De grundlagsändringar som nu föreslås i Sverige och de alltmer uppenbara skadorna från injektionerna riskerar att hamna i skuggan av den pågående konflikten i Ukraina. Samtidigt känns det nödvändigt att göra en granskning. Det blir en överblick som med nödvändighet utelämnar många viktiga aspekter men som ger fördjupning för att, förhoppningsvis, bättre kunna förstå vad som sker. Granskningen är i delar för att inte bli för betungande och kommer läggas ut i relativt tät följd.
Not: Dessa företag och dess ägare är i ständig förändring. Uppgifterna är efter bästa förmåga med reservation att de inte alltid är relevanta år 2022. Huvudsyftet med inlägget uppfylls dock – att se vad som hänt med de ryska storföretagen sedan 1991.
Del 4
Storföretag i Ryssland
Låt oss nu titta på de bolag där en stor del av Rysslands tillgångar ägs och vad som hänt med dem efter Sovjetunionens fall. Det ger en fördjupad bild av utvecklingen sedan 1991.
De största bolagen i Ryssland är Gazprom, Rosneft, Lukoil, Gazprom Neft (Sibneft), Rosneftegaz, Surgutneftegas, Novatek, Sberbank, Rostec, VTB, Russian Railways, X5 Retail Group, Magnit, Rostec, Rosseti, Inter RAO, Transneft, Rosatom, Sistema, Rusal, RusHydro och Metalloinvest. Det finns fler men dessa utgör ett brett och representativt urval.
Gazprom
Ryssland beräknas ha 25 procent av världen gasreserver. Gazprom har enorma reserver gas och uppskattningsvis 65 procent av de ryska råvarutillgångarna. Bolaget var statligt men privatiserades 1992 under Boris Jeltsins överinseende. Staten behöll 40 procent vid privatiseringen, 9 (idag 19) procent fick ägas av utländska investerare och resten fördelades ut till anställda och det ryska folket som fick vouchers de kunde köpa aktier med. Dessa vouchers gav fattiga en liten slant om de såldes och ryska oligarker, uppbackade av utländska långivare, köpte snabbt upp dessa vouchers för några rubel styck.
När Putin kom till makten, år 2000, sparkade han omedelbart den dåvarande ledningen och tillsatte Dmitry Medvedev och Alexei Miller. Syftet var att omedelbart stoppa de utförsäljningar av tillgångar den tidigare ledningen ägnat sig åt. De ryska råvarutillgångarna i Gazprom höll på att lämna landet eller hamna helt i privata händer, till reapris. Putin har arbetat för att återföra tillgångarna, dels genom att öka andelen i Gazprom (idag över 50 procent), dels genom att köpa ut stora råvarutillgångar som funnits i andra bolag och konsolidera in dem i Gazprom och dels genom lagstiftning.
2001 köpte Gazprom NTV, Rysslands störta TV-bolag, av Vladimir Gusinsky. Gazproms finansiella del hade mer än 10 procent av aktierna i Gazprom. Dessa såldes 2005 till helt statliga Rosneftegaz, därmed ökade staten sitt ägande. 2005 köpte Gazprom 73 procent av bolaget Sibneft (numer Gazprom Neft) av Roman Abramovich för 13 miljarder dollar. 2006 infördes en lag som ger Gazprom exklusiva rättigheter att exportera gas. Detta betydde att utländska bolag som förvärvat råvarutillgångar billigt, fick problem. De satt nu på tillgångar de inte kunde exportera utan enbart sälja till Gazprom. Detta gjorde att bland annat Shell sålde sin andel i Sakhalin Energy till Gazprom. 2007 gjorde BP samma sak, då man sålde sin andel i Kovyktafälten.
En stor del (25 procent) av gasen i Europa kommer från Gazprom. Huvudsakligen är det tidigare länder i Sovjetunionen som köper gas men även andra europeiska länder. Sedan statskuppen Euromajdan år 2014 i Ukraina har Europa försökt minska beroendet på grund av de sanktioner man, motvillig, på USA:s inrådan införde. Detta har lett till att de långa kontrakt (25 år) som tidigare ofta skrevs nu övergavs till förmån för mer kortsiktiga. En bra affär så länge som gasen är billig men tvärtom när den, som idag är förhållandevis dyr. 2008 var under 10 procent beroende av spot-priset, idag närmare 50 procent. Gazprom får idag därför betydligt mer betalt för sin gas men det är Europa som valt den vägen. Länder i Europa med stort gasberoende från Gazprom, förutom tidigare Sovjetstater, är Ungern, Italien och Tyskland.
Knappt hälften av Gazprom ägs fortfarande av privata investerare men oklart vilka.
