Regeringsbildningen är en märklig parningsdans där sju bestämt sig för att en aldrig ska bjudas upp. På stolarna utmed dansgolvet sitter drygt en miljon svenskar som förtvivlat skriker till de förväntansfulla paren – som ibland dansar två, ibland tre – att det brinner i foajén. Istället för att lyssna höjer de volymen och, likt tjuriga barn, vägrar de att visa hövlighet, anständighet eller medmänsklighet till de utfrusna som också faktiskt betalt biljetten. Det finns en enda fråga som, värre än oenigheten om kärnkraftens vara eller inte vara, har skapat en total låsning i svensk politik och det är invandringen. Sju av partierna vill varken se eller höra på några varningar utan låta festen fortsätta tills elden härjar fritt. Det är dock något som skaver. För inte kan det väl vara så att svenska folket och våra politiker varken ser eller förstår? Det måste vara också någonting annat som gör dem oförmögna att fatta långsiktigt kloka val och beslut.
Åsiktskorridoren
Det står allt mer klart att det som idag styr politiker, inte bara i Sverige utan också i andra länder, är åsiktskorridoren. Den sätter de ramar inom vilken en politiker får uttala sig för att få röster. Politikerna kan själva bidra till att tabubelägga eller förfäkta vad som är en självklar sanning som alla måste tro på men de kan inte i någon högre grad gå utanför åsiktskorridoren. Den är det viktigaste redskapet globala makthavare har för att indirekt styra politiken.
Massinvandringen
Det vi kallar massinvandring är inget annat än att en liten inflytelserik klick bestämt att alla västländer ska upphöra att vara nationalstater med en homogen befolkning. Vi ser det i land efter land, från USA till Sverige. Skulle den djupa staten, vilket aldrig kommer att hända, bestämma att nationalstaterna är någonting bra och massinvandring dåligt, hade det tagit mindre än ett par månader innan det skulle vara helt legitimt att tala om dessa frågor helt öppet. Problemet med åsiktskorridoren finns i alla länder men det står allt mer klart att Sverige som ett till befolkningen litet land med en hög grad av centralisering och en synnerligen likriktad massmedia, är extra hårt hållen av den.
När Annie Lööf och Stefan Löfven bjuds in till Bilderbergmötet på Wallenbergs biljett får man, om inte innan, klart för sig vilka frågor som är viktiga och hur de globala makthavarna tänker och resonerar. Man får intrycket av att speciellt i Sverige är våra makthavare i just frågan om invandringen extra måna om att driva den globalistiska agendan. Genom decennier av samråd har den politiska makten genom tillsättningsmakten, inflytandet inom massmedierna, etc. ett officiellt monopol på vad som är sant och falskt.
Ingen skulle på allvar ens tänka tanken att fylla tidigare relativt välmående länder i västvärlden med invandrare från alla jordens hörn och dessutom betala för det men genom en ständig och massiv propaganda har man lyckats lura väljarna att det är nödvändigt och bra för dem och något ofrånkomligt. Men viktigast av allt att man är en dålig människa om man inte går med på det.
Den politiker som går utanför denna åsiktskorridor har inget att hämta i politiken eftersom de flesta väljare, p.g.a. massiv propaganda, befinner sig inom åsiktskorridoren.
Dilemmat
Problemet är att om de väljare som styr vem som ska leda dem tror på propagandan kommer de att välja politiker som bekräftar deras världsbild. Kan man intala tillräckligt många att nationalister är ondskefulla och att de som har en avvikande uppfattning är foliehattar, konspirationsteoretiker och farliga nazister kommer många inte ont anande väljare att rösta därefter.
Det är därför det finns ytterst få politiker eller politiska partier som vågar gå emot propagandan. Det är istället mycket lättare att lägga sig i kölvattnet på den och få draghjälp i nästa val. Det är detta som man brukar kalla opportunism. Dessa politiker påstår sig vara modiga som står upp mot ondskan men i själva verket är de fegast av alla som bara återupprepar det den djupa staten propagerar för, vilket är fullständigt riskfritt.
Eftersom det i hela västvärlden i mer än 50 år ständigt propagerats för nationernas upplösande är det inte konstigt om många politiker och partier funnit detta vara den enklaste vägen att också nå framgång i valen. Det är därför vi idag har så många partier som står så nära varandra.
Den äkta högern har aldrig prövats
Tvärtom mot vad propagandan vill få dig att tro har den äkta högern aldrig fått prövas politiskt. Vi har under hela 1900-talet levt först med en tilltagande kommunism och socialism för att mot senare delen av 1900-talet och början av 2000-talet gå mot kulturmarxism och nyliberalism.
