Den första europé som kom till Sydafrika var en holländare, Jan van Riebeeck, 1652. Det Nederländska Ostindiska kompaniet hade skickat honom att sätta upp en station för proviantering i Kapstaden. Skeppen som seglade till Asien behövde någonstans att proviantera på vägen. Han byggde denna station och noterade samtidigt att där enbart fanns Hottentotter, ett folk rasligt skilt från de svarta som vid denna tid inte fanns i närheten. De första vita som kom dit var mer eller mindre under slavliknande kontrakt. Med den ökade världshandeln räckte dessa inte till utan man släppte ett antal fria för att de skulle kunna starta upp egna jordbruk. Runt 1680 började man aktivt få människor att flytta dit för att kolonisera området. Det var främst holländare men också tyskar och fransmän. Man importerade slavar från nederländska Malaysia och tog även svarta slavar.
Det var inte ett oproblematiskt möte mellan de europeiska bosättarna och Hottentotterna. De senare var nomader och följde med djuren men jordbrukarna, som var bofasta, kunde av naturliga skäl inte låta Hottentotterna fritt vandra och utnyttja jordbruksmarken. Många Hottentotter dog också av sjukdomar de inte var immuna mot. Ett antal hottentotter flydde därför till sydväst till det som idag kallas Namibia där deras efterlevande fortfarande bor.
Det skedde ett inte oansenligt antal möten mellan malaysier, kvarvarande hottentotter, svarta slavar och vita. De blev till slut så många avkommor att de snart var fler än de vita bosättarna. Många såg också så vita ut att de också klassades som vita med tiden. Den holländska regeringen fick gå ut med ett dekret om förbud mot blandraser.
Den nya befolkningen fick snart en egen identitet, Boerna, det holländska ordet för farmare. Boerna blev allt fler och bosättningarna expanderade. De utvecklade ett eget språk, efter holländskan, Afrikaans. I takt med att bosättningarna ökade inåt landet och mot öst, kom man tillslut att möta en svart stam, Xhosa. Denna stam var, i sin tur, på väg söderut och mötet slutade, som vi kan ana, inte väl utan med ett antal krig, nio stycken, Kaffir Wars, perioden 1871 till 1857. Det tog 120 år från det att den första holländaren kom till Sydafrika, tills mötet mellan svarta och vita skedde på allvar.
Efter den av bankirerna efterlängtade franska revolutionen fick man också ett riktigt storkrig med Napoleon. Detta krig ritade om kartan vad gäller makten i Europa och de som gynnades var de som lånade ut pengarna och segrarna, vilka till slut visade sig befinna sig i Storbritannien, eller närmare bestämt City of London. Detta innebar att britterna nu tog över Kapstaden från holländarna år 1806. Kapstaden hade då 26 tusen vita, 30 tusen slavar och 20 tusen färgade. Britterna skickade nu dit egna bosättare och boerna pressades nu från två håll – britterna i söder och Xhosa i öster. De beslöt sig därför att vandra inåt landet.
De tog sig så småningom över Orangefloden och skapade sedan något som kallades Orange Free State. Landet var inte helt obebott och man mötte bl.a. Matebele som man besegrade vid Limpopofloden. Matebele är en av två stammar som idag utgör Zimbabwe. Redan från början var där en konflikt med Zulustammen. Det kända slaget 1838, vid Blood River, är en historisk händelse. Boerna hade inte bara de afrikanska stammarna att tänka på, även britterna var deras fiender. Britterna gjorde nu allt större anspråk på Sydafrika och de såg inte med blida ögon på boernas territoriella strävanden. Efter ett antal skärmytslingar delades Sydafrika upp mellan britterna, som hade kusterna och boerna, som hade de inre territorierna. 1856 grundade boerna Transvaal, ZAR, Zuid-Afrikaansche Republiek.
