Från början fanns bara förnamn i Sverige. De gavs med anknytning till gudar och eftertraktade personliga egenskaper. Med kristnandet av Sverige (1000-talet) kom namn från helgon och apostlar att bli allt vanligare. Med det stora inflytandet från Frankrike, Tyskland och England 1700-1800 och under 1900-talet USA togs fler förnamn med inspiration därifrån. Efternamnen dök upp någonstans runt 1200-talet. Eriks son fick heta Eriksson och hans dotter Eriksdotter. Adeln började införa släktnamn (1300-talet) ofta med anknytning till vapenskölden. De lärda prästerna tog efter men de tog ofta namn med anknytning till latin. I takt med att befolkningen växte ökade behovet av fler namn också bland borgare och bönder. Ofta togs namn med anknytning till naturen och orten där man bodde, ibland i kombination med det yrke eller råvara man arbetade med. Det är intressant att studera utvecklingen för svenska namn men det säger mer om Sveriges utveckling i stort än om de enskilda individer som bär namnen. Vill du lära dig mer om ditt eget namns bakgrund och svenska namn i allmänhet är detta, lite längre, inlägg för dig. Låt oss börja titta på de vanligaste namnen i Sverige och dess betydelse.
Vanligaste namnen i Sverige
Förnamn
De tio vanligaste förnamnen för män i Sverige är:
Erik (nordiskt, ensam härskare), Lars (latin, Laurentius, den lagerkrönte), Karl (germanskt, fri man), Anders (svensk form av grekiska Andreas, människan), Johan (svensk form av Johannes som är grekisk form av hebreiskt namn, gud har förbarmat sig), Per (svensk form av bibliska Petrus, klippa), Nils (svensk form av grekiskans Nikolaus, seger/folk), Mikael (hebreiskt namn, vem är som gud), Jan (tyskt namn, med bas i Johan) och Hans (tysk form av Johannes).
De tio vanligaste förnamnen för kvinnor i Sverige är:
Maria (bibliskt namn, från grekiskans Mirjam), Anna (hebreiskt namn, möjligen nåd), Margaretha (grekiskt namn, pärla), Elisabeth (grekiskt, gud är fullkomlighet), Eva (hebreiskt, livgivande), Kristina (latinskt, den kristna), Birgitta (nordiskt, ombildning från keltiska, den höga), Karin (svensk form av Katarina, efter grekiskan, ren/kysk), Marie (engelskt/franskt diminutiv från Maria, se ovan) och Ingrid (nordiskt namn, skön).
De tio vanligaste förnamnen för pojkar födda i Sverige 2016 är:
Oscar (engelskt, troligen keltiskt ursprung), Lucas (grekiskt namn, invånare i Lukanien), William (engelsk form av tyska Vilhelm, vilja/hjälm), Liam (irländsk kortform av tyska Vilhelm), Oliver (engelskt/tyskt namn besläktat med oliv), Hugo (tyskt namn, från Hugibert, strålande), Alexander (grekiskt, försvara/man), Elias (bibliskt namn, Jahve är Gud), Charlie (smeknamn för franska Charles, som motsvarar svenskans Karl, fri man) och Noah (bibliskt, hebreiskt, kung).
De tio vanligaste förnamnen för flickor födda i Sverige 2016 är:
Alice (fransk/engelsk form av tyska Adelheid, av ädel härkomst), Lilly (engelskt smeknamn för Elisabeth, se ovan), Maja (smeknamn för Maria, se ovan), Elsa (kortform av Elisabeth, se ovan), Ella (kortform av Eleonora/Elisabeth/Gabriella), Alicia (spansk variant av Alice, se ovan), Olivia (italienskt namn besläktat med oliv), Julia (feminin form av latinska släktnamnet Julius), Ebba (forntyskt/nordiskt) och Wilma (kortform av Vilhelmina, från Vilhelm, se ovan).
https://svenskanamn.alltforforaldrar.se/
http://www.svenskaakademien.se/svenska-akademien/almanackan/namnens-ursprung-och-betydelse
Efternamn
2,7 miljoner svenskar har efternamn som slutar på -son. De tio vanligaste namnen i Sverige är:
Johansson, Andersson, Karlsson, Nilsson, Eriksson, Larsson, Olsson, Persson, Svensson och Gustafsson.
