Det som kommit fram hittills av Fria Sidors granskning av Darwinismen visar att alla forskare är ense om att det finns ett naturligt urval och att detta påverkat utvecklingen för organismer, djur och växter på jorden. Det forskarna inte är överens om är vad som skapar denna variation. För att ett naturligt urval ska ske, måste först finnas en variation, men hur uppstår den? För att fortsätta utröna bärigheten i Darwins teori ska vi granska de fossila fynd man använt för att stärka Darwins hypotes, deras kvalitet och hur de hittades. Vi ska också granska de fossila fynd man medvetet valt att dölja för oss eftersom de talar emot hypotesen. I detta inlägg tittar vi på den för teorins acceptans viktiga – Javamannen.
Jakten på en människoapa för att bevisa Darwins hypotes
Darwin var själv förvånad att det inte fanns fossiler som bevisade mellanformer, såsom hans teori implicerade. Fossilerna visade istället distinkta klasser med relativt små variationer. Han var dock övertygad om att, med tiden, skulle människan hitta dem. Det borde enligt hypotesen ha funnits hundratals ”människoapor”. Problemet var att man, dittills, inte hittat ett enda. Det var därför helt centralt att hitta en sådan och nu påbörjades en omfattande jakt, runtom i världen.
Javamannen
Den som upptäckte, Pithecanthropus erectus, var Eugene Dubois. Han var lärare i anatomi men den stora passionen var evolutionen. Han var väl medveten om avsaknaden av fossila bevis för Darwins hypotes och hade studerat skelett från Neandertalarna. De ansågs dock vara för lika dagens människa och var således inte den mellanform man sökte efter.
Dubois var övertygad att man skulle hitta denna mellanform i Afrika eller Asien. Han beslöt sig att påbörja sökandet efter bevis där, på Sumatra, Indonesien. Han gav nu upp sitt bekväma, moderna liv, för att söka svar på evolutionens gåta och accepterade en tjänst på ett militärsjukhus. På sin fritid besökte han grottor och han fann fossiler från apor och elefanter men inte från någon människa eller människoliknande varelse.
Efter att ha drabbats av malaria, transfererades han till Java, Indonesien. Han fortsatte där sitt sökande och koncentrerade sitt sökande till byn Trinil. Han hade anlitat byns lokalbefolkning som varje dag kom med olika fossiler de hittat i flodbädden som låg i närheten. I september 1891 kom de med ett särskilt intressant fynd, en tand från en primat. Dubois, som var övertygad att denna hörde till en apa, dirigerade nu sina arbetare att koncentrera sitt letande runt fyndplatsen.
Senare fann man något man först trodde var ett skal av en sköldpadda men som senare visade sig vara ett kranium. Dubois antog att det tillhörde en apa. Regnsäsongen kom och utgrävningarna måste därför upphöra. Året var 1891 och Dubois hade ännu inte fört fram idén att det han funnit skulle vara någonting annat än ett fossil från en apa.
Han återvände 1892 för att fortsätta sina utgrävningar. Han fann då massor av fossiler, från krokodiler, hyenor, elefanter och människoliknande fossiler. De senare hade hittats 15 meter från det kranium man tidigare funnit och Dubois antog att dessa hörde samman.
Övertygade sig själva om fyndets betydelse
Efter korrespondens med den tyske forskaren Ernst Haeckel, professor i Zoologi, som var övertygad om att man snart skulle hitta den där ”felande länken”, blev han övertygad om att hans fynd nu istället tillhörde den där mellanformen mellan apa och människa som han själv och många andra sökte efter.
Det står klart att både Dubois och Haeckel hade en önskan att just finna den ”felande länken”. Haeckel hade t.o.m. själv tecknat ner hur han trodde att en sådan mellanform skulle se ut och han kallade den, Pithecanthropus. Han skickade ett telegram, utan att själv ha inspekterat fynden på plats, undertecknat:
”Från uppfinnaren av Pithecanthropus till dess lyckliga upptäckare”
När sedan Dubois 1894 skrev en komplett rapport om sina fynd skrev han:
”Pithecanthropus är mellanformen, som enligt Darwins teori om evolutionen, måste ha existerat mellan människan och apan.”
