Under 1950- och 1960-talet var Sverige kanske det mest beundrade landet i världen. Många svenskar såg Sverige som en modell och människor runt om i världen höll med. Idag är Sverige fortfarande bra på många sätt. Vi har kvar starka internationella företag, vi har kvar våra duktiga entreprenörer, vi har fortfarande en majoritet etniska svenskar och många av dem, precis som många invandrare, är skötsamma, strävsamma och arbetsamma. Men saker och ting har dock förändrats enormt under det senaste 30 åren. Mer än någonsin tidigare i vår historia, har det svenska folket en känsla av att något är väldigt fel i vårt land. De är oroade över en urholkning av den nationella identiteten och nationens syfte, den ökade polariseringen i vårt samhälle, den ökade brottsligheten, självcensuren och åsiktsförtrycket. Många ställer idag också frågan om den svenska modellen verkligen kan överleva om den ska vara öppen för alla?
Inte bara i Sverige
Sverige är inte ensamma om denna oro. Opinionsundersökningar runt om i västvärlden visar, i en långsiktig trend, att allt fler människor anser att respektive land är ”på fel spår” och är ”i ett tillstånd av nedgång”. Många människor ser nu mer pessimistiskt på framtiden och tror att deras barn kommer att leva i ett mindre välmående och tryggt samhälle än de själva gjort. Vi ser samma resultat från undersökningar i USA, Frankrike, Sverige, Tyskland, o.s.v. Oron återspeglar sig politiskt i det kraftigt ökande stödet för nationalistiska partier och politiker. Vi har Trump, Marine Le Pen, Nigel Farage och vår egen Jimme Åkesson.
Ett Sverige som var tryggt och säkert
Sverige och svenska städer brukade kännas som tryggheten själv, ja t.o.m. lite tråkiga. Vi hade Stockholm med kungahuset och den grå administrationen, Norrland skogarnas, älvarnas och naturresursernas landsdel, Göteborg som Sveriges industriella nav och hamnverksamhet och så Malmö, huvudstad i det för svensk livsmedelsförsörjning så viktiga Skåne.
Ingen i Sverige ser idag längre Skåne som svensk livsmedelsförsörjnings nav eller Malmö som en trygg och säker stad. Göteborgs prägel som en arbetarstad och loket för svensk exportindustri har sakta tynat bort och ingen ser Göteborg som någonting tryggt och säkert. Stockholm är inte längre staden ifrån vilken Sverige styrs, en stor del av det verkliga styret är idag flyttat till Bryssel och kungens makt är endast ceremoniell. Tryggt och säkert är det endast i geografiskt starkt avgränsade områden.
Ett Sverige på väg ner
Istället har Sverige och svenska städer begåvats med kriminella ligor, drivande gäng i städernas centrala delar, EU-migranter överallt och gruppvåldtäkter både i motionsspår, på bussar och numera också direktsända på nätet. Varje stad har sina svenska områden, där det fortfarande känns ganska tryggt, men runt dem tränger sig mångkulturen på i allt mer förtätade och närliggande områden. Sverige dalar nu sakta men säkert inom alla områden vad gäller livskvalitet, trygghet, skola, vård och omsorg, utbildning, teknik, vetenskap och t.o.m. i grundläggande läs- och skrivkunnighet.
Under 1950- och 1960-talet, hade Sverige kanske världens bästa utbildningssystem, med ett avundsvärt nätverk av högkvalitativa grundskolor och Universitet. Inte sällan blev eleverna undervisade av lektorer (de som doktorerat) även på grundskolenivå och det var högt ställda krav på den akademiska nivån på våra Universitet.
Det mest alarmerande av allt är dock att nu se Sverige, och resten av västvärlden, snabbt förvandlas där många områden idag mer liknar de i ”tredje världen”. Det beror framför allt på den dramatiska omvandlingen av raslig karaktär på ländernas befolkningar, en förändring som är ett resultat av storskalig medveten och påtvingad invandring från icke-europeiska länder, i Europa från Afrika och Mellanöstern, i USA från Mexiko och andra sydamerikanska länder. Födelsetalen hos denna del av befolkningen är normalt högre än bland amerikaner och européer av europeiskt ursprung. Sverige och Norden har relativt hög nativitet hos ursprungsbefolkningen men i mellan- och Sydeuropa är nativiteten alarmerande låg.
Demografi är allt
Demografi, säger de som vet, är det viktigaste och vårt öde. År 1950, hade varje svenskt landskap och varje stad fortfarande en befolkning där majoriteten hade svenskt och europeiskt ursprung. Idag har mellan 20 och 30% i Sverige utrikes bakgrund. I städer som Malmö, som ligger 20 år före övriga Sverige, är de med utrikes bakgrund redan i majoritet. I många områden runt om i Sverige är utrikes födda helt dominerande och inte sällan har t.o.m. polis, brandkår och ambulanspersonal problem att utföra sitt arbete där.
