Ryssland och Ukraina – historia (del 1)

Mot eller med varandra?

De grundlagsändringar som nu föreslås i Sverige och de alltmer uppenbara skadorna från injektionerna riskerar att hamna i skuggan av den pågående konflikten i Ukraina. Samtidigt känns det nödvändigt att göra en granskning. Det blir en överblick som med nödvändighet utelämnar många viktiga aspekter men som ger fördjupning för att, förhoppningsvis, bättre kunna förstå vad som sker. Granskningen är i delar för att inte bli för betungande och kommer läggas ut i relativt tät följd.

Del 1

Historia – Ryssland och Ukraina

En grundläggande fråga är vilken koppling Ukraina historiskt har till Ryssland?

Kopplingen är långt tillbaka flytande då några nationalstater inte fanns, bara olika stammar och riken. Desto mer vi närmar oss nutid blir gränser mer viktiga och får praktisk betydelse, eftersom samma folk och stam kan bo på olika sidor om dagens gränser. Gränser som har uppkommit under århundranden av krig och erövringar där Ukraina på grund av sitt centrala läge i Europa varit i mitten av dem.

Ryssland anses ha grundats av vikingar, konung Rurik, som seglade från Östersjön efter floderna och grundade riket i Kiev. Kiev blev huvudstaden i det första ryska riket, år 882. Det som brukar benämnas Kiev-Rus. Det kom att anta kristendomen från det bysantiska riket, då Konstantinopel (idag Istanbul), år 988. Detta Kiev-rike upplöstes i ett antal feodala stater.

Mongolerna erövrade området, ca: år 1250.  Moskva blev ledande i motståndet mot mongolerna och att återförena de olika feodala staterna i ett rike under 1400-talet. Det var i Krim som prins Vladimir antog ortodox kristendom som officiell religion efter besegrandet av mongolerna, år 1441. Först under 1600-talet ersattes Rurikätten av ätten Romanov.

I det som brukar kallas antika Ryssland (879 – 1240), fram till mongolernas erövring och under det feodala Ryssland (1240 – 1480) ingick dagens Ukraina inom detta område. Går vi sedan vidare till Tsarryssland (1480 – 1917) var perioden fram till 1800-talet expansionistisk. Olika tsarer lade under sig enorma områden i flera omgångar.

Från att först omfatta ett område mellan Uralbergen, Finland och halva Ukraina tog Ryssland år 1533 till 1689 hela Sibirien och de västra områdena i Ukraina fram till Kiev. Perioden 1689 till 1801 erövrades hela dagens Ukraina och områdena norrut samt delar av dagens Polen, Estland, Lettland och Litauen. 1801 – 1825 (efter att Napoleon besegrats) togs Finland, Bessarabien (låg i dagens Moldavien), Georgien och Azerbajdzjan. Ytterligare expansion skedde i Sibirien till Vladivostok, Kazakstan, Turkmenistan, perioden 1825 till 1894.

Ukraina har gränsat till stormakter som Polen och Ungern. Ett område som heter Galicien, i västra Ukraina, tillhörde under 1300-talet Polen. Polen erövrades på 1500-talet och delades upp mellan Ryssland, Tyskland och Österrike. Litauen var en stormakt under 1600-talet då de södra delarna av Ukraina kom under det Osmanska rikets herravälde. Det var först efter första världskriget som de stater som tidigare ingått i imperier som Ryssland och Österrike-Ungern kunde utropa sin självständighet.

Första världskrigets gjorde slut på alla ambitioner för stora riken i Europa som Tyskland, Österrike och Ungern. Tidigare ryska erövringar i dagens Östeuropa fick (tillfälligt) självständighet och, inte minst, hela det Osmanska riket splittrades upp i en rad mindre länder i dagens Mellanöstern.

Länder som Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen med flera bildade efter första världskriget självständiga stater. De ryska erövringarna under tsarernas Ryssland hade nu, tillfälligt, fått ett slut. Ukraina fick efter den ryska statskuppen 1917 (Bolsjevikerna) några år av självständighet men den upphörde redan år 1919.

