Svenska statens alla bortkastade miljarder du betalar: Del 5

SIDA

Fria Sidor fortsätter sin granskning av svenska statens slöseri med våra pengar. Perioden som jämförs är 1997 med 2015. Genom att analysera en längre period ser vi tydligt trenderna och därmed också in i framtiden. I förra delen, del 4, granskade Fria Sidor utgiftsområde 5, Internationell samverkan och slutsatsen blev att utgifterna kanske inte är så mycket att säga om men hur vi väljer att använda dem. Slagsidan att engagera oss i de krigshandlingar USA genomfört i Balkan, Syrien, Ukraina, Georgien, Afghanistan o.s.v. är slående. Lika slående är att då vi lägger pengar på t.ex. Ryssland är det enbart för att vi där ska trycka in vår egen värdegrundsdemokrati och ”allas lika värde”. Någon respekt för ryska folkets vilja tycks inte finnas alls, inte heller sker några större samarbeten inom säkerhetsområdet med Ryssland. Sverige går, utan tvekan i koppel och det är USA som håller i det. Utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krigsberedskap, granskades också. Utgifterna har knappt ökat något alls på 20 år och det är uppenbart att man satt försvaret på svältkost. På så sätt har man frigjort resurser för massinvandringen. I detta inlägg ska Fria Sidor granska utgiftsområde 7, Internationellt bistånd och 8 Migration.

Utgiftsområde 7 – Internationellt bistånd

Utgifterna har ökat från 12 miljarder 1997 till 32 miljarder 2015. Det betyder att Sveriges internationella bistånd som andel av BNP var 0,6% 1997 och 0,76% år 2015. Utgifterna sker främst genom SIDA och UD.

Vad gäller SIDA används ca: 3 miljarder till allmänna humanitära insatser, ca: 5 miljarder till bistånd åt Afrika och ca: 3 miljarder till olika projekt för demokratisering, hållbar utveckling och klimat.

Vad gäller UD går ca: 4 miljarder till olika utvecklingsbanker som Världsbanken, Afrikanska Utvecklingsbanken och Globala fonden. Detta är lån på fördelaktiga villkor men med låg förväntan om återbetalning. Avskrivning av lån sker regelbundet. 7 miljarder går till olika multinationella organisationer som United Nations Development Programme (UNDP), Världsbanken, Office of the High Commissioner for Human Rights (OHCHR), UN Women, United Nations High Commission for Refugees (UNHCR), United Nations Childrens Fund (UNICEF), United Nations Population Fund (UNFPA) och International Institute for Democracy and Electoral Assistance (International IDEA).

Det finns även ett anslag på drygt 1 miljard för reformarbete i Europa som används för EU-närmande i länderna i Östeuropa, Västra Balkan och Turkiet, mänskliga rättigheter, demokrati samt hållbarhetsfrågor.

En allt större andel av biståndsbudgeten har gått till flyktingmottagande i Sverige, runt 8 miljarder användes för detta 2015.

Det framgår av budgetpropositionen att allt som görs genomsyras av en global agenda som strävar mot att införa en global värdegrundsdemokrati, mänskliga rättigheter, allas lika värde, jämställdhet, hållbarhet och klimatarbete. Halva propositionen är text som på olika sätt kretsar kring detta. Känslan är kuslig för vi tycks vara ute i världen, inte främst för att ge hjälp till självhjälp, utan för att påtvinga mottagarna vår agenda. Istället för att hjälpa konkret med basfrågor som vatten, sanitet, skolor, o.s.v. och låta folket själva bestämma hur deras land ska utvecklas politiskt riktar vi biståndet till och väver in vår egen agenda. Det är en självgod och förmäten inställning som känns egoistisk. Stora delar av denna budget måste därför sägas vara imperialistisk där vi trycker ner i halsen på mottagaren vad de ska tycka och tänka. Vi anser oss således veta bättre än dem vilket samhälle de ska ha.

Här finns helt uppenbart stora summor att spara. Flyktingutgifterna bör helt försvinna, 8 miljarder – att vi ska arbeta för närmande till EU i Östeuropa, 1 miljard, likaså. Frågan är om politikerna alls ska bestämma över hur våra surt förvärvade pengar ska användas i denna fråga? Är det inte bättre att vi själva får bestämma vad vi tycker är viktigast att stödja? Vad tyder på att politikerna är bättre än vi själva att avgöra detta? Ingenting. Mot bakgrund av den politisering som skett inom detta område anser Fria Sidor att politikerna grovt missbrukat vårt förtroende och att hela utgiftsområdet bör omprövas i grunden.

Utgiftsområde 8 – Migration

Utgifterna ökade från 2,1 miljarder 1997 till 18,8 miljarder 2015. De två enskilt största posterna är Migrationsverket som ökat från 0,5 till 4,7 miljarder och Ersättningar och boendekostnader som ökat från 1 miljard till 12,4 miljarder. Det är viktigt att ha i åtanke att de utgifter som redovisas här plus det man tagit från Utgiftsområde 7, ca: 8 miljarder, bara avser direkta mottagningskostnader och asylsökanden. Denna drastiska utgiftsökning skedde också innan den värsta asyltsunamin drog igång under hösten 2015. Huvuddelen av utgifterna för Migration ligger sedan på helt andra redovisningsenheter. Fria Sidors läsare är säkert redan väl medvetna om att de totala kostnaderna ligger mellan 100 och 200 miljarder, beroende på antagande, per år.

Vi tar ändå med oss att denna utgiftspost ökat knappt 10 gånger under perioden eller 13% per år vilket är ett resultat av ökningen i antalet asylsökanden och den allmänna kostnadsutvecklingen i samhället. Denna ökning kommer sannolikt att fortsätta. Varför? Efterfrågan är oändlig. Det finns miljarder människor som vill söka sig till ett bättre liv men det är vi som styr utbudet, erbjudandet, att ge dem det, på vår bekostnad. I Sverige röstar 2018, i bästa fall, drygt 30% mot denna politik, således finns 70% som på olika sätt och konstellationer kommer hålla SD helt utanför. M utesluter samarbete. C, L och KD kritiserar M för deras retorik, S, V och MP har aldrig ens öppnat upp för något samarbete. Därför vet vi att den utveckling vi sett de senaste 20 åren kommer fortsätta. Vi har ju själva möjlighet att bestämma vår egen migrationspolitisk så detta är uppenbarligen något man vill se hända, inget man tvingats till. Därför vet vi att det inte kommer bli någon förändring, annat än möjligen i retoriken.

Således finns 32 + 18 = 50 miljarder bara inom dessa två utgiftsområden att ompröva och omvärdera. I ett framtida Sverige. där vi helt gjort oss av med de gamla partierna, är det bästa troligen att helt lägga ner både SIDA och Migrationsverket. Den kultur som sitter i väggarna och hos dem som arbetar där går aldrig att ändra på, inte ens inom en generation. Bara fantasin sätter gränser för hur vi istället kan använda pengarna.