En av världens främsta historiker, David Irving, har forskat som man bör göra. Han har ägnat nästan hela sitt liv att undersöka källorna, att leta upp dokument i arkiv, att träffa överlevare, de som kände Hitler och Churchill. Få historiker har blivit så skandaliserade i media som David Irving. Just därför är han värd att tas på allvar. De historiker som hyllas i media berättar bara den bild man vill att du ska höra. De lyfts fram som bästsäljare, får bra recensioner och hyllas som stora historiker och författare. Glöm inte bort att de som hyllas i media, de som ligger överst på alla listor, får priser, de står aldrig på sanningens sida. De står aldrig på vår sida. Ska du läsa något måste du söka utanför de etablerade kanalerna. Fria Sidor delar inte i alla delar David Irvings slutsatser, men hans livsverk måste tas på största allvar och han har under större delen av sitt liv inte vikit undan, trots att han tvingats till personlig konkurs, suttit i fängelse och framställts som en urusel historiker. En sådan historiker förtjänar vår respekt. Fria Sidor vädjar till dig att se på titelvideon, den är mycket klargörande.
Varför så mycket historia?
Någon kanske undrar varför Fria Sidor skriver så mycket om första- och andra världskriget? Skälet är att nästan allt som vi idag bevittnar – politisk korrekthet, mångkultur, vidöppna gränser, globalismen, mångkultur, massinvandring, o.s.v. är ett direkt resultat av vad man efter andra världskriget stensatte. Hitler var en ond galning som bara önskade döda judar, tyska folket var lika onda som stödde honom. Vi är onda för vi gjorde inte tillräckligt för att stoppa det. Varje tal om en självständig nation, ett folk, ras eller att neka en enda flykting är lika med en ny ”förintelse”. Eftersom många tror på detta, låses våra tankar in och det är otroligt effektivt att hålla oss inom en smal åsiktskorridor genom att klassificera allt som inte är inom den som – en ny Hitler.
Nedan en video som tydligt visar hur Stefan Löfven pressar Åkesson om ”förintelsen” och ”nazismen”. ”Sanningar” som vi alla måste tro på helt onyanserat och mot vilka det därför är helt meningslöst att försvara sig, om inte svenska folket, till slut, får en mer korrekt bild.
Därför är det så viktigt att du får veta sanningen. Den gör dig fri från detta tankefängelse som Åkesson tvingas befinna sig i. Ta alltid reda på allt själv. Var noga med att de källor eller böcker du läser bygger på samma seriösa forskningsmetoder som David Irving använder sig av. Låt oss nu titta lite på vad hans forskning berättar och Winston Churchill.
Churchill kunde inte skriva allt i sina memoarer
Churchill var förhindrad att skriva allt han visste i sina memoarer eftersom det fanns krafter ovanför honom som var så starka att de kunde hindra honom. Framför allt handlar det om sådant som kan hota bilden av att kriget var ”Det Goda Kriget”.
The Focus
I Columbia Universitys arkiv, finns alla privata papper av chefredaktören för Time/Life, en man vid namn Daniel Longwell. Där finns alla dokument rörande den ursprungliga publiceringen av Churchills memoarer, den sex volymer stora uppsättningen om andra världskriget som publicerades 1947-1949. Där hittade Irving ett brev från f.d. förbundskanslern i Tyskland, Dr. Heinrich Brüning – ett brev som han skrev till Churchill i augusti 1937. Dr. Brüning var mannen som Hitler efterträdde. Han hade inblick i det som föregick, det som inte är meningen att du ska få reda på.
Brüning skrev ett brev till Churchill efter att han var tvungen att avgå och gå i exil i England i augusti 1937 som fastställer namn och identiteter på de personer som backade upp Hitler. Efter kriget begärde Churchill tillstånd att publicera denna skrivelse i sina memoarer. Brüning nekade. I sitt brev skrev Brüning:
”Jag avslöjade inte då, inte heller idag, av förklarliga skäl, att från oktober 1928 var de två största regelbundna bidragsgivarna till nazistpartiet cheferna för två av Berlins största banker, båda av judisk tro och en av dem ledare för sionismen i Tyskland.”