Britterna (läs City of London) som hade svårt att få afrikanerna att arbeta importerade arbetare från Indien istället. Tusentals lämnade fattigdomen i Indien för ett kontrakt på fem år. Idag finns över en miljon indiska ättlingar i Sydafrika. Boerna pressades från många håll. Dels från svarta stammar från norr och öster, dels från brittiska bosättare som slog sig ner i Transvaal och dels från ett ökat antal affärsmän som hade upptäckt områdets råvarutillgångar. 1877 skedde ett första försök till övertagande av Transvaal av britterna. Det slogs tillbaka under ledning av Paul Kruger, Piet Joubert och Marthinus Pretorius. I de brittiska delarna, Natal, hade den svarta befolkningen ökat explosionsartat. 1872 bodde där 18 tusen vita, sex tusen indier och 300 tusen svarta. Ett antal strider utkämpades mellan Zulu-stammen och britterna. Britterna vann till slut dessa strider.
I slutet av 1800-talet fann man guld i Transavaal. En flod av lycksökare och, främst, judiska affärsmän flockades till Johannesburg. Boerna vägrade ge dem medborgarskap. Cecil Rhodes, en Rothschild närstående, arbetade så klart för att guldet skulle tillfalla City of London. Ett antal krig utkämpades och nu ser vi också de första koncentrationslägren, avsedda för boerna. Med sådana enorma fyndigheter var det bara en tidsfråga innan boerna fick ge upp. Ingen har sedan dess, varken vita eller svarta, rört de judiskt ägda guld- och diamantfyndigheterna.
Britterna vann, så klart, och Sydafrika blev 1909 officiellt en del av det brittiska samväldet. Segregering mellan olika svarta stammar, boer och britter hade alltid varit helt naturlig. Detta fortsatte men man formaliserade det 1913 då de svarta stammarna fick besittning av egna områden. T.ex. fick Sotho-stammen Lesotho, Tswana-stamman, Botswana och Swazi-stammen Swaziland. Alla dess länder finns än idag. Exakt samma sak skedde internt i Sydafrika där Zulu-stammen fick Zululand och Xhosa-stammen fick Transkei. Transvaal ansågs tillhöra de vita. De svarta bildade 1912 en gemensam intresseförening ANC, African National Congress, då man helt motsatte sig vitas rättigheter i Sydafrika.
Försök att ena vita under en gemensam intresseorganisation misslyckades. Britterna ville ha sin egen och boerna sin. Situationen förvärrades efter första världskriget då många boer, som mindes de brittiska koncentrationslägren, stödde tyskarna. Det största partiet i Sydafrika, där svarta inte hade rösträtt, var SAP, South African Party, under ledning av Louis Botha. En viktig fråga vara att ena boer och britter. SAP beslöt sig för att ställa sig på britternas sida och bilda en armé för att inta den tyska kolonin Namibia. Många boer motsatte sig detta och gjorde revolt. Denna slogs dock ner och 1915 hade Namibia intagits.
Den kommunistiska revolutionen i Ryssland (läs judiska kuppen) inspirerade många i världen, så även många i Sydafrika. Där bildades nu SACP, South African Communist Party, av ett antal prominenta judar, däribland Karl Marx syster som slagit sig ner i Sydafrika. Kommunisterna hade inga särskilda känslor för de svarta på den här tiden så när Rothschild önskade ersätta vita arbetare med svarta och kinesiska, runt 1919, ställde sig kommunisterna på de vita arbetarnas sida, under parollen ”Arbetare förena eder för ett vitt Sydafrika”. Detta upplopp slogs dock bryskt ner och efter detta kom SACP att bli en av de mer fanatiska förkämparna för svartas rättigheter, på bekostnad av de vita.
Under 1920- och 1930-talet var den allmänna uppfattningen att vitas intressen behövde skyddas i en omgivning nu helt dominerad av svarta som ökat explosionsartat, dels genom nativitet dels genom migration. Nu kom dock andra världskriget och, igen, splittrades landet mellan de som önskade vara neutrala och de som ville kriga på britternas sida, där de senare till slut segrade. Efter kriget, 1948, formaliserades det som vi idag känner som Apartheid. Det hade funnits under stora delar av Sydafrikas historia, i alla fall sedan 1800-talet men nu infördes förbud mot blandäktenskap och ras infördes i alla pass. 1953 infördes rasåtskillnad vid offentliga byggnader och platser. Under tiden sedan kommunistiska partiet bildats hade en total omvändning skett. Kommunisterna, SACP, var nu helt emot den sittande vita regeringen och partiet förbjöds därför. 1960 förbjöds också ANC bl.a. efter att de dödat ett stort antal svarta demonstranter utanför en polisstation i Johannesburg.
