Det är en vanlig uppfattning att kvinnorna i Norden i förkristen tid inte hade arvsrätt och att detta först kom på 1200-talet med kristendomen och att man först 1845 införde lika arvsrätt. Det stämmer inte. Forskningen visar vid studier av runskrifter och urkunder att kvinnor i forntiden hade stora förmögenheter. När kyrkan etablerades i Sverige runt 1000-talet hade man som främsta mål att få kontroll över svenskarnas egendom. Detta för att öka sin politiska och ekonomiska makt. Därför skaffade man sig inflytande över den svenska lagstiftningen. Man avsåg att föra över egendomar till kyrkan, inte minst kvinnornas och flera påbud hade som enda syfte att låta kyrkan ta över släktegendomar. Påvedömet var dåtidens förmögnaste makt.
Runskrifterna
Ingrid Sanness Johnsen har med hjälp av runskrifter i Norden studerat kvinnors arvsrätt under hednatiden så långt tillbaka som till 500-talet f.v.t. Hon studerade också gravfynd och fann att kvinnor och män har i ekonomiska termer värderats lika. En runskrift från Uppland visar att Ragnfasts jord ärvdes av Inga och sedan av Geirlaug.
I ärvdabalken i den gamla Upplandslagen står att alla ärver lika, oavsett kön. Det fanns således en likställighet mellan mannen och kvinnan, något som sedan skulle ändras med kristendomens intåg. Vi har också t.ex. Björkörätten som också ger mannen och kvinnan samma rätt.
De kristna utresningarna
Kristendomen, förutom att bränna och rensa ut allt som berättade om det hedniska samhället, vilket skedde i många delar av världen, inte bara i Norden, påstår dessutom att kvinnorna var förslavade innan kristendomens intåg. Detta stämmer dock inte med de runstenar, som finns kvar som man studerat. De ger inte uttryck för en sådan hållning. Här fanns en ömsesidig kärlek där kvinnor rest runstenar över sina sina fallna män och tvärtom. Enligt Johnsen var ca: 20% av alla runskrifter i Danmark avseende kvinnor men efter kristnandet försvann de så småningom helt och hållet. I Mälardalen visar studier att i 30-40% av runstenarna finns kvinnor omnämnda.
På en runsten i Danmark står ”Asser, godsförvaltaren, lät rista runorna efter Asbod, sin härskarinna”. Runstenarna visar att överallt i Norden levde detta vidare långt in på 1000-talet. På en runsten i Norge står: ”Gunvor gjorde bro, Trydriks dotter, efter Astrid, sin dotter. Hon var händigaste mö på Hadeland”.
Personnamnen
En annan viktig pusselbit för att förstå vår historia är personnamnen. Man kan därifrån dra slutsatser om kultur, religion och tankesätt. Man kan i de fornnordiska kvinnliga namnen finna ord som länkar till gudomlighet skönhet, beskydd, tapperhet, trohet, visdom och ledning av hemmet. Namnen barnen fick tyder på att döttrarna var välkomna och älskade. Ett 20-tal namn har t.ex. länkar till guden Tor (Torborg, Torun, Torgärd, os.v.). Det forngermanska gudanamnet Ing finns hos många svenska kvinnonamn, bl.a. Ingeborg, Inghild och Inger. Det finns helt enkelt inget stopp på hur kvinnonamnen speglade allt det vi förknippar med positiva egenskaper.
Dikterna
Även dikterna i t.ex. Eddan visar att kvinnan behandlades med respekt. I Grottesången försöker kung Frode göra trälar av två kvinnor men de skaffar fram en hel krigshär som hämnas konungen. I hedendomen var det inte sällan kvinnan som stod för vishet och gav sin son levnadsråd. Många kvinnor, t.ex. Thornbjörg, levde som kämpar i en manlig omgivning. Inte ovanligt är att finna kvinnor i Vikingahären. Vid erövringen av Angers, år 873, berättas att vikingarna marscherade in i staden tillsammans med kvinnor och barn. I hären utanför Paris, år 885, ska de ha funnits ”tusenden” av kvinnor.
Dottern till Grönlandsfararen ”Erik den Röde” berättar om att hans dotter kastade blankt svärd mot de angripande ”indianerna”. Tacitus skriver om Sitonerna, svearna, i Norden att
”De likna övriga germanska folk bortsett från omständigheten att en kvinna är härskare hos dem.”
Jordanes berättar i ett historieverk från 500-talet om Goternas vistelse vid Svarta Havet, där de gotiska männen dragit ut i fält i andra länder och grannfolket då försökte passa på att röva bort de Gotiska kvinnorna. De hade dock tränats av sina män och gjorde sådant motstånd att erövringen misslyckades.