Under Lenin blev Ryssland en federation av stater. Ukraina var en av grundarna till Sovjetunionen 1922. Idén och tanken om ett självständigt Ukraina dog inte ut hos alla men efter 1922 blev Ukraina ett med det vidare Sovjetunionen. Det var i denna anda av samhörighet som dagens Ukraina tog form genom gränsdragningar som idag fört med sig stora problem.

Krim blev officiellt en del av det ryska imperiet år 1784. Befolkningen på Krim var ursprungligen av turkisk etnicitet (tartarer). Genom en medveten strategi att göra området mer ryskt, deporterades i omgångar tartarerna. Allra värst var det under Stalin då hundratusentals skickades till Sibirien och andra områden, detta trots att de deltagit i andra världskriget. 1783 utgjorde tartarerna 80 procent av befolkningen, idag 12 procent. Det finns flera etniciteter på Krim än ryska men det råder ingen tvekan om att området över tiden blivit ryskt genom aktiva åtgärder under sekler från olika ryska regenter.

Krim gavs till Ukraina 1954 av Nikita Chrusjtjov. Krim har varit en del av Ryssland med rysktalande befolkning sedan 1700-talet med en hamn, Sevastopol, som enligt den ryska konstitutionen anses vara en odelbar del av landet. Denna gåva var inte okontroversiell men då var dagens Ryssland och Ukraina en del av samma federation, Sovjetunionen, så de problem vi ser idag till följd av denna handling, kom då aldrig upp till ytan.

Saken blir inte mindre komplicerad av en, kanske, ännu mer kontroversiell åtgärd av Lenin som gav ett stort landområde, från Luhansk i öst, till Odessa i söder till Ukraina år 1922. Dessa områden är också rysktalande och har en lång historia som ryskt. Beslutet ansågs då mycket kontroversiellt på samma sätt som gåvan av Krim till Ukraina.

För att ytterligare ställa till det har vi de västra delarna av Ukraina. Efter första världskriget kom det som kallas Galicien att bli en del av Polen. Östra delarna av Galicien, som idag ligger i nuvarande Ukraina, lovades omfattande självständighet men polackerna var i verkligheten måttligt intresserade att infria sina löften. Man önskade göra området polskt. I samband med andra världskriget delades Europa, år 1939, i två halvor genom det som kallas Molotov-Ribbentrop paketen. Hitler invaderar från väst och Stalin från öst. Polen delas, Tjeckien, Slovakien och Ungern får tysk inriktning. Finland anfalls och Estland, Lettland och Litauen faller under Stalin. Ukraina är redan, sedan 1922, en del av Sovjetunionen.

År 1941 anföll Tyskland Sovjetunionen (Operation Barbarossa). Under två år lade man under sig hela Polen, Ukraina, Estland, Lettland och Litauen och tryckte tillbaka Sovjet ända till en linje mellan Moskva och Stalingrad. Många i dessa länder, dock långt ifrån alla, såg Hitler som en befriare från det Sovjetiska oket. Inte minst många i Ukraina (framför allt i de västra delarna) stödde Hitler, inte för att de önskade bli ockuperade av Tyskland, utan för att bli av med Stalin.

Hitlers framgång blev dock kortvarig och Sovjetunionen tryckte tillbaka anfallet och efter 1945 var kartan omritad där stora delar av Östeuropa, inklusive Ukraina, Polen, Estland, halva Tyskland, Tjeckien, Slovakien, Lettland, Litauen, Rumänien och Bulgarien nu var en del av Sovjetunionen. Det skulle dröja ända till 1991 innan Sovjetunionen föll och dessa länder blev självständiga.

