Operation Mockingbird

I början av 1950-talet lanserade CIA ett propagandaprogram ihop med de expanderande mediehusen i Europa och USA. Detta program, som kallades ”Operation Mockingbird”, är förmodligen det viktigaste redskapet någonsin för CIA att styra och manipulera allmänheten. Mockingbird är samtidigt kanske det mest förödande projektet någonsin påfört det amerikanska folket och andra västländer. Idag har de flesta aldrig ens hört talas om det. CIA: s verksamhet Mockingbird växte ut ur CIA: s föregångare, Office for Strategic Services (OSS, 1942-47), som under andra världskriget hade etablerat ett nätverk av journalister och experter på psykologisk krigsföring som huvudsakligen var stationerade i Europa. Många av relationerna mellan CIA och mediehusen som formades under OSS tid överfördes efter kriget till en federal enhet kallad Office of Policy Co-ordination (OPC) som slogs samman med OSS 1948 och bildade CIA. Detta intensiva samarbete som omfattade 1000-tals personer hade troligen inte kommit till allmänhetens kännedom om det inte var för Senator Frank Church som tillsatte en kommitté för att utreda frågan 1975. Den visade att CIA hade samarbetat med och infiltrerat media i mer än 25 år. 1977 följdes detta upp med en artikel av Carl Bernstein i tidskriften ”Rolling Stone” där pressen beskrevs som totalt korrupt och jämfördes med dem i totalitära stater. Verksamheten har förfinats och expanderat och 2014 kunde den mångårige tyske journalisten, Udo Ulfkotte, författare till boken ”Gekaufte Journalisten” avslöja, 2014, hur han, under hotet om avsked, rutinmässigt tvingades publicera artiklar skrivna av underrättelsetjänsten under eget namn.

Mordet på JFK

Desto mer du forskar om tillståndet i vår värld, desto centralare blir mordet på John F. Kennedy (22 nov 1963). Det stod klart för många att mordet var resultatet av en maktstrid, en konfrontation mellan mäktiga intressen bakom kulisserna och den linje JFK önskade driva. JFK’s bror, Robert F. Kennedy, var den enda som drev frågan att tillsätta en oberoende utredning om mordet. När han också sköts (6 juni 1968) fanns ingen tillräckligt stark kraft att ta reda på vad som verkligen hänt.

Det intressanta med detta mord är att media redan bara timmar efter att det skett drev linjen om den ensamma mördaren. Vittnen som berättade om flera skyttar eller om skott från andra platser än där Lee Harvey Oswald påstås ha stått, tystades ner, uppmuntrades att ändra sina vittnesmål eller ignorerades helt. Det påminner inte lite om exakt det som skedde den 11 september 2001, där BBC t.o.m. var så välunderrättade att de rapporterade om byggnad 7:s fall 40 minuter innan händelsen. Bara timmar efter dådet pekades Bin-Laden och Al-Qaida ut och media upprepade minut för minut, något som pågår än i våra dagar, att vi måste fortsätta ”kriget mot terrorismen”, en term som uppfanns av Benjamin Netanyahu redan i slutet av 70-talet.

Mediehusen stod alla bakom den officiella versionen och de stödde helt Warrenkommissionens slutsats att mordet var utfört av en ensam attentatsman. De som ifrågasatte detta attackerades i media och utpekades som ”konspirationsteoretiker”, en term som CIA själva tagit fram för att i allmänhetens ögon diskreditera oberoende forskare. Vi har sett exakt samma utveckling vad gäller den 11 september 2001. Alla etablerade medier stämmer in i den officiella versionen, stödjer den kommission som tillsattes och misskrediterar varje form av oberoende forskning.

Etablerade medier en central del i maktutövning

De vackra orden vi så ofta får höra om de ”oberoende” granskande mediehusen har med Operation Mockingbird, mordet på JFK, 9/11 och Udo Ulfkottes avslöjanden kommit på skam. I realiteten granskar aldrig etablerade medier makten, de är istället ett lydigt propagandaorgan för det som de ultimativa makthavarna vill föra fram.

Ett tydligt exempel från vår egen samtid är den fullständigt samstämmiga bild som alla etablerade medier för fram att Ryssland är det största hotet, att de manipulerat det amerikanska valet och att Donald Trump är under hemligt ryskt inflytande. Men hur är det möjligt att alla etablerade medier, alla, för fram samma bild?

Samarbetet växer fram

Det började med att Richard Helms rekryterades från United Press internationella byrå i Berlin. Chefen för OPC, Frank Wisner, använde sedan medel från Marshallplanen för att betala för verksamheten. När OSS och OPC slogs ihop tog Wisner med sig en databas på över 800 nyhets- och informationsenheter som var beredda att samarbeta – ett nätverk av journalister, kolumnister, bokförlag, redaktörer, hela organisationer som ”Radio Free Europe” och chefer för flera nyhetsorganisationer. Stora mediehus ingick här såsom t.ex. New York Times, Newsweek och CBS. Med tiden kom mediemarknaden att koncentreras till ett fåtal stora aktörer som alla deltar i detta samarbete.