3,5 miljoner svenskar har namn med anknytning till naturen. De tio vanligaste är:
Lindberg, Lindström, Lindgren, Lundberg, Lundgren, Berg, Berglund, Sandberg, Sjöberg och Forsberg.
Nu när vi vet de vanligaste namnen är det dags att fördjupa oss i hur de uppstått.
Järnåldern – Vikingatiden 400 f.kr. – 1100 e.kr.
Sverige var ett sparsamt befolkat land med en liten befolkning som bodde utspritt i små byar. Några efternamn fanns inte. De namn barnen fick hade anknytning till gudar, goda personliga egenskaper och naturen. Pojkar kunde få namn som slutade/började på -ger (spjut), kettil- (hjälm), -vig (strid), -mar (berömd) och -rik (rik). Han kunde ges en stark personlighet och integritet med anknytning till naturen som t.ex. -fast och -sten eller starka djur som -ulf (varg), -björn och -arn (örn). Vanliga pojknamn enligt runorna är:
Anund, Björn, Dan, Erik, Eskil, Frösten, Fulluge, Grimulv, Gudmund, Gunnar, Halvdan, Holmfast, Holmger, Holmsten, Illuge, Ingefast, Ingvar, Kättilmund, Olav, Ragnar, Ragnfast, Sigfast, Spjallbude, Sten, Sven, Torbjörn, Torfast, Torgisl, Torkel, Tormund, Torsten, Ulv, Ulvkell, Vibjörn, Åsbjörn, Åsgöt, Östen.
På motsvarande sätt kunde flickornas namn ha anknytning till gudar och krigiska egenskaper t.ex. -hild (kamp) vig- (strid), -gun (strid) eller sig- (seger). Många flicknamn slutade också på -borg och -gerd vilket betyder inhägnad/omslutning och beskydd. Andra namnleder som var vanliga på flickorna med anknytning till gudarna var -dis och alv-. Namnleden vi- betydde helgad åt eller helig plats.
Namnleder som var vanliga både för flickor och pojkar var Ragn- (makterna), As- och Gud- (asagud, vanagud eller kristen gud). Vanliga flicknamn enligt runorna var:
Astrid, Estrid, Gudlög, Holmfrid, Holmgärd, Ingeborg, Ingetora, Ingrid, Ingegärd, Ragnfrid, Ragnhild, Sigrid, Tora, Torgärd, Tova, Vifrid, Åsa, Ärnfrid.
De vanligaste gudarna att ingå i namnen var luftens gud Tor och fruktbarhetens gud Frö, då benämnd Ing/Yng. Den äldsta kungaätten för svearna var Ynglingaätten. Svearnas gudar hade Frö som äldsta urfader. Vanliga namn bland svearna var:
Frörik, Frösten, Yngve, Inge, Ingemar, Ingemund, Inga, Inger, Ingrid, Ingeborg, Ingegerd och på senare tid Ing-britt och Ingalill.
Även Tor var vanligt att ha med i namnen t.ex. Tore, Torbjörn, Tord, Torvald, Torkel, Torben, Torsten, Torleif, Torgny, Tora, Torborg, Torgerd, Torun.
De kvinnliga gudarna och Oden, gudarnas gud, tycks sparsamt förekommande i namnen.
http://www.multiart.nu/grimner/svenska/texter/fornamnen.html
Här är en lista på nordiska namn varav många återfinns på runstenar.