Berättelsen om Ukraina under Sovjettiden går delvis isär. Vissa pekar på att landet industrialiserades och därmed kom att gynnas medan andra pekar på fruktansvärda brott mot mänskligheten, inte minst det som kallas Holodomor, där miljoner medvetet fick svälta ihjäl. Kanske kan vi härleda hur det var genom att konstatera att de västra delarna av Ukraina, i allmänhet, verkar ha sett Hitler som en befriare, medan de som bor i öst i högre grad har större lojalitet mot forna Sovjet.

Precis som idag i västvärlden där dissidenter behandlas som pest, medan de som gillar den nya världsordningen inte möter några större problem var det säkert under Sovjettiden. Vissa mötte ett fruktansvärt öde och bekämpades skoningslöst medan andra, mer lojala, klarade sig betydligt bättre. Dissidenter lever farligt under alla regimer, även i den tyska under Hitler.

Frågan måste ställas varför många ryssar idag fortfarande glorifierar, inte bara tsarerna utan också Lenin och Stalin. Det kan vara svårt för oss i väst att förstå. Det har flera orsaker. En är att Ryssland under tsartiden, i 400 år, expanderade till ett enormt rike, endast passerat av det brittiska samväldets utbredning under 1800-talet eller USA:s grundande flera hundra år senare. Ryssarna är, rättmätigt, stolta över sin grandiosa historia även om de som erövrades inte upplevde det på samma sätt.

Det andra är att det knappast finns någon i Ryssland idag som inte har någon förfader som inte dött eller skadats under andra världskriget. Som ryssarna ser det var det Sovjet som krossade de onda nazisterna. USA och Storbritannien kom med lite på slutet men Sovjetunionen var de som gjorde jobbet där tiotals miljoner fick sätta livet till eller bli skadade för livet. Samtidigt bedrevs, självklart, en enorm propaganda i Sovjetunionen efter kriget där all kritik mot Lenin och Stalin var strikt förbjuden. Ryssland erkänner knappast ens idag de brott mot mänskligheten som skedde under Sovjettiden, inte ens Holodomor.

En annan aspekt är att de flesta som lever idag i Ryssland aldrig själva upplevde Bolsjevikerna och Stalintiden. Efter Stalins död blev det kommunistiska Sovjet, gradvis, mindre totalitärt. Det är därför man ibland hör äldre i Östeuropa då och då säga att det var bättre i forna Sovjetunionen än i det mångkulturella helvetet de lever i idag.

Vi i väst har sedan barnsben lärt oss hata nazisterna men ryssarna hatar dem minst lika mycket. Situationen blir smått absurd nu med Ukraina eftersom CIA sedan 1950-talet stöttat ultranationalistiska strömningar i landet (Operation Aerodynamic) för att utgöra ett motstånd mot Sovjet precis på samma sätt som man bildade Operation Gladio i Västeuropa med syfte att låta vänsterextrema utföra terrordåd som sedan gjorde befolkningen mer fientligt inställda till Sovjet. CIA har inga problem med högerextremister eller nazister så länge de kan användas mot fienden. CIA stöttar, som bekant, ISIS och stödde även radikala muslimer, Mujahedin, i Afghanistan under sovjettiden på 1980-talet, bara för att ta ett axplock ur alla CIA:s operationer.

Slutsats

Tittar vi på Ukraina är det uppenbart att landet historiskt har mycket stark koppling till Ryssland. Vi talar om en period på över tusen år, där ätter som Rurik och Romanov dominerat området och den ryska ortodoxa kyrkan. Ryssland har dessutom försvarat området inte bara mot Mongolerna utan sedan mot det Osmanska riket och, för den som vill, mot de ondskefulla nazisterna. Det finns således legitima skäl både för Ryssland och delar av befolkningen i Ukraina att på folkrättsligsliga, historiska, religiösa och kulturella grunder motsätta sig att landet rycks ur sitt historiska sammanhang och helt hamnar under USA:s hegemoni. Rysslands nära geografiska läge, det faktum att man fortfarande är en stormakt, inte minst militärt, gör att man också kan sätta handling bakom orden då fredliga överenskommelser och samförstånd, sedan 1991 successivt blivit en allt mindre framkomlig väg.

Slut på del 1