Försöker påverka opinionen

Allmänheten är vaksam på information som kommer från politiker och intresseorganisationer men tror lättare att media rapporterar sanningen. Detta inflytande, genom medveten propaganda, sågs som nödvändig, inte bara för att påverka allmänheten, utan också för att påverka presidenter, statssekreterare och kongressledamöter, direkt men också indirekt genom att styra opinionen.

Redan på 50-talet försökte man begränsa kritik mot den dolda verksamhet som CIA bedrev och kringgå kongressens övervakning och potentiell rättslig prövning. Detta genom att infiltrera akademierna, intresseorganisationer, redaktionskommittéerna på inflytelserika journal- och bokförlag. Insynen är idag obefintlig och CIA är en del av det vi brukar kalla ”the deep state”.

CIA intervenerar ofta

När CIA t.ex. hade störtat den demokratiskt valde Jacobo Árbenz i Guatemala år 1954 (Operation PBSUCCESS) uppmanade Allen och John Foster Dulles, president Eisenhowers statssekreterare och CIA-direktör, att New York Times ägare, Arthur Hays Sulzberger, skulle omplacera reportern Sydney Gruson från Guatemala till Mexico City, för att distansera sig från händelsernas centrum.

CIA utövar inflytande inte bara genom egna agenter utan också genom formella och informella kontakter. En av de viktigaste är den med världens mest inflytelserika tidning, New York Times och ägarfamiljen Sulzberger-Oachs, ett samarbete som är väl belagt. Vanligare är dock informella kontakter.

”Byråns förhållande till New York Times var överlägset mest värdefull bland tidningar, enligt CIA-tjänstemän” påpekade Bernstein i sin viktiga artikel 1977. ”Från 1950 till 1966 tillhandahölls cirka tio CIA-anställda till redaktionen enligt arrangemang godkända av tidningsförlagets utgivare, Arthur Hays Sulzberger. Sulzberger var dessutom en nära vän till CIA-direktören Allen Dulles. Även CBS arbetade ömsesidigt med CIA, så att byrån kunde utnyttja nätverksresurser och personal. Även här var nära vänskapsband, på högsta nivå, en betydande faktor. CIA-tjänstemannen brukade röra sig fritt i redaktionens lokaler.

Frank Wisner, Allen Dulles och utgivaren och ägaren av Washington Post, Phillip Graham var närstående och tidningen utvecklades till ett av de mest inflytelserika nyhetsorganen i USA, mycket till följd av sina nära band med CIA. CIA hjälpte till att göra Washington Post till en av de ledande tidningarna och i gengäld blev tidningen ett av CIA’s lydigaste propagandaorgan. De två mest framstående amerikanska veckotidningarna, Time och Newsweek, hade nära förbindelser med CIA. Grundaren av tidningarna Time och Life, Henry Luce, tillät vissa anställda att arbeta för CIA och kom också överens om att ge jobb och referenser för CIA-agenter som saknade journalistisk erfarenhet.

Avstår från att publicera

Det är inte bara vad man publicerar som har betydelse utan det man avstår ifrån. På 70-talet kom Pope’s National Enquirer över den eftertraktade dagboken till president Kennedys älskarinna, Mary Pinchot Meyer, som mördades den 12 oktober 1964. De reportrar som skrev hade explosivt material som placerade James Jesus Angleton, CIA: s chef för hemliga operationer och Israels specialavdelning, i centrum för händelserna runt mordet på JFK. Reportrarna hade grävt fram annat material som implicerade att Howard Hughes, en av USA’s rikaste affärsmän och CIA hade varit länkade och att CIA gav Hughes pengar för att i hemlighet finansiera, med kampanjdonationer, tjugosju kongressledamöter och senatorer som satt på underkommittéer som var kritiska till CIA. Där skulle också avslöjas att det fanns 53 internationella företag som var CIA-fronter och t.o.m. en lista över journalister i vanliga medieföretag som samarbetade med byrån. Reportrarnas arbete publicerades aldrig.

Självbiografi av CIA-agent

I sin självbiografi berättar en tidigare CIA-officer E. Howard Hunt att listan över organisationer som CIA samarbetade med var en verklig ”vem är vem” inom mediebranschen, med bland annat ABC, NBC, AP, UPI, Reuters, Hearst, Scripps-Howard, Newsweek Magazine och andra.

