Fria Sidor har nu granskat svenska statens 27 utgiftsområden. Det börjar bli dags att knyta ihop säcken. Det kommer göras i två eller tre delar. Först, det är viktigt att komma ihåg att statens utgifter bara omfattar vissa delar av alla offentliga utgifter. Minst lika mycket ligger på kommunerna och landstingen. Stora delar av invandringens kostnader syns i denna analys men det mesta ligger på kommuner och landsting. I detta inlägg ska vi göra en kontrafaktisk analys. På svenska betyder det att vi ska undersöka hur det skulle sett ut om statens utgifter utvecklats efter BNP. Syftet är att få en känsla för var man bromsat, var man gasat och se de breda penseldragen från 1997 till 2015. I de nästkommande delarna ska Fria Sidor titta på om och hur mycket man kan spara och eventuellt också på hur man istället skulle kunna använda pengarna.
BNP och fastighetskris
1997 var Sveriges BNP 2 019 miljarder och statens utgifter 647 miljarder, 32%. 2015 hade BNP ökat till 4 200 men utgifterna bara till 886 miljarder, eller 21%. Bakgrunden är att Sverige några år innan genomgått en djup fastighets- och finanskris. George Soros hade spekulerat mot den svenska valutan och Sverige fick stå med mössan i hand i New York och böna och be om att få låna. Göran Persson (S) var Sveriges statsminister 1996 till 2006. Han sade de bevingade orden Den som är satt i skuld är icke fri och nu gällde det att få ner det skenande budgetunderskottet och Sveriges statsskuld i procent av BNP. Processen hade redan börjat 1992 då Sverige hade 250 miljarder i statligt underskott och 1997, då denna analys tar sin utgångspunkt, var saldot åter på noll. Statsskulden var då ca: 70% av BNP idag är den 33%.
Är statens utgifter och inkomster i balans finns inget underskott och statsskulden förblir oförändrad men sjunker år för år, i procent, när BNP ökar. Här har Sverige idag en bra position och i en internationell jämförelse en låg statskuld. Efter den djupa finanskrisen uppstod en bred samsyn i Sverige att budgeten från nu alltid skulle vara i balans. Någon upprepning av perioden 1991 till 1993 fick aldrig ske igen.
Bred samsyn
I Sverige fanns därför en bred samsyn för att, åtminstone tillfälligt, bära en högre skattebörda och att strama åt välfärdssystemen. Skatterna var världens högsta med arvs- och gåvoskatt, fastighetsskatt, förmögenhetsskatt, höga marginalskatter och höga företagsskatter. Budgeten balanserade, ja, men till priset av ett kvävande skattetryck. Välfärdens olika system fortsatte ticka på som vanligt men om inget gjordes skulle de skena iväg, något som inte minst visade sig med den ökade invandringen.
Svenska folket förväntade sig att skattehöjningarna och åtstramningen i välfärden skulle vara tillfällig men i stora drag blev så inte fallet. Istället importerade man en helt ny utgiftspost genom massinvandringen. Den omöjliggör några breda skattesänkningar under överskådlig tid (vi är på väg mot betydligt högre skatter igen), tränger ut svenskars tillgång till välfärden samt sätter press på ersättningsnivåer. Det är situationen idag.
Massinvandringen blir mot bakgrund av detta det största svek mot svenska folket våra politiker gjort sig skyldiga till. Samhällskontraktet är brutet. Nu är det svenska folket mot politikerklassen och etablissemanget, inte svenska folket mot omvärlden i en allt hårdare internationell konkurrens. Så till analysen.
Statens utgifter 1997 och 2015
Nedan en tabell som sammanfattar statens utgifter för 1997 i jämförelse med 2015.
Statens utgifter borde vara högre
Ett intressant konstaterande är att om statens utgifter i procent skulle varit samma som 1997 hade utgifterna varit 461 miljarder högre än de är idag. Sverige skulle då legat en bra bit över tvåan i skatteligan över länder med världens högsta skatter, förmodligen långt över 50% av BNP i skatt mot dagens 44%. Vi ser t.ex. i tabellen att utgiftsområde 14, Arbetsmarknad och arbetsliv, var 77 miljarder 1997 men bara 65 miljarder 2015, en minskning med 12 miljarder (se ovan).