Saxo Grammaticus beskriver fornhistorien:
”I forna dagar ansågs ingen värd att äkta en förnäm kvinna utan att ha byggt upp stor namnkunnighet genom utmärkta bedrifter. Det stora felet hos en friare var sysslolöshet och oföretagsamhet. Inget mer än brist på berömmelse fördömdes hos dem som eftersträvade giftermål. Hade man blott överflöd av ära, uppvisade en man rikedom för flickorna beundrade inte så mycket sin älskares skönhet som deras stordåd.”
Mycket av hednisk kultur finns bevarat i våra landskapslagar. I Östgötalagen, i Västgötarnas gamla rätt, i Upplandslagen, i Dalalagen, i Björkörätten, i Västmannalagen, i Södermannalagen, o.s.v. Det var således inte Birger Jarl och kyrkan vi ska gottskriva lagen om ”kvinnofrid” den var snarare en bekräftelse på sakförhållanden som rått i Norden under mycket lång tid.
Vi finner motsvarande traditioner och lagstiftning i de germanska lagarna hos Alemanerna, Friserna och Thüringarna.
Kristnandet och jungfrubegreppet
Det var således efter kristnandet efter 1000-talet som den orientaliska kvinnosynen och ”jungfrubegreppet” gjorde sitt intåg. Där Maria själv var en jungfru och inte fått barn med en man utan Gud. I den hedniska kulturen ser man jungfrun i den framtida kvinnan och modern. I modern och äkta makan en kvinna av rang. I kristendomen är den ”rena och obefläckade” jungfrun, idealet. Faktum är att ordet, ”jungfrulighet” inte ens fanns i något germanskt språk innan kristendomens intåg. Kyrkan såg något orent i barnafödseln och införde ”kyrkogång” eller barnaföderskors ”rening”. Kvinnan skulle med andra ord ”renas från synd”. I första Mosebok 12. Kapitlet står att kvinnan efter födseln ska stanna hemma i 33 till 66 dagar, därefter skulle hon frambringa barnet (syndaoffret) till prästen som då lämnar det vidare till Gud och då ”bringar försoning för kvinnan, som då bliver ren”.
Reflektion
Där den nordiska och germanska kulturen byggde på mod, ära och berömmelse, personliga egenskaper och där gudarna karaktäriseras med mänskliga egenskaper, bygger Kristendomen på skuld, underkastelse, kvinnans underdånighet och lydnad. Det var detta som svenskarna och germanerna gjorde motstånd mot, män som kvinnor, men till slut tvingades att underkuva sig för. Kristendomen kan ha fört andra bra saker med sig och är efter 1000 år en del av det svenska kulturarvet men det är helt uppenbart att kristendomens intåg förvrängde hela vår kunskap om vår egen fornnordiska historia.
När en religion breder ut sig, eller makt, gör den allt för att höja upp sig själv, förstöra och förändra den tidigare ordningens historia. Så sker också i våra dagar. Den som bestämmer idag skriver om vår historia så att det ska vara bra för dem. Vi tvingas därför att själva ständigt forska på egen hand. Nu är vi på väg in i en ny fas, där Sverige och hela Europa islamiseras, en annan religion från Mellanöstern gör nu sitt intåg. Många kristna kan se det som en fördel då, trots allt, svenskarnas gudstro idag är på fallrepet. Bättre då med någon tro, än ingen alls. Det är trots allt en abrahamitisk tro med samma grund och är också från Mellanöstern. Den judiska lobbyn är den som allra mest drivit på för den genom sitt vurmande för mångkultur och massinvandring.
För Fria Sidor är vägen framåt helt given, vi bör gå till våra rötter, det vi är och det vi var, där egenskaper och det vi gör ska vara centralt. Eventuell tro får sedan ha sin grund i detta men blir mer en följd av det svenska folket, på djupet är, än vara det vi är. En religion kan inte stå över människan. Den kan absolut inte se människan eller något som vi är som någon i grunden syndfullt eller bygga på att vi skulle ha någon evig skuld. Det är inte livsbejakande och går helt emot det som Fria Sidor anser att svenska folket är. Vägen tillbaka till våra rötter går genom att vi utforskar vårt förflutna, våra förfäder och deras framgångar och motgångar. Vi svenskar har alla massor av Andersdotter, Nilsson och Persdotter i vår släkt.
Allt var inte bra med det fornnordiska och allt har inte varit dåligt med Kristendomen. Idag utgör båda en del av vårt kulturarv. Med Kristendomen upphörde de många fejderna, ofta dödliga, mellan de svenska ”klanerna”, det som kallas ”ätter”. Vi blev säkert mer civiliserade och utan kyrkoböckerna visste vi inte så mycket om våra anfäder.
Samtidigt, vi är inte vår religion, det handlar om något betydligt djupare. Det svenska trädet har djupa rötter och kan endast stå stadigt och växa sig starkt och högt med just dessa rötter. Det är ingen slump att alla som kommer till makten därför gör allt för att kontrollera historieberättelserna. Därför forskar Fria Sidor om vår urgamla historia.
Inlägget bygger på boken ”Den Forna Seden”. Beställ den gärna och lär dig mer om din egen historia. Se länken nedan.