De första avslöjanden

När CIA’s första stora exponering kom 1964 med publiceringen av ”The Invisible Government” av journalisterna David Wise och Thomas B. Ross, hade CIA för avsikt att köpa upp hela upplagan. Författarna skriver:

”I en omfattning som vi bara är i början av att förstå, formar denna skuggregering livet för 190.000.000 amerikaner….viktiga beslut om fred och krig äger rum utan allmänhetens insyn. En informerad medborgare kan komma att misstänka att USA’s utrikespolitik ofta arbetar offentligt i en riktning och i hemlighet, genom den osynliga regeringen, i motsatt riktning.”

Warrenkommissionen stöds helt

Byråns infiltrering av nyhetsmedia formade offentliga uppfattningar av omskakande händelser och understödde de officiella förklaringarna av sådana händelser. Till exempel möttes Warrenkommissionens rapport om president John F. Kennedy’s mord med nästan enhälligt godkännande från amerikanska medier.

”Jag har aldrig sett en officiell rapport hälsad med en sådant universellt beröm som Warrenkommissionen när rapporten offentliggjordes den 24 september 1964”, skriver undersökande reportern Fred Cook.

Alla större tv-nätverk ägnade särskilda program att analysera rapporten. Nästa dag skrev tidningarna långa kolumner som redogjorde för rapportens fynd, åtföljda av speciella nyhetsanalyser. Medias dom var enhällig – rapporten svarade på alla frågor och lämnade inget utrymme för tvivel.

När New Orleans distriktsåklagare, Jim Garrison, inledde en undersökning av JFK-mordet 1966 med fokus på Lee Harvey Oswalds närvaro i New Orleans under månaderna fram till november 22, 1963, blev han offer för två orkaner, en från Washington och en från New York. Den förra med epicentrum i CIA och FBI men också Vita Huset, den senare i New York och de stora mediehusen, t.ex. Time-Life och NBC. Syftet var att förlöjliga Garrison och rikta kritik mot honom personligen. Någon saklig kritik framfördes inte, utan man ägnade sig främst åt personangrepp.

CIA och andra amerikanska underrättelsebyråer använde nyhetsmedia för att sabotera Garrisons oberoende utredning av Kennedymordet, 1966-69. Garrison ledde nämligen det enda brottsbekämpande organet med rätt att kalla in vittnen under ed. Det var nu, 1967, som världen först fick komma att bekanta sig med termen ”konspirationsteori” som blev en hörnsten i västmedias arbete för att tysta oberoende forskare som pekade på alla fel i Warrenkommissionens rapport.

Tystar kritik

1970 publicerade Jim Garrison den semiautobiografiska ”A Heritage of Stone”, ett arbete som undersöker hur New Orleans distriktsåklagare upptäckte hur CIA arbetade inom USA’s gränser och hur det kunde ta CIA sex månader att svara på frågan om huruvida Oswald och Jack Ruby hade varit CIA-agenter. Nu mobiliserade CIA alla mediehusen att skriva dåliga recensioner av boken, allt som skrevs genomgick rigorös förhandscensur och allt stöd för bokens slutsatser togs bort eller tonades ner.

Under den pågående utgivningen av Alfred McCoy‘s bok ”Heroinpolitik i Sydostasien”, baserad på författarens eget fältarbete och avhandling, där han undersökte CIA’s exakta roll i opiumhandeln, skrev CIA’s biträdande direktör, Cord Meyer Jr. till förlagets utgivare och hävdade att ”boken är ett hot mot nationell säkerhet”. Förlaget vägrade gå med på att dra in upplagan.

En bok, ”The Secret Team”, av översten i US Air Force, L. Fletcher Prouty, som berättar om författarens förstahandskunskap om CIA’s svarta operationer och spionage, möttes av en omfattande censur. Kampanjen att ”döda” boken var världsomspännande. Den togs bort från kongressbiblioteket och från högskolebiblioteken.

Strax efter utgivandet av journalisten Gary Webbs serie ”Dark Alliance” i San Jose Mercury News, som beskriver byråns engagemang i narkotikahandeln, inledde CIA en kampanj för att motverka vad det kallade ”en genuin PR-kris för byrån”. Kort efter att Webbs serie påbörjats meddelade CIA media att de skulle påminna sina reportrar att serien inte representerade några riktiga nyheter. Gary Webb dog, i ett påstått självmord, den 10 december 2004 av två skott mot huvudet.

De som samarbetar får information

Detta samarbete är ömsesidigt. De som samarbetar lydigt med CIA och maktetablissemanget är också de som får tillgång till utvald ”exklusiv” information. Det är därför alltid de mest vördnadsfulla och undergivna journalisterna som får tillgång till ”exklusiv” information och tillgång till maktens korridorer. I gengäld håller man sig sedan lydigt till manuskriptet. Den som kritiskt granskar finner sig snart isolerad och motarbetad. Andra journalister och mediehus får istället tillgång till den ”exklusiva” informationen.

