När Storbritannien och Frankrike förklarade krig mot Tyskland 3 september 1939 annonserade Sverige, Danmark, Norge och Finland omedelbart sin neutralitet. Tyskland förklarade då att man lovade att respektera detta men gjorde samtidigt klart att man inte skulle sitta passiv om Storbritannien inte också respekterade neutraliteten. Helt centralt för Tyskland var att man köpte 11 miljoner ton järnmalm från Sverige som sedan transporterades till den isfria hamnen i Narvik. Lika centralt som det var för Tyskland att säkerställa leveranserna, lika centralt var det för Storbritannien att stoppa dem.
Altmark
Den 16 februari 1940 passerade det tyska fartyget Altmark genom norskt neutralt territorialvatten. En brittisk jagare åkte upp på sidan, bordade fartyget och började skjuta vilt mot den tyska besättningen. Norge hade egna fartyg i närheten men de vågade inte ingripa och det visade tydligt, för alla, att Norge saknade förmåga att upprätthålla strikt neutralitet.
Skandinavien i centrum
Redan i oktober 1939 hade den tyska amiralen i marinen, Erich Raeder, varnat Hitler för att Tyskland hade ett mycket svårt strategiskt läge genom sitt beroende av järnmalm från Sverige för de fall britterna först skulle komma att inta Norge. Han uppmanade redan nu Hitler att slå till först. Skulle britterna komma först skulle det vara omöjligt att sedan säkra hamnen i Narvik och Tyskland skulle då inte få tillräckligt med järnmalm.
Quisling
Norge, liksom övriga Skandinavien var vid denna tid splittrat. Många sympatiserade med Sovjet, andra såg dem som det största hotet, andra sympatiserade med Tyskland och nationalsocialismen, medan andra stod närmare Storbritannien, USA och Frankrike. De flesta människor, folket, oavsett politisk hemvist, såg främst att det egna landet hölls utanför en konflikt. Som vanligt finns i toppen av varje samhälle ”eliter” som har sin egen agenda och egna lojaliteter och försöker påverka i den riktning som är förmånlig för det egna intresset. Både Tyskland och de allierade hade också sina egna agenter i varje land, dels för att informera, dels för att påverka.
En av dem var majoren i norska armén Vidkun Quisling. Han var son till en pastor och tillhörde en av de mest prominenta familjerna i Telemark. Han fick medalj av Storbritannien för sina insatser under den stora svälten i Sovjetunionen under 1920-talet och var också försvarsminister i Norge 1931-1933. Han hade sett fasorna med Bolsjevismen och var medveten om den judiska makten. Han var ledare för ett politiskt parti, Nationell Samling, och var i grunden främst patriot som önskade skydda Norge både från Bolsjevismen och Liberalismen (idag globalismen/kulturmarxismen). Hans syn var att det var Tyskland som bäst kunde hjälpa Norge stå fri från båda och sympatiserade därför med nationalsocialisterna.
Quisling hade kontakter med bl.a. Alfred Rosenberg och själv föreslagit att Tyskland skulle inta Norge först, innan britterna gjorde det, och att han då skulle kunna leda en ministär. Hitler var tveksam, dels såg han de skandinaviska folken (liksom det brittiska) som tillhörande samma folk, dels önskade han inte i onödan dra in fler länder än nödvändigt i konflikten.
Hitler hade inga planer på världsherravälde
Vi har alla fått lära oss i skolan att Hitler hade planer på världsherravälde men det stämmer inte. Det var inte för att lägga under sig Norge och Danmark som Tyskland invaderade länderna, utan för att säkra upp järnmalmen och hindra brittiska attacker från norr. Hitler hade uttryckt intresse att expandera österut för att komma åt den bördiga ryska jordbruksmarken. Han hade också uttalade ambitioner att Tyskland skulle få tillbaka sina kolonier, de man blivit av med efter första världskriget. Att han önskade göra Tyskland till en stormakt råder det ingen tvekan om. Den ambitionen var dock inget unikt tyskt utan fanns också hos t.ex. Sovjetunionen, Storbritannien och USA.
Ständiga rapporter
Tyskland hade fått allt fler rapporter från olika källor och länder att Storbritannien förberedde att slå till mot Norge. Rapporterna kom från Norge, Sverige, Finland, Schweiz, Sovjet och Frankrike. Tyskland fick den 8 april 1940 rapporter om att britterna minerade norska farvatten. Några menade att det var ett verkligt anfall britterna nu planerade medan andra ansåg, bl.a. Sverige, att britterna försökte lura Tyskland att slå till först i södra Norge. Då skulle britterna sedan ha en förevändning att inta Narvik högre upp.
