Efter de ”revolutioner” som följde i Europa 1848 lyftes alla tidigare restriktioner för judarna. I Tyskland fick man samma rättigheter som andra tyskar, utom inom tyska myndigheter. Judarnas enastående förmåga att arbeta tillsammans för sitt eget bästa gjorde att man, också här, tog sig uppåt i samhället. Fria Sidor har tidigare spårat detta till att de har en tradition av att utbilda sig, drar sig till städerna, där makten finns, ägnar sig åt handel och bankverksamhet men också att man håller samman inom gruppen. Det är inget fel med det men om ett team spelar som ett lag medan det andra inte gör det, inser vi ganska snart vad som händer.
Veimarrepubliken (1919-1933)
Kaiser Willhelm hade hållit judarna utanför politiskt inflytande. Efter Tysklands förlust i första världskriget kom så detta att ändras. I samband med den rakt igenom judiska ”ryska” revolutionen översköljdes Tyskland med s.k. Östjudar. Eftersom det var judar som vunnit kriget mot Tyskland så satte man nu sina egna på alla viktiga positioner. Chefen för Migrationsverket var en jude – Herr Badt. Då andra länder i Europa hade kvar sina restriktioner att ta emot judar fick östra Tyskland, Ostpreussen, ta emot en oproportionerligt stor andel.
Tyskarna brukade av tradition se på förmåga när de tillsatte tjänster, valde vilka de skulle anlita eller göra affärer med men för judarna handlade det om sammanhållning. De valde inte främst efter förtjänst utan efter etnicitet. Därmed inte sagt att de som blev tillsatta saknade erforderlig förmåga men poängen är att det var av sekundär betydelse. Detta sågs allra tydligast i de företag som judarna själva kontrollerade. Vanliga tyskar hade inte alls lika lätt att bli befordrade. Vi har sett detta i Ryssland, i Tyskland och inte minst idag i USA. Ska vi vara rättvisa så gäller detta beteende, klan-kulturen finns hos många etniciteter, inte bara judar men det var de som då var i Tyskland.
Sir Arthur Bryant, en brittisk välrenommerad historiker, skrev:
”Judarna utgör 1% av befolkningen men kontrollerar 57% av handeln med metaller, 22% av handeln med spannmål, 39% av textilhandeln. Mer än 50% av handelskammaren i Berlin var judar. 1200 av 1474 av medlemmarna på börsen i Berlin var judar. Tyskt finans- och bankväsende var helt i händerna på dem. Deras inkomster var i genomsnitt 3 gånger så höga som tyskarnas. 1928 avslöjades det att enbart 15 judar hade upptagit 718 styrelseplatser i olika företag.”
I Berlin, Frankfurt, Cologne och Breslau hade de 50% av alla toppositioner i näringslivet medan endast 2% var arbetare. Det Socialdemokratiska partiet hade 39 representanter, varav 38 var judar. Av medlemmarna i Arbetarnas Utbildningsförbund var 81% judar. Av 29 större teatrar leddes 23 av judar. 75% av alla hade skrivits av judar. 1931 gjordes 144 filmer, 119 av manuskripten var skrivna av judar medan 77 av filmerna hade producerats av dem. Av universitetslärarna i medicin i Berlin var 45% judar, i Göttingen 34% av alla professorer i matematik, 47% av alla lärare inom juridik. 40% av alla advokater var judar, beroende på stad. 30% av alla läkare. I sjukhusen i Berlin var 60% av läkarna judar.
Dr. Nahum Goldmann skrev i sin bok 1980:
”Judarnas historia i Tyskland 1870-1933 är förmodligen den mest ärofyllda stigning till toppen som någonsin har åstadkommits av någon del av det judiska folket. Huvuddelen av judarna assimilerades aldrig utan var mer judiska än judar i andra europeiska länder.”
