De grundlagsändringar som nu föreslås i Sverige, de alltmer uppenbara skadorna från injektionerna samt den kuppartade NATO-anslutningen riskerar att hamna i skuggan av den pågående konflikten i Ukraina. Samtidigt känns det nödvändigt att göra en granskning. Det blir en överblick som med nödvändighet utelämnar många viktiga aspekter men som ger fördjupning för att, förhoppningsvis, bättre kunna förstå vad som sker. Granskningen är i delar för att inte bli för betungande och kommer läggas ut i relativt tät följd.
Del 6
Ukraina – ett geopolitiskt slagfält
Västerländsk påverkan i Ukraina började redan på 1950-talet där CIA genom Operation Aerodynamic understödde nationalistiska grupperingar. På 1980-talet, när Sovjetunionen sakta öppnade upp, fanns västerländska organisationer på plats med sin aktivism. Efter Sovjetunionens fall har ansträngningarna från väst intensifierats där man understött de krafter och oligarker som önskar se ett västerländskt Ukraina. Det viktigaste verktyget, propagandan, har fått fotfäste efter den av väst understödda statskuppen Euromajdan år 2014 och har påverkat en hel ungdomsgeneration.
Ukraina har i allt högre grad blivit kulturellt berikat genom trans- och homoparader, ofta finansierade och arrangerade med hjälp av västerländska ambassader, invandring från Afrika och Mellanöstern, aktivt propagerande för rasblandning, sexualundervisning för barn, amerikansk underhållning och påverkan genom sociala medier, censur av oppositionella åsikter och omfattande militärt samarbete med NATO.
Ryssland, å sin sida, försökte efter Sovjetunionens fall närma sig väst man till ingen nytta och har därför de senaste fem åren gått i motsatt riktning och i allt högre grad värjt sig från västerländskt kulturellt och militärt inflytande. Ryssland har, utan framgång, försökt understödja de krafter och oligarker i Ukraina som förespråkat en mer neutral linje och som söker samarbete, både med öst och väst.
Det faktum att både USA och Ryssland har intressen i Ukraina hindrar inte att det i Ukraina genom åren uppstått rörelser som har haft ett genuint intresse för vad de ansett bäst för landet. Dessa organisationer, som många andra, kan ha börjat med idealistiska mål men sedan kommit att, mer eller mindre, infiltreras och utnyttjats som brickor i ett större politiskt spel.
OUN
En sådan rörelse är OUN (Organisationen för ukrainska nationalister). Den bildades i Wien år 1929 som ett svar på att Ukraina, efter första världskriget, inte lyckades behålla sin självständighet mer än några år, 1917 till 1919. Organisationens andlige fader, Dmytro Dontsov, förespråkade en ukrainsk nationell återfödelse. En sådan återfödelse innebär för Ukraina att man har sin egen flagga, sitt eget språk, sin egen historiebeskrivning, egna myter, lyfter fram sina egna kulturella särdrag och har ett eget försvar – en tanke som är sund men i Ukrainas fall går stick i stäv med dess 1000 år långa ryska historia.
Stepan Bandera blev OUN:s ledare 1933 i Galicien som efter första världskriget tillhörde Polen. Han organiserade ett kraftigt motstånd mot Polen och sattes i polskt fängelse och släpptes först sex år senare, 1939, i samband med Molotov-Ribbentrop pakten. OUN splittrades i två fraktioner, en konservativ, icke-militant, OUN-M, under ledning av Andriy Melnik och en militant, OUN-B, under ledning av Stepan Bandera.
OUN arbetade för att självständigt Ukraina och allierade sig med tyskarna under deras anfall mot Sovjetunionen 1941. Detta hindrade inte att OUN-B också gav sig på tyskar, vilket gjorde att Bandera fängslades av tyskarna 1941. Han släpptes inte ut ur fängelset förrän september 1944. Bandera levde i Västtyskland efter andra världskriget men antas ha mördats av KGB, år 1959.
OUN har varit en inspiration för de ukrainare som under Sovjetunionen ville se ett självständigt Ukraina. Denna rörelse samarbetade visserligen med Hitler men den var och är knappast idag, varken särskilt nazistisk eller antisemitisk. Flaggorna och retoriken har ingen djupare nazistisk förankring, utan är mer ytlig symbolik för det ukrainska motståndet – rörelsen har lierat sig med judar (Ashkenaser) ett flertal gånger och är först och främst anti-rysk.
