Israels intressen har länge varit orsaken till Amerikas utrikespolitiska problem. Amerikas misslyckade krig mot terrorismen beror på en fullständig underdånighet mot israeliska intressen, vilket gör Israels många fiender också till Washingtons fiender. Redan 1995, sex år innan 11 september 2001, kunde Benjamin Netanyahu, på bästa sändningstid i Charlie Rose Show lägga ut texten om den bok han skrivit ”Fighting terrorism: How the democracies can defeat domestic and international terrorists” att västvärlden borde engagera sig i ”kriget mot terrorismen”. Sex år senare fick västvärlden 9/11 och kriget mot ”terrorismen” kickades igång. Redan 26 oktober 2001, sex veckor efter attacken, kom Patriot Act, en mer än tusen sidor lång lag som antogs utan någon debatt och med så långtgående inskränkningar i amerikaners liv att den helt enkelt inte kan ha skrivits på så kort tid. Lagens fullständiga namn är – USA PATRIOT ”Uniting and Strengthening America by Providing Appropriate Tools Required to Intercept and Obstruct Terrorism Act of 2001″. USA skapade således snabbt lagar baserat på den falska flagga som 9/11 var och omfamnade 100% “kriget mot terrorismen” såsom Benjamin Netanyahu föreslagit sex år tidigare.
Benjamin Netanyahus bakgrund
Benjamin Netanyahus far, Benzion Netanyahu (Mileikowsky), var född i Polen och uttryckligen för en expansionistisk, militaristisk och anti-arabisk form av israelisk nationalism grundad av Ze’ev Jabotinsky i början av 1900-talet. Efter andra världskriget bildades gerillaenheter som syftade till att terrorisera både britter och den palestinska ursprungsbefolkningen för att tvinga ut dem ur det som dessa sionister såg som sitt land. Bland medlemmarna av dessa enheter var Menachem Begin, Yitzhak Shamir, Dalck Feith (Douglas Feiths far) och Benjamin Emanuel (Rahm Emanuels far). Både Douglas Feith och Rahm Emanuel har haft ledande positioner inom den amerikanska administrationen. Feith som ansvarig för delar av Irakinvasionens genomförande under George W. Bush och Emanuel som Barack Obamas närmsta rådgivare.
Rahm Emanuels pappa, som bodde som pensionär i Chicago, var enligt vissa källor ansvarig för terroristattacker på bussar fulla med araber och brittiska soldater åren 1945 till 48. Feiths pappa var också inblandad i kampanjer för terror mot icke-judiska invånare i Palestina som medlem av Betar före hans utvandring till USA 1942. Benjamin Emanuel sade om sin sons tillsättning som Vita husets personalchef följande:
”Självklart kommer han att påverka presidenten i pro-israelisk riktning. Varför skulle han inte göra det? Vad är han, en arab? Han kommer inte att torka golv i Vita huset.”
Politiska partier i Israel
Efter israelisk självständighet år 1948 dominerades landets interna politik av Arbetarpartiet, som trodde på den europeiska socialdemokratin och på ett mer diskret handhavande av palestinierna. Sådana som Benjamin Netanyahus pappa sågs som extremister på ytterkanten och hölls i hög grad borta från makten. Netanyahus pappa, en lärare och Jabotinskys personliga sekreterare i New York mellan 1935-1940, hade svårt att få akademiska positioner och pendlade därför extensivt mellan USA och Israel. Benjamin Netanyahu spenderade därför en stor del av sin barndom i USA.
Arbetarpartiets dominans bröts 1977 då Menachem Begin och Yitzhak Shamir från Likudpartiet valdes till makten i Israel. En starkt bidragande orsak var det ökade väljarstöd man fick från sefardiska judar, invandrade från länder som Marocko, Irak, Iran och Jemen, som tenderade att ha betydligt lägre utbildningsnivå än de europeiska judarna som hade utgjort största delen av landets första och andra generationer bosättare.
De hårdföra sionisternas långa promenad i öknen var över. Sedan dess har de ökat sin dominans i den israeliska politiken. Arbetarpartiet är idag på defensiven, rädda för att bli beskyllda att inte vara patrioter eller för mjuka i ”kriget mot terrorismen”.
Framryckningen i USA
Nyckeln till Likudpartiets framgång var att man lyckades infiltrera och organisera det amerikanska judiska intresset runt partiets idévärld. De infiltrerade AIPAC och tog över många tankesmedjor, Heritage Foundation och American Enterprise Institute, som stöttade Ronald Reagans presidentkampanj eller startade egna, Washington Institute for Near East Policy, Hudson Institute, Jewish Institute for National Security Affairs och Center for Security Policy och The Middle East Media Research Institute, alla helhjärtat dedikerade till att främja Likudpartiets syn på politiken.
Av Ronald Reagan tillsatta Likud-sympatisörer som Michael Ledeen, Richard Perle, Elliot Abrams och Paul Wolfowitz tog nu plats på scenen där en betydligt mer hårdför och tuff politik i Mellanöstern förespråkades. Efter Reagan kom Bill Clinton och de här personerna, nu kallade Neocons, fick i hög grad träda tillbaka och planera för sitt nästa drag.
Ett stort bakslag kom med fredsfördraget undertecknat av Yitzhak Rabin och Yassir Arafat i slutet av 1993. De förstod omgående att skulle avtalet få full effekt innebar det slutet på Likuds ambitioner om ett stor-Israel. Det var nu mediemakten, i samordning med Benjamin Netanyahu – började sitt arbete att undergräva överensstämmelsen genom att porträttera fördraget som dåligt för Israel. Benjamin Netanyahu författade nu också boken ”Fighting Terrorism: How democracies can defeat domestic and international terrorists”. I boken finns de flesta byggstenar som senare kom att bli USA: s officiella politik i ”kriget mot terrorn”.
En mer elaborerad vision återfinns i rapporten ”A Clean Break: A new strategy for securing the realm” skrivet ett år senare (1996). Medförfattare var Douglas Feith, Richard Perle och David Wurmser (Heritage Foundation) och Meyrav Wurmser (grundare av MEMRI-TV). I rapporten betonas behovet av att engagera sig i förebyggande attacker mot Iran och Syrien, avlägsnandet av Saddam Hussein från Irak och övergivandet av den traditionella ramen för förhandlingar med palestinierna. Det här är exakt den plan som sedan rullades ut inom några dagar efter attackerna den 9/11 2001, då nästan alla ovan nämnda personer, plus likasinnade som Abe Shulsky, Eliot Cohen och Dov Zakheim hade nyckelpositioner i Bush-administrationen. De som skrev ”A Clean Break” var sedan de som satt i Bush-administrationen och kunde genomföra den. Kan kopplingen till Benjamin Netanyahu och Israel bli mer tydlig?