Det var faktiskt detta som nationalsocialisterna i Tyskland påpekade. Judarna hade helt enkelt tagit över hela Tyskland efter första världskriget och de förblev judar och inte tyskar. Tyska folket kände sig förrådda. De såg att det var judar som fördelat bytet efter första världskriget och kryddat anrättningen med ”ett hem för judarna i Palestina”, de såg att det var judar som låg bakom ”revolutionen” och Bolsjevismen i Ryssland och också försök till revolution i Tyskland. De såg att hela sitt land nu, till följd av kriget, inte längre var deras. Lägg till detta sedan de fruktansvärda villkor man påtvingats efter kriget. Det är skrämmande att vi idag inte får visa på verkligheten för det är den främsta förklaringen till varför tyska folket försökte resa sig.
Dr. Nahum Goldmann var en fanatisk sionist och han utpekades av det nationalsocialistiska Tyskland som kommunist. Han utvisades 1935 och emigrerade till USA, var annars. Där hjälpte han juden Rabbinen Stephen Wise att etablera ”World Jewish Congress” som kom att bli en av de organisationer som skulle ägna sig åt sensationella men falska berättelser om tyskarnas övergrepp på judarna.
Förfallet
I Tyskland under Veimarrepubliken attackerades allt som var tyskt. På teater, på film, i tidningar, överallt slog man ner på den tyska kulturen och tyska ideal. Inte bara tyskar attackerades, utan även kristendomen. Det var nu som Berlin fick ett världsrykte att vara dekadensens stad. Tyska folket kände ingen mening med livet, de hade skurits av från sina traditioner, sina rötter och sin kultur. De tidigare normerna och reglerna gällde inte längre. Hela samhället befann sig i upplösning medan vissa firade i Champagne.
Judiska spekulanter blankade (låna för att sälja något man inte har) den tyska marken sjönk som en sten vilket i sin tur orsakade galopperande inflation och gjorde det ännu svårare för tyskarna att betala krigsskadestånden. Till slut fick man ta en skottkärra full med sedlar för att kunna köpa en limpa bröd. Medelklassen var nu utraderad. Besparingarna uppätna av inflation. Mord och våld prydde tabloiderna och begreppet ”Lustmord” lanserades. Döttrar från en gång respektabla familjer kunde nu ses som prostituerade på gatan. Även sönerna kunde ses sälja sin kropp för att överleva. Kvinnor klädde sig som män och tvärtom. Nakenhet fanns överallt. Judar kontrollerade hela kedjan i prostitutionshandeln. Folket svalt. Barnen led fruktansvärda kval.
Det är ingen ”konspiration” att de förhöll sig på detta sätt. Inte heller att många judar var kommunister. Tyska folket var väl medvetna om det folkmord som de judiska Bolsjevikerna höll på med i Ryssland. De såg vad kommunismen stod för. Man hade dock med nöd och näppe undvikit samma öde, mycket tack vare ”Freikorps” – frivilliga soldater och officerare som återvänt från första världskriget och som avstyrt det kommunistiska övertagandet av Tyskland. Det pågick ett krig, egentligen mellan judar och tyska folket. Judarna under täckmanteln av kommunismen, genom sin kontroll av banker och företag och kulturella inrättningar och fria tyska medborgare som började organisera sig.
Freikorps avstyrde försök till kommunistisk revolution i Tyskland
Daily Mail i London skrev 10 juli 1933:
”Den tyska nationen hade snabbt fallit under kontroll från främmande element. Innan Hitler kom till makten var det 20 gånger så många judar inom regeringen som det var innan första världskriget. Israeliter och deras internationella kompanjoner hade tagit plats inom alla delar av den tyska administrationen”.
Var tyska folket onda som ville ha tillbaka sitt land? De lagar man antog 1933 hade som enda syfte att ge tillbaka Tyskland till tyska folket, eftersom det olagligt tagits över som en direkt följd av första världskriget. Judarna erbjöds att vara kvar men nu skulle tyskarna få tillbaka sitt land. Den judiska lobbyn gillade det inte utan förklarade krig mot Tyskland samma år.
Serien bygger på en av de bästa böcker som skrivits som förklarar det mesta från före första världskriget till efter – ”The Myth of German Villainy” av Brenton L. Bradberry. Köp den innan den förbjuds.