Det är ingen överdrift att säga att Sverige och hela västvärlden under de senaste 30 till 50 åren har förändrats mer i grunden av denna rasliga förändring än länder som Polen, Ungern och andra östeuropeiska länder förändrades under 50 år av sovjetisk ockupation och dominans. Idag är det i många av dessa forna Sovjetstater som den rasliga homogeniteten är som störst och också motståndet mot det medvetna folkmordet av de europeiska folken.
Påtvingade förändringar
Den stora demografiska förändringen påtvingar svenska folket – år för år – dramatiska förändringar i vår kultur, vår politik, vår utbildningsnivå, vår ekonomi och vår livskvalitet. Det tråkiga, bekväma men också stolta och självsäkra Sverige från 1950-talet är borta – borta för alltid. Att tänka sig att Malmö skulle återgå till vad det var 1950 är ungefär lika realistiskt som att tro att Skåne igen ska bli danskt eller att Finland igen tillhör Sverige.
Stor oro
Den oro som svenskar i hela landet känner inför framtiden handlar om mer är ekonomi. Sverige har aldrig i vår historia varit så socialt delat, splittrat och förvirrat om nationen Sveriges framtid som idag.
Vilseledande politiker
Svenskar är idag, förståeligt, innerligt trötta på de politiska ledare som lurar och vilseleder dem. Svenskar känner sig förrådda av politiker som stöder den kostsamma och destruktiva asyl- och anhöriginvandringen som inte tjänar äkta svenska intressen. Politiker som vägrar att stoppa den massiva tillströmningen av asyl- och anhöriginvandring, illegala invandrare och tiggare och som godkänner enorma offentliga utgifter vi inte har råd med – politiker som lägger en enorm ekonomiskt och social skuldbörda på våra barn. Det är helt uppenbart att alla de stora partierna sviker de principer, uttalade och outtalade, som binder vårt folks intressen samman.
Även om politiker från både S och M högtidligt har lovat förändring visar verkligheten att, oavsett hur vältaliga eller till synes uppriktiga de framstår att vara, eftersträvar de inte någon förändring av Sveriges nuvarande riktning i något grundläggande avseende. Det beror på att under många år har Sveriges och västvärldens politiska, kulturella och intellektuella liv inte tjänat folkens intressen utan ett främmande folk och ideologiska och utopiska principer som är skilda från verkligheten.
I filmer och TV, i klassrum och läroböcker, i politiken, har med USA som epicentrum, starka intressen – för sina egna egennyttiga skäl – infört en falsk och skadlig porträttering av samhället och vår historia. Resultatet är att västerländska nationer och dess folk inte längre kan förstå sin egen historia, sin samtid och än mindre styra i en tydlig positiv riktning mot framtiden.
Sverige är idag är ett samhälle i förnekelse
Sveriges politiska, kulturella och intellektuella ledarskap – både till höger och vänster – förnekar den sociala verkligheten och ignorerar de historiska beviset att det i världen finns starka globala och etniska intressen som trycker på för denna utveckling – annars skulle vi inte haft den – i varje västland.
Ledningen för både Alliansen och Socialisterna, tillsammans med etablerade media och våra läroanstalter, ger stöd åt och främjar obevekligt en jämlik, universalistisk ideologi, som bygger på ett önsketänkande hur allt borde fungera. När allt fler nu, med facit i hand, ser att det inte fungerar i verkligheten, vägrar de erkänna de mest elementära sanningar i samhället, om ras, genetik, ärftlighet och vårt folks historia. Istället fortsätter man på den inslagna vägen med sina illusoriska principer och orealistiska politik vilket gör att det svenska samhället allt snabbare kommer i förvirring, splittring och kaos.
Oavsett om våra politiska ledare tillhör det borgerliga eller socialistiska blocket saknar de ärlighet, integritet, uppriktighet och saknar de mest grundläggande kunskaper om historien, världen och en verklighetsbaserad framtidsvision för vårt land.
Mångfald är inte styrka
Vi uppmanas ständigt att hylla devisen ”mångfald är vår största styrka” men ingen har ännu kunnat bevisa eller förklara varför Sverige skulle bli ett bättre land med miljoner människor från exotiska länder från ”tredje världen”.
Faktum är att om det är något vi bör dra lärdom av från 1900-talet, är det att etnisk sammanhållning och enighet är kännetecknande för de mest stabila, ordnade och välmående samhällena och att mångfald därför inte är en styrka. Under vår egen livstid har Sovjetunionen, Jugoslavien och Tjeckoslovakien brutits sönder i hög grad just därför att de var multikulturella och multietniska samhällen.