Gazprom Neft (Sibneft)
Den tredje största producenten av olja i Ryssland men även med stora gastillgångar. Bolaget privatiserades 1996 och såldes för 200 miljoner dollar till Roman Abramovich och Boris Berezovsky. Var de fick pengarna ifrån är oklart men en inte alltför vild gissning är att man fick låna dem och troligen skrevs sidoavtal som villkor får lånen. Dessa lär dock aldrig bli offentliga. 2005 köptes bolaget tillbaka av Gazprom från Abramovich som då var ensam ägare. Resterade andel köptes upp från italienska Eni, år 2009. Berezovsky stämde år 2011 Abramovich på 3 miljarder dollar men förlorade.
Rosneft
En av Rysslands största oljebolag som ägs till 50 procent av ryska staten. Bolaget började sin verksamhet sent 1800-tal då man utvann olja från Sakhalinfälten. Huvuddelen av bolagets tillgångar ansamlades under Sovjettiden. Bolaget privatiserades år 1995. Rosneft förblev dock huvudsakligen statligt ägt. 2005 kunde Rosneft köpa huvuddelen av de nationaliserade bolaget Yukos, tidigare ägt av Khodorkovksy. 2006 genomförde man en IPO och drog in 11 miljarder dollar, varvid det statliga ägandet minskade. 2012 löpte Rosneft upp det tredje största oljebolaget TNK-BP. BP fick 12 miljarder dollar plus 18,5 procent av aktierna i Rosneft. BP har annonserat, år 2022, att man avser att sälja sin andel till följd av sanktionerna.
Lukoil
Lukoil är en av de största företagen i Ryssland inom gas och petroleumprodukter. Bolaget privatiserades efter Sovjetunionens fall, år 1992. I bolaget samlades en rad oljetillgångar i västra Sibirien. En ledande person och också ägare, är den sovjetiske ministern, Vagit Alekperov och Leonid Fedun. Bolaget blev det första ryska bolaget att lista sina aktier i London. Man genomförde en rad uppköp och samgåenden genom åren, bland annat med amerikanska ConocoPhillips. Bolaget expanderade utomlands genom att köpa upp bensinstationer.
Lukoil har dragits med stora problem utanför Ryssland sedan början av 2010-talet till följd av västs sanktioner. En rad länder har dragit sig ur samarbeten, ägarandelar har sålts och bolaget har i högre grad sökt samarbete med ryska företag. Huvuddelen av bensinstationerna utomlands har sålts av. De projekt som bedrivs i länder utanför Europa och USA fortgår som tidigare.
Någon konflikt mellan Putin och Alekperov eller Fedun är inte känd. Lukoil är relativt oberoende från Putin och ägarna är därför inte på sanktionslistan.
Rosneftegaz
Är ett holdingbolag för ägandet i bland annat Rosneft, Gazprom och Inter RAO och ägs till 100 procent av ryska staten.
Surgutneftegas
Bolaget har stora olje- och gastillgångar i västra Sibirien och privatiserades 1993 och är den ledande leverantören till Vitryssland. Det är inte helt klart men en högre statstjänsteman under sovjettiden, Vladimir Bogdanov, med förmodad hjälp av Vladimir Potanin kunde ta kontroll över bolaget efter privatiseringarna. Officiellt har han dock inget större innehav. Det förefaller som om också Gennady Timchenko hjälpt till i bolagets samarbeten med Gazprom och Rosneft. Bogdanov ska vara en av dem som hjälpt Putin till makten tillsammans med Sergey Sobyanin (idag borgmästare i Moskva).
Novatek
Bolaget är en av Rysslands största producenter av gas. De störta ägarna är Leonid Michelson (28 procent) och Volga Group (23 procent). Volga Group ägs av Gennady Timchenko. De nuvarande ägarna köpte upp bolaget och dess tillgångar under Jeltsins privatiseringar år 1994. Både Michelson och Timchenko anses stå nära Putin. Bolaget och dess ägare är sanktionerade sedan 2014.
Sberbank
Banken startades redan 1841 och är den största i Ryssland. Bolaget förstatligades 1917 efter statskuppen. Banken ägs till 50 procent av ryska staten. Sberbank expanderade utomlands under 2000-talet men har fått lägga ner dessa ambitioner efter 2014. År 2022 hotades bankens verksamhet i Europa och bolaget avnoterades från börsen i Frankfurt. Bolagets president heter Herman Gref och har nära band till WEF och andra väststyrda organisationer. Övriga privata ägare är svårt att få uppgift om.
Rostec
Bolaget är helt statligt ägt och grundades 2007 på order av Putin. I det har samlats över 700 bolag inom bland annat teknologi och försvar. En stor del av bolagen blev del av Rostec då de hade problem under 2000-talet. Målet var att rationalisera och städa upp och ta vara på de liftskraftiga delarna. Idag ingår företag inom försvar, flygindustrin, elektronik, mjukvara och telekommunikation.
VTB
VTB är Rysslands näst största bank och ägs till övervägande del av ryska staten. Banken och dess ledning har sedan 2014 varit föremål för sanktioner.
Russian Railways
Bolaget opererar och ansvarar för de ryska järnvägarna och är 100 procent ägt av ryska staten.