Värre 2010 än 1970

Tidigare CIA-sakkunnig, Robert David Steele, säger att CIA’s manipulation av nyhetsmedia är ”värre” under 2010-talet än i slutet av 1970-talet.

1999 startade CIA, In-Q-Tel, ett riskkapitalbolag som ”identifierar och investerar i företag som utvecklar avancerad informationsteknik som tjänar USA: s nationella säkerhetsintressen”. Företaget har ekonomiska relationer med internetplattformar som t.ex. Google och Facebook. Idag stöder företaget 17 olika amerikanska federala byråer, från CIA till DHS. 2012 förklarade CIA-direktören David Patraeus att ”Internet of Things” kommer att ge CIA möjligheten att spionera på varje amerikansk medborgare av intresse. CIA’s propagandakanaler omfattar nu också sociala medier som används både för att få ut budskapen och att samla information. Man har egna agenter vars enda syfte är att skriva inlägg på sociala medier.

Under år 2006 har det rapporterats av bland annat organisationer för de mänskliga rättigheterna om illegala CIA-flygningar i Europa och CIA:s ökända fängelser i Europa.  I juli 2010 redovisade tidningen Washington Post ”det topphemliga USA”: säkerhets- och underrättelsetjänster, militärkommandon, leverantörer och underleverantörer av materiel och en tilltagande privatindustri av rådgivning, spionage och agentverksamhet som anlitas av den amerikanska regeringen. Nästan en miljon människor arbetar i den innersta verksamheten. En stor del av arbetet utförs av privata företag, nästan tvåtusen stycken. Enligt en rapport publicerad 2013 har 54 länder runt om i världen, bl.a. Sverige, på olika sätt samarbetat med CIA i ”kriget mot terrorismen”.

Den tyska journalisten Udo Ulfkotte, författare till boken ”Gekaufte Journalisten” avslöjade 2014 hur han, under hotet om avsked, rutinmässigt tvingades publicera artiklar skrivna av CIA-agenter som sedan publicerades i hans namn.

Under sommaren 2014 påbörjades utvecklingen av ett moln genom Amazon Web Services för CIA räkning att stödja alla 17 federala byråer som omfattas av informationsnätverket. Utvecklingskostnaden beräknas till 600 miljoner dollar. Satsningen kommer att inleda en ny era av samarbete och samordning mellan olika byråer vilket gör det möjligt för dem att lättare dela information och tjänster. Informationsinsamling och propaganda underlättas avsevärt.

Slutsats

Det är kanske inte så svårt att förstå varför samtliga etablerade medier idag fungerar som en megafon åt makten, inte granskare av den. Kontakterna är omfattande mellan mediehusen, myndigheternas tjänstemän och underrättelsetjänsterna, både formellt och informellt, både på hög och låg nivå.  Vi förstår idag bättre hur man med hjälp av olika epitet misskrediterar oberoende forskare som utmanar den allenarådande världsbilden.

Allt känns dock bakvänt. CIA används idag inte främst mot en fiende i krig, nazisterna eller Sovjetunionen. Istället samarbetar CIA och andra västliga säkerhetstjänster fullt ut med etablerade medier för att ständigt bombardera oss med lögner om mångkulturens förträfflighet, öppna gränser, globalismens oundviklighet, hatet mot Ryssland, Syrien och Iran, fördömandet av nationalister, förlöjligandet av oberoende forskare, myten om 9/11, mordet på JFK, ”förintelsen” som fyller på vår ständiga och aldrig upphörande skuld för allt, att vi är onda vita och det ständiga tjatet om ”kriget mot terrorismen” – ett krig som CIA själva varit med och skapat och som uppfanns av Benjamin Netanyahu för att tjäna Israel.

Man skapar ett kaos av olika lögner så att allmänheten omöjligt, utan omfattande forskning, kan förstå vad som sker i vår omvärld. Chefen för CIA, William Casey, CIA-chef 1981-1987, ska på ett möte 1981 sagt:

“Vi vet att vårt desinformationsprogram är fulländat när allt den amerikanska allmänheten tror på är falskt.”

Det är därför allt fler nu upptäcker att de inte kan lita på någonting som presenteras som ”fakta” av etablerade kanaler. Vi lever i en medvetet fullständigt förljugen och förvrängd verklighetsbild där man vill styra oss med oupphörlig, upprepad, propaganda. Fri Media för nu en kamp att få ut en motbild. Det är en möjlighet att väcka en sovande allmänhet. Samtidigt arbetar tillskyndarna av den rådande ordningen oförtröttligt att genom censur, böter, lagstiftning och inskränkt yttrandefrihet få fria medier att tystna.