Nu sköljde över världen en våg av avkolonisering. Land efter land fick nu, officiellt, självständighet. Detta utnyttjades hårt av ANC och SACP som pressade den vita regeringen och satte press på britterna att de skulle frånträda sin koloni. De svarta hade ett trumfkort, de vita använde i hög grad svarta som arbetskraft, varför det vart enkelt att genom olika strejker och blockader snabbt skapa kaos i samhället. Nu, runt 1960, svarade de vita, under ledning av Hendrik Verwoerd, med att föreslå att landet skulle delas upp i ett flertal självständiga länder. Det föll dock snabbt eftersom många svarta inte levde i dessa afrikanska områden utan nära de vita. Ödet var redan avgjort av demografin. Nu var det bara en tidsfråga innan svarta skulle komma till makten och vita sedan börja sin resa mot avgrunden.
De vita gjorde också en rad strategiska misstag. Dels vägrade man ge ifrån sig ett tillräckligt stort område som speglade den demografiska utvecklingen, dels önskade man ta del av svart arbetskraft men ändå leva separat från dem. Samtidigt som man byggde och bekostade de bästa sjukhus för svarta, bekostade deras mediciner o.s.v. så skulle de ändå inte vara en del av befolkningen i de tänkta nybildade republikerna. I början av 1900-talet fanns lika många vita som svarta i Sydafrika, 1990 fanns 5 miljoner vita och 40 miljoner icke-vita. Vita hade sedan länge förlorat det demografiska slaget och inte i tid vidtagit åtgärder. En viktig förklaring är att det var Rothschild som styrde över Sydafrika och inte Boerna.
En omständighet som är värd att notera är att Namibia som erövrats av tyskarna redan vid första världskriget aldrig gavs självständighet under Apartheid. Istället införde man Apartheid där. Den som har ett gott minne kommer ihåg att det var ”brittiska” intressen som vann i Sydafrika, både första- och andra världskriget. Många kämpade emot en invasion av Namibia. Britternas (läst City of London) hand i det som skedde i Sydafrika sedan man vann kriget mot boerna 1909 ska inte underskattas.
Nelson Mandela var både kommunist och terrorist och tillbringade sin tid i fängelset i ett lyxhus med tjänare, pool och allt. 1990 hävdes förbuden mot ANC och SACP. En tredjedel av den vita befolkningen emigrerade inom de kommande 10 åren.
De som ser kampen för att svarta ska bestämma i Afrika anser så klart att målet måste helga medlen. Mandela är då en hjälte. Den som ser det som händer i Sydafrika mer som en del i ett världspolitiskt skeende, anser att det pågår ett krig mot vita och så även i Sydafrika. Mandela blir då bara ett verktyg för Rothschildklanen. Han blir en del av det judiskt grundade kommunistiska partiet för att störta den rådande ordningen, ingen frihetshjälte. Det kommunistiska, antivita, giftet genomsyrar idag hela Sydafrika.
Sydafrika är ett tydligt exempel på att lösningen aldrig kan vara att vita ska styra över andra eller använda dem som arbetskraft. Lösningen är alltid att leva separat och att uppnå självständighet. Det är exakt därför som de som styr bakom kulisserna gör allt som står i deras makt att vi inte ska kunna vara självständiga. Tillverkar vi vår egen ekologiska närproducerade mat, vår egen miljövänliga energi, har vi ett starkt självständigt försvar, våra egna pengar, en oberoende och stark regering och administration – då faller deras agenda platt. Det får inte hända. Det får aldrig hända. Därför utsätts vi dagligen, minst 100 gånger varje dag, för denna propaganda som ska få oss att välja folkmordet, framför friheten.
Sydafrika visar att allt handlar om demografi. Låt det som skedde och fortfarande sker i Sydafrika bli ett varnande exempel på vad som också kan vänta oss om vi nu inte sätter vårt eget intresse först!