Det forna Sovjetunionen föll till stor del sönder som en oundviklig konsekvens av att man försökte organisera samhället på grundval av en ideologi och principer utan rötter i den historiska, sociala och biologiska verkligheten. På samma sätt kommer det svenska samhället fortsätta förtvina när våra makthavare försöker påtvinga naturen och verkligheten att anpassa sig till ett önsketänkande som bygger på en felaktig och osund världsbild. Ett samhälle som bygger sin grund på en ideologi av förnekelse, falskhet, önsketänkande och självbedrägeri kan inte överleva. Faktum är – det förtjänar inte att överleva. Svenska folket och alla andra europeiska folk står nu därför inför ett synnerligen avgörande vägval. Vill vi överleva som folk eller inte?
Nobelpristagaren pekar i rätt riktning
Biskop Desmond Tutu i Sydafrika, som 1984 tilldelades Nobels fredspris, talade om amerikanska makthavares undergivenhet i ett föredrag i Boston. Han sade:
”Men du vet lika väl som jag att, på något sätt, är den israeliska regeringen satt på en piedestal [i USA] och att kritisera den är att omedelbart anklagas för att vara antisemit … människor är rädda för att säga fel eftersom den judiska lobbyn är kraftfull – mycket kraftfull.”
Bishop Tutu talade sanning. Även om judar utgör bara några promille av världens befolkning, utövar de enorm makt och inflytande – mycket mer än någon annan etnisk eller religiös grupp i hela världen. Centrum är idag i USA, från vilket Sverige tar stort intryck men man har även stort direkt inflytande i Sverige. I Sverige genom Bonnierföretagens oligopolliknande ställning på mediemarknaden, Wallenbergs ständiga koppling till globalistiska och judiskt dominerade organisationer som t.ex. Bilderberggruppen och sitt stora inflytande på organisationen Svenskt Näringsliv, det Socialdemokratiska partiet med rötter i den judiska Marxismen och kulturmarxistiska SVT/SR. En mycket stor påverkan sker idag också genom censuren och propagandan i de judiskt kontrollerade företagen Facebook, Google och Twitter. En bekräftelse på att det verkligen är så finner vi i den så centrala förintelselögnen – grundpulsen som pumpas ut i alla kanaler likt hjärtslag, år efter år, dag efter dag, timme efter timme.
En judisk författare som har varit uppriktig om detta oproportionerliga inflytande, som är obestridligt, är Joel Stein. I en kolumn som dök upp i Los Angeles Times, skrev han:
”Som en stolt jude vill jag att USA ska känna till vad vi åstadkommit. Ja, det stämmer att vi kontrollerar Hollywood … Jag bryr mig inte om amerikaner tror att vi kontrollerar nyhetsmedier, Hollywood, Wall Street eller regeringen – jag bryr mig bara om att vi får fortsätta att göra det.”
Detta skrämmande inflytande är inget nytt fenomen och har länge varit en utslagsgivande faktor, framför allt i USA. Ett land vars påverkan på världen och Sverige under 1900-talet och än idag inte kan överskattas.
Länken finns där i NATO, i samarbetet med EU, hatet mot Ryssland, den medvetna massinvandringen till alla västländer, hos storföretagen, i globalistiska organisationer, i s.k. välgörenhetsorganisationer, i internationella samarbeten, i handelsavtal, i den kulturella påverkan genom nyheterna och i filmindustrin. Man sätter tonen, riktningen, för alla andra att följa. Sverige är kanske den mest lydiga eleven. Så duktig att vi t.o.m. hellre kväser vår egen befolkning än att utmana denna, mjuka och ofta osynliga, kulturella och ekonomiska kraft.
Sverige behöver verklighetsbaserat tänkande
Det Sverige är i skriande behov av idag, mer än kanske något annat, är uppriktighet, mod och sanningsenlighet – inte barnsliga slagord, förenklade patentlösningar och önsketänkande. Vi behöver en historia och beskrivning av vår samtid baserad på fakta inte falska myter och löften om en utopisk framtid som inte sällan presenteras av kändisar utan kunskaper och mediala personligheter som inte är mer än underhållare. Svenska folket måste våga ta livet mer seriöst, det är på riktigt, det är på allvar, inte ständigt söka skrattet och de bekymmerslösa livet utan minsta omsorg för framtida generationer. Situationen är ytterst bekymmersam och måste tas på största allvar. Framtida generationers liv beror på vårt agerande idag – vi får inte varken blunda för allvaret eller vifta bort oron. Hur smärtsamt det än är måste vi våga se sanningen, först då växer den vilja fram som gör att det går att tro på en varaktig kursomläggning.
Den stora engelska författaren George Orwell sade en gång att:
”I en ålder av universellt bedrägeri är det en revolutionär handling att tala sanning”
Sverige är idag en nation i väntan, men i väntan på vad?