Det finns ett till brev från Dr. Heinrich Brüning till Churchill, år 1949, där han förklarar varför han inte kan ge tillstånd till Churchill att publicera brevet från augusti 1937. Churchill var, naturligtvis, själv medveten om alla lögner. Han var expert på att ljuga själv. Han satte t.o.m. en ära i att göra det bra. Han kunde säga till sina vänner:
”Sanningen är en sådan bräcklig blomma. Sanningen är så värdefull, att den måste ges en livvakt av lögner.” Det var så Churchill uttryckte det.
En av de mest betydelsefulla fynd som David Irving gjorde var att han lyckades spåra vilka som finansierade Winston Churchill. Speciellt under hans år ”i kylan” 1930 till 1939. Det var en hemlig påtryckningsgrupp som kallades The Focus. The Focus bestod av en grupp av några av Londons rikaste affärsmän som anordnas av ”Styrelsen för judiska företrädare i England”, vars ordförande var en man vid namn Sir Bernard Waley Cohen. Den 29 juli, 1936, inrättar Waley Cohen genom en första insättning en fond på 50.000 pund för The Focus. Syftet var att Churchill skulle propagera för att gå ut i krig mot Tyskland, att börja varna världen för Tyskland, för nazi-Tyskland. Detta var naturligtvis också det som Churchill, en av världens mest lysande talare och magnifika författare, gjorde. Det var The Focus som betalade för Churchills vidlyftiga leverne, slottsliknande lantliga bostad. Han saknade själv medel för ett sådant extravagant liv. Det var The Focus som lotsade fram honom, först tillbaka till parlamentet, sedan till premiärminister.
The Focus fortsatte att pumpa in pengar och fortsatte ända fram till 1939 att verka för ett krig. Irving lyckades finna de hemliga dokumenten som tillhörde The Focus och namnen på alla dess medlemmar. Han lärde känna gruppens hemligheter, hur mycket pengar som sattes in, då inte bara från gruppen, utan också utifrån. Irving bad om, och fick tillgång till, Chaim Weizmanns dokument från Israel vad gäller korrespondensen med Churchill. Han lyckades t.o.m. få tillgång till sovjetiska arkiv om Ivan Majskij, Josef Stalin och Vjatjeslav Molotovs korrespondens. Där framgår att det var Chaim Weizmann, som då bodde i USA och var sionisternas ledare under hela andra världskriget och senare Israels första president, som skrev till Churchill i september 1941:
”Premiärminister Churchill: om du inte ger oss vad vi vill ha, vilket är en militär styrka i Palestina med egna vapen, egen armé och egen flagga, kommer vi inte att kunna få med USA i kriget. Ger du oss vad vi vill kommer vi att arbeta för att USA ska gå med i kriget. Kom ihåg att vi är den enda samlade kraft som kan få USA med i kriget.”
Tre månader senare, 7 december 1941, skedde attacken i Pearl Harbour.
Han fann att förutom från The Focus kom större summor från Tjeckien och en förmögen österrikisk-judisk bankir, Sir Henry Strakosch, som hade direkta kanaler rakt in i hjärtat av Londons finansvärld – City of London. I den amerikanska börskraschen 1937-1938, var det Strakosch som medverkade till att sätta upp centralbankerna i Sydafrika och Indien, och som tog över alla Churchills skulder. När Strakosch dog, 1943, publicerades uppgifter om hans testamente i London Times, där han efterskänker £20,000 till den dåvarande premiärministern, Winston Churchill, vilket därmed eliminerade hela skulden.
Churchills medvetna fiasko i Norge
Irving menar att Churchills stora ”militära nederlag” i Norge var avsiktligt. Kapten Ralph Edwards, som var i Churchills stab vid denna tid, misstänkte att Churchill medvetet hade orsakat fiaskot för att få Neville Chamberlain, som ansågs för fredsvänlig, ersatt som premiärminister, vilket var exakt vad som sedan hände. Fiaskot i Norge slogs upp stort i brittisk press och än i våra dagar förmedlas bilden av Chamberlain som en ”mjukis” och ”vekling”.
Churchill fick, som bekant, sitt krig och idag hyllas han för att, mirakulöst, ha räddat hundratusentals soldater i ”Undret vid Dunkerque”. Irving har granskat det brittiska arkivet men där finns endast kopior på originaldokumenten och med flertalet, mystiskt, försvunna sidor. Det är just dessa tomma sidor som en historiker vill se, inte de andra dokumentkopiorna.