1100 till 1600-talet
Kristendomens intåg i Sverige skulle naturligtvis påverka också namnen. Många av namnen kommer av katolska kyrkans helgon och apostlar. Dessa namn kom, i olika former, att bli allt vanligare i Sverige i takt med att kristendomen blev starkare. Exempel på namn är:
Augustinus, Ansgar, Nils, Andreas, Martin, Carl, Georg, Markus, Mattias, Erik, Henrik, Fabian, Sebastian, Jakob, Magnus, Robert, Johan, Vincent, Fredrik, Paulus, Thomas, Nikolaus, Petrus, Johannes, Patrick, Josef, Kristoffer, Göran, Augustinus, Stefan, Olof, Mikael, Lukas, Anna, Agnes, Agatha, Josefina, Clara, Sigfrid, Katarina, Magdalena, Rosa, Monica, Kristin, Kerstin, Teresia, Teresa, Birgitta, Ingrid, Hedvig, Margareta, Hedvig, Gertrud, Elisabeth och Cecilia.
Namnet Maria ansågs för heligt under katolicismen men kom att, från 1600-talet, bli ett av Sveriges vanligaste namn. Dessa helgon och namn kom att utgöra grunden för dagens namnsdagskalender. Den finns med ett namn per dag sedan 1901 och två namn per dag sedan 1993.
Sverige lånade också in namn när kontakterna med andra länder blev vanligare. Henrik och Gertrud lånades från Tyskland, Louise och Charlotte från Frankrike, John och Jenny från England, o.s.v.
Nedan går att söka på vanliga namn i Sverige på 1500-talet.
Människor med samma förnamn skildes åt med hjälp av binamn. Det kunde var t.ex. Erik (den) Långe, som avser personliga egenskaper, eller Harald (från) Utgård, som pekar på en plats. Men, åtminstone sedan 1200-talet har allmogen använt s.k. patronymikon. Det var det i särklass vanligaste efternamnet. Man utgick från fadern (t.ex. Erik) som, om han fick en son, fick efternamnet Eriksson och dotter, efternamnet Eriksdotter. Dessa var inte ärftliga och utgjorde således inte släktnamn. T.ex. var Gustav (I) Eriksson Vasa, son till Erik Johansson. Idag finns det 2,7 miljoner människor i Sverige med -son i efternamnet. Efternamnen med -son är lika vanliga i hela Sverige, av förklarliga skäl.
De som först började använda släktnamn var adeln någon gång på 1300-talet men till en början använde inte heller de dem särskilt strikt. Bonde och Trolle tillhör de äldsta adliga släktnamnen men patronymikon var också vanligt inom adeln och/eller kombinationer med släktnamn, t.ex. Peter Tordsson Bonde vars far hette Tord Petersson Bonde. Det var först 1626 som adelssläkterna antog fasta släktnamn. Det var inte ovanligt att man tog något från vapenskölden, t.ex. Leijonhuvud eller Silferswärd. För att skilja adliga släkter som bodde på olika orter lades sedan ortsnamnet till, t.ex. Bonde af Björnö. När det blev vanligare att adla började man ta mer fantasifulla namn som kunde förknippas med adeln. Några valde namn med militärisk anstrykning, då många adlades för att bli officerare, t.ex. ord med svärd och hjälm, t.ex. Leijonhielm.
Prästerna började nu också att välja släktnamn och eftersom man var lärd i latin blev det inte sällan en latiniserad variant som slutade på -us, kanske med inspiration från hemorten, t.ex. Moraeus eller Svedelius. Borgare och bönder började också, så smått under 1600-talet att ta släktnamn, då inte sällan korta namn som Björn eller Oxe. Ännu på 1600-talet hade efternamnen, för de allra flesta, dock liten praktisk betydelse.
