista steg i rätt riktning. Efter ankomsten i Toronto, upptäckte David Irving i snabb följd Leuchterrapporten och ett stort antal andra dokument som Zündel och hans vänner hade ackumulerat under årens lopp. De sista reservationerna och missförstånd smälte bort under ett möte. Han gick med på att vittna. Av alla de som vittnade vid de två försöken (1985 och 1988), orsakade inget enskilt vittnesmål, utom Fred Leuchter, en sådan sensation. För mer än tre dagar, bedrev David Irving, en slags offentlig bekännelse, tog tillbaka allt vad han hade sagt om utrotningen av judar och antog, utan förbehåll, en revisionistiska ståndpunkt. Med mod och ärlighet, visade han hur en historiker kan förändras djupt sin syn på historien genom reviderad ny kunskap om t.ex. andra världskriget.

Zündel – Berättelsen

Ernst Zündel hade lovat att hans rättegång skulle vara ”rättegången mot Nürnbergrättegången” eller ”Stalingrad” av ”utrotningen ”. De två långa rättegångarna gav honom rätt, även om juryn, på uppdrag av domaren att se ”förintelsen som ett etablerat faktum, som ingen förnuftig person kan tvivla på,” av detta skäl fann honom skyldig. Zündel hade redan vunnit. Det återstod för honom att göra det känt i Kanada och hela världen. Mediernas bojkott av rättegången 1988 var nästan fullständig. Judiska organisationer utövade påtryckningar för en sådan och gick så långt som att uttryckligen säga att de inte önskade en opartisk redogörelse av rättegången. De ville inte ha någon rapportering alls. Det paradoxala är att den enda tidning som rapporterade relativt ärligt om rättegången var ”The Canadian Jewish News”. Ernst Zündel och Leuchterrapporten har lämnat ett djupt avtryck på vår historia, båda kommer bli ihågkomna många år framöver.

Nu måste resten av världen få veta.