Historieböckerna har mörkat Israels stora konflikt med John F. Kennedy. Skulle denna konflikt komma upp till ytan finns ju risken att vi inte längre tror på konspirationsteorierna om Lee Harvey Oswald och Sovjet eller Kuba-spåret, båda vilka förs fram som officiella förklaringar gång på gång av ”oberoende forskare”. Märkligt nog finns bara ett fåtal som pekar på Israel och den israeliska inblandningen. En viktig grund i konflikten var Israels obändiga vilja att skaffa sig kärnvapen, något president Kennedy var helt emot. I mitten av 1963 hade det gått så långt att Israels premiärminister, David Ben-Gurion, hatade John F. Kennedy som ansågs vara ett hot mot Israels existens.
Familjen Kennedy och judarna
Familjen Kennedy hade, inte minst genom, Joe Kennedy, ambassadör i Storbritannien under andra världskriget och John F. Kennedys pappa, kommit att till fullo inse det sionistiska och judiska inflytandet. Joe arbetade mot att USA skulle gå med i kriget men när judarna sedan vann var han pragmatisk och menade att det var meningslöst att då tro att det skulle gå att arbeta mot det vinnande laget. Slaget var, så att säga, redan avgjort. John F. Kennedys väg till presidentposten kantades av en konstant kohandel. Som en eftergift till den sionistiska lobbyn utnämnde han Myer ”Mike” Feldman för att hantera de känsliga relationerna med Israel och judiska samfundet. Feldman var en Israelvän och utnämnandet var en eftergift, en politisk skuld, som måste betalas till dem som släppt fram Kennedy till presidentposten.
Dubbla budskap
Redan från början fanns där en stor misstänksamhet mellan parterna. John F. Kennedy brukade säga att Feldman hade ständiga möten med sionisterna i Vita Huset och hans bror Robert F. Kennedy menade att Feldman satte Israels intressen före USA’s. Samtidigt som Feldman i sina möten bedyrade USA’s välvilja till Israel, förmedlade Kennedy ett helt anat budskap till världen – den att finna en väg till fred i Mellanöstern och inte minst en lösning så att alla utrensade palestinska flyktingar skulle kunna återvända hem till sitt eget land, Palestina.
Goda avsikter
De flesta, inte minst arabvärlden, var förvånade över Kennedys neutrala linje i Israelfrågan. 90% av judarna i USA hade röstat för Kennedy (Demokraterna) men ändå vågade han driva en linje som inte följde Israels direktiv. Den förre presidenten Truman hade låtit det judiska inflytandet explodera efter andra världskriget, något John F. knappast kunde förändra över en natt. Han var dock fast i sin vilja att utveckla goda relationer med arabvärldens ledare, vilka de tidigare administrationerna helt och hållit låtit förfalla, efter 1948, då man tvingade fram en judisk stat i Palestina, en vändpunkt i relationerna mellan USA och arabvärlden.
Kennedy sade med emfas:
”Vi står fast vid doktrinen från 1950 att USA kommer att agera kraftfullt mot den part i Mellanöstern som attackerar sina grannar.”
Då avsåg han inte bara arabländerna utan självklart också Israel.
Israeliska lobbyn reagerar
När den israeliska lobbyn insåg vart det lutade skruvade man genast upp trycket mot presidenten genom sin kontroll över kongressen. De flesta kongressledamöter, för att inte säga alla, styrs av judiska pengar. John F. Kennedy lät vice president, Lyndon B. Johnsson, hantera israeliska lobbyn, själv fortsatte han sin linje att eftersträva fred genom samtal och diplomati.
Algeriet
Charles de Gaulle lät Algeriet få självständighet 1962, något som John F. Kennedy hade förespråkat. Israel var helt emot detta eftersom man nu skulle få mindre kontroll över ett av sina grannländer. Man påstod att Algeriet skulle bli en kommunistisk stat, men den algeriska presidenten Ahmed Ben Bella förbjöd kommunistpartiet omgående. Algeriet blev istället en islamsk stat och det var detta som Israel fruktade, inte kommunisterna – en rörelse man själv skapat och omhuldade, för en sådan islamsk stat skulle självklart stå på Palestinas sida.
Den hemliga franska polisen OAS var helt emot algerisk självständighet och De Gaulle utsattes för flera mordförsök. Även John F. Kennedy var nu deras fiende. Även inom CIA fanns en mycket stark israel-falang som skulle komma att hamna på samma sida som israeliska Mossad och David Ben-Gurion i denna fråga. Det fanns i Algeriet ca: 200 000 judar som hade haft stort inflytande i landet under franskt styre. När Frankrike nu gick över till en vänlig politik mot ett islamistiskt arabiskt land valde många algeriska judar att emigrera till Frankrike. Israel röstade, som enda land, emot algerisk självständighet 1962.
Bådas intressen
John F. Kennedy gick så långt han kunde för att ge sitt stöd till Israel. Han bjöd in israels utrikesminister Golda Meir till USA för ett möte. Där uttryckte han sin linje att USA ser Israels intressen men att Israel också måste se att USA har egna och att dessa inte alltid sammanfaller. USA och Israel skulle ha en ömsesidigt gynnsam relation, inte en där USA tog diktat från Israel. Kennedy menade att det också var i Israels eget intresse att USA hade goda relationer med arabländerna, då man skulle ha större inflytande på dem som vän än som fiende. Lite kunde han då ana att USA sedan skulle komma att bomba dessa arabländer sönder och samman.
Presidenten pekade på fyra områdens där USA och Israels intressen inte var samma
a) Israels avledning av vattnet från Jordanfloden på arabländernas bekostnad b) Israels ständiga räder över sina arabiska grannars gränser c) Israels helt centrala roll vad gäller palestinska flyktingar d) Israels krav att USA skulle sälja missiler till Israel (Hawk)
Kennedy talade med Golda Meir på mötet om följande:
”Vi förstår att Israel har stora säkerhetsproblem..men det har USA också. Våra säkerhetsproblem är därför lika stora som Israels. Vi måste se till hela Mellanöstern. När Israel gör räder, som t.ex. den in i Syrien, vilken fördömdes av FN’s säkerhetsråd, kan vi inte bortse ifrån att detta påverkar både Israel och USA.”
USA först – inte Israel
Faktum är att John F. Kennedy faktiskt försökte föra en politik som satte USA’s intressen främst. Detta var en stor ändring mot innan. Under lång tid hade amerikanska presidenter och dess administration kommit att se Israels och USA’s intressen som gemensamma. Eller rättare sagt, Israels intressen sattes först genom den kraftfulla judiska lobbyn i USA. Nu vred John F. Kennedy denna linje något tillbaka till en ambition att sätta USA först – en smått sensationell utveckling. Det var dock inte bara detta som Israel inte gillade. Kennedy var också helt emot Israels krav att skaffa kärnvapen. Det kom att kosta John F. Kennedy hans liv. Om det må vi berätta i kommande inlägg…