Fria Sidor ska i senare artiklar skriva om vad högern står för men i grunden handlar det om en skala som rör sig efter axeln, beprövad erfarenhet – utopi. Högern är ganska enkel att begripa. Först bestämmer man sin grupp, i detta fall Sverige, sedan arbetar man för att alla i gruppen ska få det bättre och utvecklas positivt – metoden är att låta det som visat sig fungera gälla, tills något annat bevisar sig bättre. I högerns samhälle får alla det bättre, även de med lägst inkomster, men det ska löna sig att arbeta, utbilda sig och vara flitig och därför accepteras skillnader i ekonomiskt utfall. De bäst lämpade ska leda landet. Högern blickar först bakåt för att se vad som fungerat, sedan framåt. Högern är äkta, praktisk och naturlig. Högern bygger på fakta, bevis, fasta värden och sunt förnuft. Det går att säga vad som är bra eller dåligt för en individ och ett samhälle. Det finns eviga sanningar. Högern är nationell, patriotisk och lojal med det egna. Högern är jordnära. Högern förenar och leder till minskad splittring och konsensus runt det som fungerar. Behov av många fraktionerade politiska partier finns inte.
Vänstern och liberalismen bygger istället på utopier om hur man vill att det ska fungera. Fakta, vetenskap, sunt förnuft och beprövad erfarenhet blir för dem bara en störning och ett hinder man aldrig kan erkänna om de visar sig inte stämma med utopin. Vänstern blickar först framåt mot utopin, sedan ändrar man historien så det passar utopin. Vänstern är utopisk, teoretisk och artificiell. Vänstern bygger på konstruktivism, tro och relativism. Allt är relativt, det finns inga sanningar. Vänstern är globalistisk, ogillar alla former av gränser och är lojal mot det främmande. Vänstern är universell. Vänstern splittrar och leder till oenighet och atomisering då alla inriktningar, bara de ryms inom det utopiska, globalistiska och universella är lika bra. Den politiska skalan delas in i många fraktioner men alla under samma globalisitiska paraply.
Den ekonomiska vänstern är redan prövad, med förödande konsekvenser i Sovjetunionen och Kina. Den kulturella vänsterns experiment lever vi i just nu. Den är bevisligen också en katastrof.
Dagens svenska partier
Tittar vi på dagens politiska partier med dessa glasögon ser vi att Vänsterpartiet står längst ifrån högern. Man inte bara förespråkar ett ekonomiskt system som redan visat sig inte hålla vid prövning och man omfamnar med hull och hår kulturmarxismen och med Jöken också nyliberalismen. Det kan inte bli mycket sämre för Sverige sett ur ett högerperspektiv.
Näst sämst är Miljöpartiet. En gång fanns kanske baserade idéer inom partiet när man var emot rovkapitalismen, strävade mot mer fritid och mindre stress för människorna, ett värnande om det nära och naturen och där miljöfrågorna, inte koldioxiden, var det som stod i fokus. Idag är man inom den ekonomiska politiken för nyliberalismen men helt inne på kulturmarxismen vad gäller kulturen. Det jordnära har helt ersatts av det universella, miljöfokus har ersatts av koldioxidfokus och det jordnära ersatts av utopin.
Socialdemokraterna har rört sig mot nyliberalismen i ekonomiska frågor men arvet från det misslyckade socialistiska systemet finns fortsatt starkt kvar i partiet. Eftersom banden till arbetarrörelsen tidigare var så starka fanns ett starkt inslag att traditionalism. Någon äkta höger fanns inte i de politiska visionerna, eftersom socialismen såväl som kommunismen är utopier, dock var väljarna sannolikt kulturellt till höger. Idag har man allt mer släppt banden till arbetarna och mer anammat den kulturmarxistiska synen och bytt nationellt fokus mot det globala och nyliberala.
Under mitten av 1900-talet förde de borgerliga partierna en lönlös kamp då det socialistiska experimentet var i full blom runtom i världen. Ännu fanns för många äldre människor kvar så kulturmarxismen fick aldrig riktigt fäste annat än hos den unga generationen. När socialismen som ekonomiskt system visade sig vara ett fiasko, Kina reformerade sitt system på 70-talet och Sovjetunionen föll 1990, hade borgerliga partier lättare att få gehör vad gäller de ekonomiska argumenten.
Samtidigt skedde en generationsväxling, där de på 1960-talet unga kulturmarxistiska generationerna fick en allt större tyngd i väljarkåren, i myndigheter och i politiken. De borgerliga partierna fick på punkt efter punkt ge efter för den ständiga propagandan och för att överleva hade de inget annat val än att ge upp tidigare ståndpunkter, detta samtidigt som globalismen nu var det som utgjorde huvudfåran i den västerländska maktelitens propaganda.
Idag är dessa tidigare högerpartier en skugga av sitt forna jag och alla, i olika grad, omfamnar både nyliberalismen vad gäller ekonomin och kulturmarxismen inom kulturen. Samtidigt har man gett upp tidigare krav på låga skatter och en liten stat, så man har här närmat sig vänstern vad gäller ekonomin. Samtliga borgerliga partier är idag för höga skatter, en omfattande överstatlighet och har övergett nationalismen. De tidigare högerinriktade partierna har blivit mer utopiska, d.v.s. vänster. Centerpartiet har gått längst i denna bemärkelse, Moderaterna troligen de som dröjer sig kvar längst något till höger.