En inte så ofta omnämnd person i dessa sammanhang är Mykola Lebed. Han var Stefan Banderas assistent och medverkade i dödandet av polacker samt dömdes för att ha mördat polens inrikesminister, Bronislaw Pieracki, år 1934. Han fick livstid men flydde efter tyskarnas invasion, år 1939. Mykola Lebed flydde till USA, år 1948, där han bosatte sig i de judiska kvarteren på orten Yonkers strax utanför New York.
En annan, också mindre känd figur, är Lev Rebet. Rebet, vars mor var judinna, satt i ukrainska parlamentet för OUN, år 1941 samt var under en kort period regeringschef. Rebet arresterades 1941 av Gestapo och internerades i Sachsenhausen. Efter kriget fortsatte han sitt arbete för ett fritt Ukraina. Enligt uppgifter avrättades han, år 1957, av KGB.
Flaggan för OUN:s armé UPA, Bandera, är röd och svart. 2014 marscherade man genom Kiev med dessa röda och svarta flaggor tillsammans med nationalistiska partier som Svoboda och Faderslandet (Julia Timoshenkos parti).
Svoboda
År 1991 bildades i Lviv (Lemberg) ett ultranationalistiskt, anti-ryskt parti, Svoboda. Partiet sägs först ha rekryterat ”fotbollshuliganer och skinnhuvuden” och var ofta anklagade för sina öppna nazistliknande symboler. Partiet fördömdes av Europaparlamentet för sin anti-semitism eftersom man öppet pekat på att ”Ukraina styrs av judar”. Partiet rönte stora framgångar i början av 2010-talet och satt i olika regeringar men har tappat stöd sedan dess.
Den högra sektorn
En annan rörelse är Den högra sektorn. En formering av löst sammansatta grupper på ”högerkanten” som bildades 2013. Den var mycket aktiv under Euromajdan år 2014 och sägs ha stort stöd från den ukrainska judiske oligarken, Ihor Kolomoisky. Den högra sektorn är mer en militant rörelse än ett politiskt parti. Misstankar finns att det var Högra sektorn eller agenter placerade i denna grupp som genom krypskytte dödade människor på båda sidor av de politiska lägren under Euromajdan (2014) för att skapa kaos och bädda för ett regimskifte.
Den högra sektorn bildade ett eget parti men utan större framgångar. Däremot fick man ledande positioner, inte minst inom den ukrainska armén. Man har egna divisioner som strider i Donbas men har också skyddat judiska egendomar, bland annat i Odessa, detta samtidigt som en del personer inom rörelsen anklagats för antisemitism.
Azovbataljonen
Azovbataljonen är en känd stridande kraft i Donbas. Den bildades av ledare från både Svoboda och Den högra sektorn och har fördömts både internationellt och inom Ukraina för sin hårdförhet och öppna viftande med nazistliknande flaggor. Bataljonen säger sig inte lyda under den ukrainska armén. 2014 flyttade man sitt huvudkontor till Dnipropetrovsk, där den ukrainske oligarken, Ihor Kolomoisky tidigare varit borgmästare. Stora delar av Bataljonen är, år 2022, omringad av ryska styrkor i Donbas.
Slutsats
Det går att förstå a) önskan om nationalism b) önskan att motverka Sovjetunionen. Samtidigt känns det som att tiden sprungit ifrån dessa nationalister. Sovjetunionen är borta sedan 30 år och Ukraina, hur mycket man än så önskar, har tusen år av rysk tillhörighet och är till och med, enligt många, Rysslands vagga. Det går att känna med dessa nationalister men de har inte förstått att om de får som de vill kommer de själva inom kort att förbjudas, deras barn dagligen utsättas för HBTQ-propaganda och tvingas till mångkultur och massinvandring från Afrika och Mellanöstern. Deras strid var relevant där och då – idag strider de till ingen nytta. De är bondeoffer i en större agenda och deras liv spills helt i onödan. Troligen begriper man inte bättre än att låta sig ledas av två judar (Ashkenaser), Zelensky och Kolomoisky, för vilkas intresse man, helt obegripligt, är villig att offra sitt liv.
Slut på del 6