X5 Retail
Bolaget grundades 2005 och är en av Rysslands största detaljhandelsföretag med verksamhet inom stormarknader till köpcentrum. Största ägare är CTF Holdings, ett bolag inom Alfa Group. Alfa Group ägs av Alexey Kuzmichev, Mikael Fridman och German Khan. Dessa anses ha god kontakt med Putin.
Magnit
Magnit grundades 1994 av Sergei Galitsky och ett av Rysslands största företag inom livsmedel. Bolaget driver även stora köpcentrum och är verksamma inom kosmetik. 2018 sålde Galitsky huvuddelen av sitt innehav till VTB-Bank. Samma år förvärvade Marathon Group 10 procent från VTB och år 2021, ytterligare 19 procent. Bolaget har knappt 300 tusen anställda. Det är oklart vilka de verkliga ägarna är i Marathon Group.
Rosetti
Rosetti är till 88 procent statligt ägt och har hand om huvuddelen av elnäten i Ryssland.
Inter RAO
Grundades 1997 som en enhet inom den ryska statliga energigiganten, RAO UES. Bolaget är verksamt inom energisektorn med vattenkraft och kraftvärme. 2008 listades man på börsen i Moskva. Huvudägare (67 procent) är ryska staten. Styrelseordförande är Igor Sechin som var verksam i administrationen under Putin, år 1999 till 2008.
Transneft
Transneft är det största bolaget inom pipelines i världen. Bolaget är listat på börsen i Moskva men ägs till 75 procent av ryska staten.
Rosatom
Statligt ägt bolag som driver kärnkraftverk.
Sistema
Sistema grundades 1993 under Jeltsins privatiseringar. Bolaget är en av Rysslands största och är verksam inom en rad olika branscher – ett utpräglat konglomerat. Vladimir Yevtushenkov (56 procent ägande) arbetade för administrationen i Moskva. När hans svåger, Yuri Luzhkov, blev borgmästare där, år 1993, hoppade han omedelbart av och grundade Sistema som genom kontakter kunde köpa upp tillgångar billigt under privatiseringarna, bland annat telefonbolaget MGTS och Moskva Bank. 2014 hamnade han i konflikt över en affär med Rosneft och sattes i husarrest men han kom sedan överens med staten och fick 1 miljard dollar för sin del i Bashneft. Han bor i Moskva. Gruppen är inte sanktionerad av väst.
Rusal
Bolaget skapades då oligarken Oleg Deripaksa köpte upp billiga aluminiumföretag under Boris Jeltsins privatiseringar. Det är världens näst största företag inom aluminium. År 2000 sålde Abramovich sina aluminiuminnehav och Rusal bildades. Deripaksa samlade sina affärsintressen i En+ Group. Eftersom han utsatts för sanktioner har han försökt komma under 50 procent ägande. Han anses vara god vän med Putin och var med att få honom vald som president genom sina kontakter med Jeltsin. Han sägs också ha goda kontakter med Rothschild. 2022 drabbades han av ytterligare sanktioner. Han bor i Moskva och har cypriotiskt pass.
RusHydro
Bolaget driver vattenkraftverk och är majoritetsägt av den ryska staten.
Metalloinvest
Bolag verksamt inom metall och grundades av Alisher Usmanov under Jeltsins privatiseringar. Se del 3 om ryska oligarker.
Slutsats
Vi ser att Vladimir Putin inom vissa strategiskt viktiga områden har försökt föra tillbaka tillgångar under rysk kontroll men samtidigt lämnat andra stora spelare som blev rika under privatiseringarna, oberörda. Det är tydligt att i de flesta fall har Putin försökt att köpa tillbaka dessa tillgångar. Många gånger handlar det om så stora belopp att det endast kunnat ske gradvis.
Riktningen är tydligt men det är ingalunda så att det i första hand handlar om att tvinga tillbaka råvarorna. Där så varit nödvändigt har Putin använt åklagarväsendet men nästan alltid har han eftersträvat att återköpa strategiska tillgångar. Visserligen kanske till ett lågt pris men i jämförelse med vad de såldes för på 1990-talet blir säljarna ändå dollarmiljardärer.
Kanske är det mer korrekt att säga att Putin gått förvånansvärt mjukt fram. Mot bakgrund av det som skedde, mer eller mindre stöld, skulle det inte vara orimligt att kräva betydligt bättre villkor vid återköpen. Resultatet av denna mjuka linje är att ryska staten visserligen flyttat fram positionerna men att många blivit kvar och fått behålla sina förmögenheter. Det viktigaste Putin åstadkommit är, förutom att återföra en del av tillgångarna, att de hamnat under rysk kontroll genom att till exempel Gazprom idag är majoritetsägt (51%). Genom detta kan man förhindra att tillgångar säljs ut billigt och hamnar i utländska händer. Lagstiftningen förhindrar också idag att råvarutillgångar lämnar landet.
Slut på del 4
I nästa inlägg ska vi granska oligarkerna i Ukraina.