Några av de tomma sidorna avser korrespondens mellan Churchill och den franske premiärministern, Paul Reynaud, som avslöjar sanningen. Det var Churchill själv som gav den brittiska generalen, Lord Gort, ordern: ”fall tillbaka” och ”bege er till kusten”, enligt Churchills egna formuleringar. Churchill sade: ”jag förbjuder dig att tala om för någon av våra allierade att vi drar oss ur.” Fransmännen och belgarna lämnades således i mörkret om britternas agerande.
Är detta något som en stor ledare gör? Beordrar sin egen brittiska befälhavare att dra sig ur utan att meddela de egna bundsförvanterna som fanns närvarande på de andra flankerna. Skälet att David Irving kunde få kunskap om vad som stod på dessa ”blanka” sidor var att han fick tillstånd från den franske premiärministern Paul Reynauds änka att granska dokumenten. Irving fick på detta sätt tillgång till samtliga premiärministerns dokument i de franska arkiven i Paris. Så detta är den fula sanningen om Churchill triumf, eller ska vi säga reträtt i Dunkerque.
Motarbetade varje försök till fred
Skulle det blivit en fred i juni 1940, såsom tyskarna så ivrigt arbetade för, skulle Churchills tid i rampljuset ha varit över. Ingen mässing-staty på ”Parliament Square” hade då funnits av Winston Churchill. Enligt David Irving är det till följd av Churchills krigsiver som det brittiska imperiet idag är i spillror. Enligt Irving förkastade Churchill Hitlers fredserbjudanden 1939, 1940 och 1941. Rudolf Hess flög till Skottland i maj 1941 i eget plan på order av Hitler. Tanken var att, som en desperat, sista utväg försöka nå de grupper i Storbritannien som arbetade för fred, med korrekt information. Churchill förhindrade, vägrade, att ens ta emot någon från Tyskland för att diskutera fred och någon information om Hitlers verkliga tankar fanns inte därför att tillgå för någon där.
Irving anser att när Churchill dödade den tyska fredsoffensiven i juli 1940, var det samtidigt ett historiskt ögonblick för Storbritannien. Churchills krigsiver ledde ju sedan till att halva Europa kom under kommunistiskt styre, det ”kalla kriget” följde, Storbritannien fick avträda alla sina kolonier, makten försköts till USA och britterna drog på sig enorma krigsskulder. (Fria Sidor ska senare argumentera att Stalin förberedde att invadera hela Europa)
Telegrammet som inte fick komma fram
Söndagen den 20 juli 1940 ligger Churchill i sin säng i sin bostad i Chequers – brittiska premiärministrars rekreationsbostad. Han får ett avkodat meddelande mellan tyska ambassadören i Washington sänt till Berlin. Britterna kunde avkoda, dekryptera, alla tyska meddelanden – inte bara de som avsåg den tyska armén, flygvapnet och marinen, utan också de tyska ambassaderna.
I telegrammet står att brittiska ambassadören i Washington hade bett den tyska ambassadören att i tysthet, mycket konfidentiellt, berätta vad vad de tyska fredsvillkoren var. Detta var naturligtvis en sak som Churchill aldrig tillät. Därför skickar Churchill omedelbart ett meddelande till utrikesdepartementets Lord Halifax, där han skriver:
”Din ambassadör i Washington är strängt förbjuden att ha några ytterligare kontakter med den tyska ambassadören, även indirekt.”
Samma dag skickade Churchill ett telegram till Washington och beordrar Lord Lothian, den brittiske ambassadören i Washington, att inte ha någon som helst kontakt med den tyska ambassadören. Ytterligare senare samma dag, gör han ett tredje drag för att säkerställa att några fredsinitiativ inte ska nå Storbritannien. Han beordrar Sir Charles Portal att besöka honom på Chequers. Sir Charles Portal var befälhavare för Bombkommandot. Fram till juli 1940 hade inte en enda tysk bomb fallit på brittiska städer. Hitler hade gett order om att inga brittiska städer skulle bombas och framför allt var bombningen av London helt förbjuden. Churchill vet om detta, eftersom han kan läsa alla tyska meddelanden. Han kan läsa det tyska flygvapnets kommunikation. Han vet allt och han vet att Hitler inte ger honom fördelen att förstöra alla försök till fred genom att bomba London.