Ernst Haeckel fyllde i:
”Den stora kampen för sanningen har nu kommit att ändras radikalt med fyndet av Pithecanthropus. Dubois har faktiskt givit oss beviset på den apliknande människa jag själv förutsåg. Detta fynd är mer betydelsefullt än upptäckten av röntgen (X-rays)”
Eugene Dubois och Ernst Haeckel skulle nu gå till världshistorien som de som först upptäckte denna mellanform och den är central för Darwins teori ännu i våra dagar.
Vad hade man egentligen hittat?
Det som Dubois själv först var säker på tillhörde an apa hade nu blommat ut till ett sensationellt fynd som var beviset alla sökte efter. Men vad hade man för grunder för att anta att det var en människoapa?
Ett skäl var att skallen var större än hos apor. Apor har runt 500 cm3, dagens moderna människa runt 1400 cm3. De fynd man hittat var 900 cm3. För Dubois var detta beviset. Men räcker det?
Det bör det inte göra. Djur kan helt naturligt ha olika storlek på sina skallar och för miljoner år sedan vet vi att många djur var större än de är idag. Det skulle lika gärna kunna vara en skalle från en större gibbon, apor man vet levde på Java för miljoner år sedan. Dubois fann att skallen var apliknande men många av benen han funnit var otvetydigt från något människoliknande. Detta passade perfekt eftersom skallen då var apliknande men benen pekade på en upprätt gång – den perfekta mellanformen.
Den plats där man funnit kraniet var dock 15 meter ifrån den fyndplats där man hade hittat de övriga delarna. I samma område hade man funnit hundratals andra fossiler från många olika djur. Hur kunde man veta att det inte var fynd från två helt olika varelser? Hur visste man att de hörde ihop? Är inte 15 meter ganska långt avstånd för att kunna dra slutsatsen att fynden hör ihop? Hur visste man säkert?
En akademiker som tänjer på samvetet
Vi ser att man var euforisk över detta fynd och nu hade man övertygat sig själva om betydelsen av det. Haeckel hade dock en historik att inte alltid hålla sig till sanningen. Han hade tidigare dömts i en akademisk domstol för att ha förfalskat teckningar på embryon, för att visa hur lika de var mellan olika arter. I dessa hade han utjämnat skillnader, medvetet, för att bevisa sin hypotes. Kanske var hans definitiva slutsatser att Javamannen var en människoapa också lite väl förhastade? Han hade ju ännu inte sett fynden själv.
Sensationen når Europa
1895 beslöt sig Dubois att återvända till Europa för att där visa upp sina fynd. Många som kom för att se utställningen i Holland blev exalterade men lika många såg inget annat än en apa. Andra ansåg att fynden inte hörde till samma individ. Utställningen fortsatte till Paris, London och Berlin, o.s.v. Experter från hela världen samlades nu i Berlin.
Tillställningen blev, minst sagt, kaotisk. Dr Virchow vägrade ta på sig ordförandeskapet för det möte som följde och han ansåg att fynden var från en apa. Den schweiziska forskaren Julius Kollman ansåg också att fynden var från en apa. Han skrev:
”Ingenting kopplar samman skallen med de övriga fynden”
För att lösa konflikten och få svar beslöt man sig att skicka en stor expedition till Java för att verkligen få reda på sanningen. Eugene Dubois skulle senare, 1928, ta tillbaka sin slutsats och erkände då att fyndet var från en apa, en Gibbon. Men vad hjälpte det. Det var 30 år för sent. Bollen var i rullning 1895 och jakten skulle fortsätta att säkra fler fynd från samma plats. En jakt som skulle pågå i årtionden.
Slutsats
Vi lär oss av denna forskning att:
a) det fanns en teori b) man saknade viktiga pusselbitar för att få den att stämma c) man önskade finna dessa pusselbitar d) man drog omedelbara slutsatser från fynd, som senare forskare kom att ifrågasätta e) det fanns ett stort intresse från många i etablissemanget att finna stöd för Darwinismen (än i våra dagar) f) en bakom fyndet hade en tveksam historik som vetenskapsman g) upptäckaren själv tog tillbaka sina slutsatser
När vi nu får ta del av hur det gick till när man hittade dessa ”bevis” på mellanformer mellan apan och människan känns de där oantastliga bevisen, så här långt, inte speciellt övertygande.
Fortsättning följer.