Beslut togs att Tyskland skulle slå till mot norska kusten 05:15 den 9 april 1940. Man skickade iväg ett antal transportfartyg där man dolde vapnen under ett lager av kol. I planen ingick att också inta Danmark för att komma åt flygfälten i de norra delarna.
Norrmännen reagerade med ilska på den brittiska mineringen som skedde 8 april vilket fick Erich Raeder att tillfälligt hålla tillbaka sin order att de tyska fartygen skulle segla in mot kusten under brittisk, falsk, flagg (man förstod att den norska ledningen inte var lika fientligt inställda till britterna) men senare på kvällen kom en rapport om att brittiska jagare sänkt ett tyskt fartyg, Rio de Janeiro, utanför den norska kusten. Det var nu en kamp om tiden.
Invasionen
Danmark blev överrumplade och gav upp utan större motstånd. Tyska fallskärmsjägare intog flygfältet i Stavanger. Fem divisioner fallskärmsjägare landade på Fornebu flygfält och en mindre tysk armé marscherade, till musik, in mot Oslo. Fartygen på väg in mot norska kusten mötte häftigt motstånd, dels från norskt artilleri, dels från brittiska u-båtar. Hälften av alla tyska fartyg gick under och nu kom rapporter om massiva landsättningar av brittiska fallskärmsjägare i hela Norge. Hitler, som förstod hur viktigt det var att lyckas, fick nu ett nervöst sammanbrott.
Norge måste säkras upp till varje pris och order gavs att brittiska trupper måste slås ut var de än hade landsatts och detta oavsett konsekvenserna för civilbefolkningen. Hitler blev mer och mer nervös och började nu tänka att slaget var förlorat. Han gav order om att trupperna skulle överge Narvik men arméchefen Alfred Jodl vägrade skicka ut ordern. Tyskland hade inte ett överläge men man var först att inta de strategiskt viktiga lägena. Britterna landsatte ca: 12000 man i Norge, tyskarna ungefär lika många.
Britterna hade planerat att slå till först
I Lossberg togs brittiska soldater till fånga. Där fann man dokument som visade att Storbritannien planerat att slå till 2, 6 och 7 april och redan landsatt trupper i Norge när Tyskland slog till 9 april. Fångarna fördes till Berlin där man höll förhör och kontrollerade dokumentens äkthet. Allt visade att man endast hunnit före britterna med några timmar. Detta innebar också en propagandaseger för Tyskland som nu kunde visa för världen att man gjorde rätt som tog beslutet att invadera Norge och Danmark, innan britterna han dit. Järnmalmen var nu säkrad.
Tyskland kom sedan att befästa segern och Quisling installeras som tillförordnad ledare. Den norska kungen med familj och den sittande regeringen flydde till London där man upprättade en regering i exil.
Medveten förlust?
En av de mer intressanta aspekterna i denna händelse är att den som var ansvarig för att britterna förlorade var Winston Churchill. Han tillhörde den fraktion som önskade ett totalt krig mot Tyskland och var framburen av gruppen The Focus, en grupp tillhörande City of London. Den sittande premiärministern, Neville Chamberlain, som var tveksam till ett större krig mot Tyskland, var den som fick ta på sig allt ansvar för nederlaget. Ett ödets ironi gjorde därför att Chamberlain fick avgå men efterträddes av Winston Churchill. Många ställer sig idag frågan om förlusten rent av inte var planerad för att vinna denna viktigare seger där Churchill blev Storbritanniens nya ledare? Kanske önskade t.o.m. mäktiga intressen att Tyskland skulle ha fortsatt tillgång till järnmalmen? Krig är som bekant lönsamt och den totala segern kunde endast nås om Tyskland fullständigt krossades, vilket inte kunde ske om de själva saknade förmåga att kämpa emot.
Slutsats
Tyskland intog inte Danmark och Norge för att göra länderna till underkuvade diktaturer där folket skulle plågas och torteras, som vi fått lära oss. Det var inte heller för att någon ambition fanns för världsherravälde. Det var för att skydda försörjningen av järnmalm. Man han före britterna endast med några timmar. Hade britterna kommit först är det troligt att tillgången på järnmalm från Sverige stoppats. Detta är historiska fakta som ärliga forskare är eniga om. Vad man är mer osäker på är varför Storbritannien förlorade?