Det säger dock inte hela sanningen utan tittar vi på vad den skulle varit om utgifterna utvecklats med BNP, 160 miljarder (se nedan), är den verkliga besparingen 95 miljarder. Fria Sidor ska nu redogöra för de stora dragen och förklara var man stramat åt för att inte öka utgifterna ytterligare 461 miljarder.
Tabellen nedan visar dels de faktiska siffrorna, dels vad statens utgifter (2015p) skulle varit om man haft samma utveckling som BNP. I kolumnen Differens visas skillnaden mellan vad det borde vara och faktiskt utfall under antagandet att alla utgifter hade följt BNP. Denna analys illustrerar tydligt var man stramt åt och var man varit mer generös.
Åtstramning
Minskade skuldräntor på statsskulden
Den största posten är minskade skuldräntor. Vad dessa 182 miljarder säger oss är hur läget skulle sett ut om statsskulden som kvot av BNP bibehållits och ränteläget varit oförändrat. Statsskulden är oförändrad från 1997 och har därmed sjunkit i procent av BNP, vilket förklarar ca: hälften av besparingen. Det allmänna ränteläget i världen står för den andra hälften.
Det här är viktig information. Läget i Sverige har dels gynnats av ett allmänt lägre ränteläge i världen men Göran Persson förtjänar beröm för det är främst han som ligger bakom att Sverige idag har så låg statsskuld i relation till BNP, vilket står för hälften av besparingen. Fria Sidor är sparsam med beröm men den som förtjänar det ska också få beröm. Göran Persson må bo i en herrgård men Fria Sidor tänker nog, efter denna analys, att han förtjänar det. Betydelsen av denna åtstramning illustreras tydligt i analysen.
Arbetsliv och arbetsmarknad
Den näst största åtstramningen har skett inom Arbetsliv och arbetsmarknad. Utgifterna var 77 miljarder 1997 och om utvecklingen följt BNP skulle de 2015 ha varit 160, en åtstramning på 95 miljarder. Fria Sidor har redogjort för detta utgiftsområde och det finns huvudsakligen tre förklaringar. Dels en neddragning av olika arbetsmarknadspolitiska program och insatser, dels har man stramat upp arbetslöshetsförsäkringen och aktivitetsstöd. Ersättningen i A-kassan har inte följt den allmänna löneutvecklingen och är nu en av de sämsta i OECD. Delvis har privata försäkringar tagit över, varvid kostnaden vältrats över på arbetskraften.
Ekonomisk trygghet vid ålderdom
Den tredje största åtstramningen är Ekonomisk trygghet vid ålderdom, totalt 93 miljarder. Den stora besparingen beror på att allt färre idag får folkpension/garantipension av staten. I samband med pensionsreformen 1998 tog AP-fonderna över ansvaret för dem med inkomstpension medan staten tog på sig utgifterna för dem utan inkomstpension, t.ex. hemmafruar. Även om antalet ålderpensionärer ökat sedan 1997 har andelen som inte haft en officiell inkomst sjunkit kraftigt. Dessutom har man inte höjt nivåerna efter den allmänna löneutvecklingen. Sverige beräknas idag ha 300 000 fattigpensionärer som lever nära existensminimum.
Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande
1997 fanns regler för att staten tog delar av räntorna under ett antal år. Reglerna fanns för att stimulera efterfrågan på egna hem och var också ett sätt att mildra effekterna av fastighetskrisen. Idag är de helt avskaffade vilket lett till en besparing på 47 miljarder om motsvarande stöd funnits kvar idag.
Allmänna bidrag till kommuner
Posten har ökat från 87 miljarder 1997 till 102 miljarder 2015 men borde ha ökat till 181 miljarder om den följt samma utveckling som BNP. Det är svårt att analysera den här posten. Den kan bäst förklaras av någon kunnig kommunekonom. Fria Sidor tolkar det inte som ett uttryck för att skattetrycket minskat utan mer som att den del av skatterna som går in i beräkningsmodellen för den kommunala skatteutjämningen bara sjunkit som andel av BNP. Troligen är denna post relaterad till den allmänna kostnadsökningen alternativt befolkningsökningen sedan 1997. Mer forskning krävs av kunniga ekonomer på den kommunala sektorn.
Försvar och samhällets beredskap
Utgifterna för Försvaret var 41 miljarder 1997 men hade utgifterna följt BNP skulle de 2015 ha varit 85 miljarder. 2015 är de istället 48 miljarder, en åtstramning med 37 miljarder.