Många tror att KD är traditionella och höger men det är till största delen fel. Skälet är att KD inte bygger på den ortodoxa kristna läran utan idag helt omfamnat den fullständigt omstöpta och förvandlade kristendomen vi lever med i väst. Partier står dessutom sionismen nära, vilket är inget mindre än globalism och krig för Israel, där judar är de som styr med bas i Jerusalem. Det är därför ett farligt parti, en ulv i fårakläder.
Sverigedemokraterna är det parti som står närmast högern av alla riksdagspartier. Eftersom alla andra partier är långt ifrån höger är SD knappast ett högerparti. Ekonomiskt är man mer till vänster än de andra borgerliga partierna men kulturellt har man knappast omfamnat kulturmarxismen annat än högst motvilligt. SD står, liksom KD, nära sionismen och har därför dragits närmare globalismen. Motståndet mot överstatlighet som NATO och EU har tonats ned kraftigt.
Idag finns inget högerparti i riksdagen. Alla är ekonomiskt till vänster i kombination med nyliberalismen och alla i olika grad kulturmarxister, med undantag för SD. En gegga av olika partier som i olika grad utgör – sju grader av vänster.
Det är, om vi använder denna definition av vänster och höger, dags att ge högern en chans att prövas.
Hur bryta åsiktskorridoren?
Som vi sett går det inte att påverka politiken nämnvärt eftersom de politiska partierna helt styrs av åsiktskorridoren. Hur ska vi då kunna bryta den förödande utvecklingen?
Ett viktigt medel till att ändra detta är givetvis att bryta propagandamonopolet. Det har också i viss grad skett med Internet. Tyvärr går det långsamt och huvudskälet är att partier som t.ex. väljer att bryta ett tabu, t.ex. invandringen, sällan finner det lönsamt att bryta fler. Det lönar sig helt enkelt att lägga sig ytterst nära åsiktskorridoren eftersom de flesta väljare befinner sig där. Samma sak gäller i hög grad alternativa, fria, medier. De måste överleva genom donationer eller, i bästa fall reklam, och om endast ett litet antal potentiella lyssnare ännu förstår når man inte tillräckligt stora lyssnarskaror för att gå runt. På så sätt påverkar de globala makthavarna, genom att de styr åsiktskorridoren, också fria medier. Vi måste alla, om vi ska få in pengar eller röster, förhålla oss till åsiktskorridoren.
Resultatet blir att de mediala och politiska rösterna som skulle kunna hjälpa till att avslöja den falska propagandan uteblir. Samtidigt sker idag en allt mer omfattande censur på sociala medier, på sökmotorerna, på YT, o.s.v. Sammantaget gör det att påverkan på allmänheten nu riskerar att avta.
Faktum är att, trots ovanstående, det i västvärlden, såväl som i Sverige, har skett en förändring där många idag vågar tala om t.ex. den djupa staten, förrädare, att ställa till svars för folkförräderiet, något som skulle varit otänkbart bara för ett år sedan. Samtidig har motsvararande förändring uteblivit i svensk politik. Detta borde kunna öppna upp för nya politiska krafter. När SD nu rört sig och verkligen blivit ett mittenparti och gått med i samma grupp som Tories från Storbritannien, då spelar alla åtta riksdagspartier, i hög grad på samma planhalva, där SD befinner sig precis vid mittlinjen. Samtidigt riskerar ett parti som tydligt befinner sig utanför åsiktskorridoren att i bästa fall vara för tidigt ute, väljarna är inte där ännu, eller i värsta fall aldrig få några väljare om åsiktskorridoren inte förflyttas.
Det är här alternativa och sociala medier är så oerhört viktiga. De är som isbrytare som öppnar upp en ränna i vilken sedan politiska krafter kan följa efter. Dessa kan i sin tur liera sig med alternativa medier, som ligger strax bakom för att nå de bredare massorna. Därför behövs alla typer av fria medier och det är också därför de är så hatade av etablissemanget.
Även om ingen vågar tala om det högt, vilket f.n. är politiskt självmord, kan det vara bra för dig att känna till vilka som dominerar den djupa staten och propagerar för krig och massinvandring. Tro inte på Fria Sidor lyssna istället på vad som kommer ur hästens egen mun. Barbara Lerner Spectre har nämligen berättat hur det ligger till och vi kan bättre förstå vem som bestämmer den där åsiktskorridoren.
Den vi aldrig får kritisera, tala om eller ens nämna – är den som sätter agendan och därmed också åsiktskorridoren. Det finns faktiskt något som nästan alla partier i Sverige är rädda för att förknippas med, som ger en partiledare kalla kårar och påkallar omedelbara åtgärder om någon medlem skulle råka säga något politiskt inkorrekt. Den som styr åsiktskorridoren, huvudsakligen genom massmedierna, bestämmer vad massorna ska tycka och tänka och därmed också vilka politiska partier som har möjlighet att nå riksdagen och vad som absolut aldrig för sägas.
Finns det ett enda skäl till varför du inte ska ta till dig vad hon berättar? Men du, berätta det inte högt….i alla fall inte om du är inom politiken.