Hitler hoppades fortfarande att Churchill skulle ta sitt förnuft till fånga eller att han åtminstone skulle röstas ner av sina kabinettskollegor. Churchill är desperat eftersom han tror att Hitler överlistat honom. Den 20 Juli sänder han efter Sir Charles Portal, chefen för Bombkommandot, och han frågar (enligt arkivdokumenten):
”När är det tidigaste datum du kan starta en brutal luftattack på Berlin?”
Sir Charles Portal svarar:
”Jag är rädd att vi inte kan göra det nu, inte förrän i september, eftersom nätterna inte är tillräckligt långa för att flyga från England till Berlin och tillbaka i timmar av mörker. September, kanske, och i september kommer vi att ha de första hundra av de nya Sterlingbombplanen … jag varnar er, om du gör det, kommer tyskarna hämnas. för närvarande bombar de inte engelska mål, de bombar inte civila mål alls och du vet varför…om du nu bombar Berlin, då kommer Hitler att vidta motåtgärder mot engelska civila mål.”
Churchill lyser upp, precis när han får detta svar, eftersom det är precis vad han vill.
Vi vet vad han ville eftersom han berättade det för Joe Kennedy, den amerikanske ambassadören – Joseph Kennedy, far till den avlidne presidenten JFK -Churchill sade:
”Jag vill att tyskarna ska börja bomba London så tidigt som möjligt eftersom detta kommer att få amerikanerna med i kriget när de ser nazisternas förfärlighet men, framför allt, kommer det att sätta stopp för den besvärliga och obekväma fredsrörelsen som är på gång i mitt eget kabinettet och bland den brittiska befolkningen.”
Irving har läst Kennedys dagbok. Han har också läst Kennedys telegram till utrikesdepartementet i Washington. De är begravda långt ner i arkiven.
Vilken cynism detta var. Churchill provocerade medvetet fram bombningen av sin egen huvudstad för att döda fredsrörelsen! Han hade varnats att just det skulle bli följden, men han behövde det. Trots detta gick inte Hitler i fällan.
Churchill iscensatte sedan den mest cyniska manöver för att eskalera kampanjen mot Tysklands civilbefolkning till den punkt där Hitler tvingades att vedergällda mot Storbritanniens städer, som sedan användes som förevändning för det brittiska flygvapnets monstruösa terrorattacker mot de tyska städerna, dessa sekelgamla världsarv av kultur, och dess hjälplösa invånare.
Alkoholisten Churchill
Irving kan berätta att Churchill var en alkoholist. Detta är styrkt av många citat från dagböcker och skrifter, där originalen skiljer sig från de ofta kraftigt ”tvättade” publicerade utgåvorna. Churchill vädjade t.o.m. till William Lyon Mackenzie King, Kanadas premiärminister, att konvertera produktionen i sitt lands destillerier från material för krigsindustrin till whisky och gin, för att få tjugofemtusen lådor av det. Enligt Mackenzie Kings privata dagbok, rev den kanadensiska premiärministern Churchills memorandum om detta exakt 25 minuter i åtta den 25 augusti 1943 och Sir Winston Churchill fick genomlida kriget med flytande näring från andra länder. Churchills berusade gormande, ofta under regeringssammanträden, äcklade många av hans generaler, och vid ett möte den 6 juli 1944 då Churchill bad sina befälhavare att förbereda sig för att släppa två miljoner dödliga mjältbrandsbomber över tyska städer, skrev Storbritanniens Chefsamiral, Lord Cunningham:
”Det finns ingen tvekan om att Churchill inte är i stånd att diskutera något, är för trött och har druckit för mycket alkohol.”
Myten om Churchills storhet raserad
Irvings raserande av myten om Churchill kanske är hans viktigaste bidrag till vår förståelse av vad som verkligen hände, de fruktansvärda dagarna som avgjorde allas vår framtid. För många är Churchills legendariska ”V-for-Victory” med en cigarr i munnen själva symbolen för att Storbritannien och USA kämpade och vann mot ett ondskefullt folk och ond ledare. I själva verket lade han grunden till allt det vi idag ser sker i varje västland. Redan då stod striden mellan ett självständigt folk och självständiga nationalstater å ena sidan och globalismen, å den andra.
”Den som kontrollerar vår samtid, kontrollerar vår historia. Den som kontrollerar vår historia, kontrollerar vår framtid”. Citat: George Orwell
Glöm aldrig det.