Studiestöd
Studiestödet var 16 miljarder 1997 och om det hade ökat som BNP 33 miljarder 2015. Istället är utgifterna 19 miljarder vilket ger en åtstramning på 14 miljarder. Det är uppenbart att studenterna idag istället får studielån medan stödet, som är ett bidrag, hållits på oförändrade nivåer.
Areella näringar, landsbygd och livsmedel
Utgifterna var 11 miljarder 1997 och med samma utveckling som BNP skulle de varit 23 miljarder år 2015. Det är en åtstramning med 10 miljarder. Svenskt jordbruk och landsbygd är inte ett prioriterat område. Det är uppenbart.
Utgiftsökningar
Avgiften till Europeiska unionen
Skulle vi inte gått med i EU hade vi sparat 44 miljarder varje år. När Storbritannien nu lämnar åker Sveriges avgift upp till på sikt 56 miljarder. Det är mer än staten lägger på utgiftsområdet kommunikationer varje år.
Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning
Utgifterna har ökat från 36 miljarder 1997 till 103 miljarder 2015. Borde inte svenska folket ha blivit friskare? Även om vi skulle varit lika sjuka har området ändå ökat 28 miljarder mer än utvecklingen för BNP. Här behövs omfattande, objektiv, forskning för att bena ut vad som ligger bakom. Bakom den kraftiga ökningen döljer sig aktivitets- och sjukersättningar samt sjukpenning och rehabilitering. Varför är vi så sjuka?
Fria Sidor vet inte men tror att ökningen beror på två faktorer. Dels har massinvandringen öppnat upp för ett bidragsutnyttjande, dels finns allt fler, framför allt kvinnor, som pressas hårt p.g.a. av besparingskrav i sjukvård, skola och omsorg vilket gör att de helt enkelt inte finner någon annan utväg än att sjukskriva sig.
Migration
Statens kostnader för migration avser bara det omedelbara mottagandet. Sedan är det kommunernas ansvar. Utgifterna har ökat 15 miljarder mer än förväntat och detta var innan massvågen 2015. Kostnaderna ökade markant efter detta år.
Hälsa, sjukvård och social omsorg
Utgifterna har ökat 15 miljarder mer än som är förväntat av BNP. Den enskilt största förklaringen är kostnader för statlig assistansersättning. En ökning från 4 till 25 miljarder perioden 1997 till 2015.
Slutsats
I denna sammanfattning kan du se en tabell för hur utgifterna förändrats under en längre period, 1997 till 2015. Det ger en indikation på hur våra folkvalda politiker prioriterat. För att vrida och vända och öka förståelsen ytterligare finns också en tabell med en kontrafaktisk analys. Den visar hur det borde sett ut om alla utgifter utvecklats enligt BNP och visar tydligt vilka områden man stramat åt och där man varit mer generös.
Den i särklass viktigaste vinsten för våra politiker har varit den minskade statsskulden i procent av BNP och det allmänt sjunkande ränteläget. Detta har frigjort hundratals miljarder som de valt att lägga på massinvandringen. Man är dessutom mycket hård mot de arbetslösa och våra fattigpensionärer. Försvaret är satt på svältkost.
Det överstatliga EU, vars företrädare välkomnar och önskar sig migranter från Afrika och arabländerna så att vi på sikt byts ut, får 44 miljarder av svenska politiker. Massinvandringens kostnader kan inte gömma sig ens i statens budgetar utan visar sig i form av utgifter för direkt asylmottagande, ökade assistansersättningar och kraftiga ökningar i olika former av sjuk- och aktivitetsersättningar. Troligen påverkas många svenskar också till ökad psykisk och fysik ohälsa då besparingskraven, stressen och kaoset gör arbetet mer otillfredsställande.
I nästa del av sammanfattningen, del två, kommer Fria Sidor att mer i detalj granska hur mycket som skulle kunna sparas av statens utgifter, med olika antaganden. En sådan här analys täcker ett enormt stort område där varje detalj skulle kunna vara föremål för en årslång statlig utredning. Förhoppningsvis har du fått något bättre insikt i var vi kommer ifrån och vart vi är på väg vad gäller just statens utgifter.
Tack för att du läser Fria Sidor!