1700- och 1800-talet
I takt med att befolkningen växte blev behovet av unika namn allt större. Bland borgare och bönder var det vanligt att man tog något från den ort där man bodde, t.ex. kunde Lindesberg bli Lindberg, Lindström, e.t.c. Olika kombinationer på ortsnamnet och något hämtat från naturen blev också vanligt. Den som bodde i Ekeby, kunde ta namnet Ekegren, Ekberg, Eklöf o.s.v.
Yrkesmän kunde ta namn som hade med yrket att göra och sedan kombinera det med något från naturen, t.ex. Jernberg, eller Hammarkvist.
På 1700-talet blev det vanligt att ta franskinspirerade namn som slutade på -en och -in, t.ex. Sundin/Dalen. Man förkortade också latinska ord, t.ex. kunde Wallenius nu bli Wallén. Med det tyska inflytandet kom efternamn som slutade på -er, t.ex. Linder.
Mer än 3,5 miljoner i Sverige idag har efternamn med anknytning till naturen. Det vanligaste förledet är Lind- och det vanligaste efterledet är -berg. Inte så konstig då att Lindberg är Sveriges 17:e vanligaste namn. Naturnamnen är vanligast i norr (50% av befolkningen) och minst vanliga i söder (25% av befolkningen).
https://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/De-naturliga-efternamnen/
Mot slutet av 1800-talet när efternamn ökade i popularitet blev också tidigare soldatnamn som Frisk eller Stark svenska släktnamn.
Inte sällan hade bytet av efternamn sin grund i en flytt, t.ex. från land till stad. Någon som hette Jonsson och kom från Forsa kunde nu kalla sig Forsberg. Flyttade man sen tillbaka kunde man ta tillbaka det gamla namnet Jonsson igen.
1900-talet
Var och en kunde fram till 1904 relativt fritt ta sig ett efternamn och byta tillbaka. I början på 1900-talet stiftades en lag om fasta släktnamn för alla. Den som inte redan hade ett efternamn skulle lägga till -son efter faderns förnamn. Hette fadern Johan blev det således Johansson. Detta skulle nu också gälla kvinnorna som inte längre skulle heta Johansdotter, utan istället Johansson, annars skulle inte principen om släktnamn fungera. Lagen speglade emellertid det som redan hade skett, snarare än att gå före. Sedan mitten av 1800-talet hade bruket -dotter i efterledet fasats ut. 1966 tog man helt bort rätten att ha efterledet -dotter men återinförde möjligheten igen 1982.
1982 infördes också rätten att ha två efternamn med bindestreck. Gifte sig Johan Johansson med Eva Andersson kunde kvinnan nu kalla sig Johansson-Andersson. Från 2017 års namnlag behöver något bindestreck inte längre finnas. Enligt den nya namnlagen från 1 juli 2017 ska man nu kunna ansöka om dubbelnamn. En sådan kombination kan då vara av föräldrarnas efternamn. T.ex. kan ett registrerat efternamn bli Eriksson Mariasdotter. Denna kombination blir ett unikt efternamn och får inte fritt tas om inte fler än 2000 personer i Sverige bär det. Efternamn som fler än 2000 personer bär, t.ex. Andersson, kan nu vem som helst ta. Det finns runt 500 sådana släktnamn i Sverige.
Slutsats
Du kan själv enkelt forska i länkarna på denna sida, både om ursprunget till ditt förnamn och efternamn. Tyvärr är det inte troligt att du kan räkna ut med hjälp av namnet var du har dina rötter. Lindberg är ett av Sveriges vanligaste naturnamn och har idag knappast någon anknytning till Lindesberg och alla som heter Lindberg har inte sina rötter i den staden. Har du namn som slutar på -son som har en svenskt klingande förled är det enda du med hög säkerhet kan säga att dina rötter troligen finns i Sverige. Studierna av svenska namn, dess förekomst och uppkomst, säger mer om utvecklingen i Sverige än om den individ som bär namnet.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska_efternamn
http://www.svenskaakademien.se/svenska-akademien/almanackan/namnens-ursprung-och-betydelse
