Sanningen om Abraham Lincoln och slaveriet

Fria Sidor granskar slaveriet: Del 2

Fria Sidor bekymrar sig över att så mycket av det som vi får lära oss inte stämmer med verkligheten. Det finns knappt ett enda område inom vår historia eller det vi får oss påbjudet i dagens informationsflöde som stämmer. Det är ett stort problem eftersom en människa eller ett folk aldrig kan utvecklas om man inte håller sig till sanningen. Ett av de områden vi saknar erforderlig kunskap om är slaveriet. Fria Sidor ska granska detta genom vår historia, och i vår samtid, i ett antal artiklar, allt ifrån trälarna i Sverige, till de irländska slavarna, slaveriet av vita, det arabiska slaveriet, de svarta slaveriet av andra svarta i Afrika och den slavhandel som pågår för fullt idag. I första delen tittade vi på handeln med kvinnor med bas i Israel och som domineras av de judiska kriminella nätverken. I detta inlägg ska vi titta på Abraham Lincoln – han som enligt myterna brann för att ”befria” slavarna och utkämpade USA’s mest dödliga krig ”bara för deras skull”.

Inbördeskriget

Det amerikanska inbördeskriget 1862-1865 var ett av de viktigaste händelserna i steget till dagens USA där den federala regimen har mer eller mindre tagit över kontrollen över delstaterna, ekonomiskt, kulturellt, politiskt och militärt. En Federation av 320 miljoner amerikaner som alla styrs och påverkas av ett ytterst litet antal enormt inflytelserika beslutsfattare i Washington D.C. Detta tog sin början med det amerikanska inbördeskriget. Vad var egentligen orsaken till det? Handlade det om slavar som man påstår? Frågan är komplex och behöver många inlägg men du som regelbundet läser Fria Sidor kan vara säker att hela bilden med tiden kommer att klarna. I detta inlägg ska vi granska detta med fokus på ”befriaren” Abraham Lincoln.

Abraham Lincoln en befriare?

Det är sant att Abraham Lincoln såg slaveriet som något ont och skadligt men det är också sant att han, som många andra ledare i USA vid denna tid, och senare, ansåg att svarta inte skulle assimileras in i det predominerat vita USA. Han understödde under hela sitt liv tanken att svarta skulle befrias men sedan deporteras ut från USA.

Abraham Lincoln sade vid ett berömt tal i Illinois, 26 juni 1857 att:

”Det finns ett naturligt motstånd hos nästan varje vit mot idén om en sammanblandning av den vita och svarta rasen. En separation av raserna är därför det enda som kan förhindra en sådan, men eftersom detta i det korta perspektivet inte är möjligt, är det bästa alternativet att hålla isär dem där de inte redan har sammanblandats. Om vita och svarta aldrig sammanblandas i Kansas så kommer de aldrig av föröka sig tillsammans….den rasliga separationen måste verkställas genom att de tillåts kolonisera ett eget land..detta är dock ett omfattande projekt….men om viljan finns är det möjligt….vi ska finna vägen för svarta att hitta sitt eget hem genom att föra dem till sin naturliga hemvist, hur svår denna uppgift än tycks vara.”

Abraham Lincoln och det republikanska partiet förespråkade att slaveriet skulle begränsas till de som redan hade slavar och att man inte skulle få sprida det vidare till andra stater genom t.e.x försäljning. På sikt skulle de deporteras.

Hans uppfattning var inte på något sätt unik. Redan 1714 väcktes idén om att sända de svarta tillbaka till Afrika. 1816 bildades en grupp som skulle arbeta för att slavarna skulle återvända till sin egen kontinent. Gruppen fick stöd av många av dåtidens mest prominenta ledare. 1819 lagstiftade man om detta och avsatte 100000 USD för projektets genomförande.

Liberia – de befriade slavarnas land

Planen var att befria slavarna och skicka dem till Liberia. Man skickade amerikaner till Afrika och instiftade landet Liberia och döpte huvudstaden till Monrovia, efter James Monroe. Man införde en konstitution och skapade en flagga som liknade USA’s. 1822 påbörjade repatrieringen. Till en början var den endast redan fria svarta som återvände men snart började man aktivt att befria slavar med syfte att de skulle kunna återvända. 1832 hade hälften av staterna i USA genomfört lagstiftningen, varav tre i Sydstaterna.

Bildresultat för liberia monrovia
Monrovia i Liberia
Bildresultat för liberia
Liberias flagga

Lincolns syn på slavarna

1858 valdes Abraham Lincoln att blir republikanernas kandidat till senaten i Illinois. Hans motkandidat var demokraternas Steven Douglas. Han anklagade Lincoln för att ha en plan för att sammanblanda svarta och vita. Lincoln försvarade sig kraftfullt mot dessa anklagelser genom att visa att förslaget om att inte tillåta ytterligare slaveri just skulle förhindra denna rasliga sammanblandning. Han sade:

”Jag har inga planer på att blanda svarta och vita. Det finns en skillnad mellan svarta och vita som, enligt min bedömning, förmodligen för all framtid förhindrar dem att leva tillsammans i perfekt jämlikhet.”

Inför valet 1860 var Abraham Lincoln republikanernas presidentkandidat: Han hade i valkampanjen sagt:

”Jag har ingen plan på att avsluta slaveriet i de stater som idag har det, jag har ingen plan på att jämställa raserna så länge jag har makten.” Han sade sedan:

”Jag har aldrig önskat att svarta ska få rösta, bli valda till parlamentet eller hålla höga positioner inom administrationen.”

Sydstaternas utträde från Unionen

I december 1860 röstade så South Carolina för att träda ur Unionen. Sydstaterna satte senare upp sin egen konfederation, lämnade Unionen, som då bestod av 24 stater.

Abraham Lincoln blev vald till president, 1861, och fick 39% av rösterna men, trots sina löften, nästan inga röster alls kom från befolkningen i de södra staterna. Varför fick han inget stöd i södern? Bara 2500 familjer i sydstaterna hade fler än 50 slavar. Knappt 70% av alla familjer i sydstaterna hade inga slavar alls. Det var således en ytterst liten del av befolkning som hade något större intresse av att slavsystemet fortlevde av ekonomiska skäl ändå fick han inte folkets stöd i syd.

En av de mer prominenta historikerna som undersökt bakgrunden till inbördeskriget menar att den stora frågan handlade om en stor oro för vad som skulle ske om slavarna släpptes fria. Hur skulle de klara sig i samhället, vad skulle ske om de 4 miljoner slavarna plötsligt fick samma rättigheter och om de fick politisk makt?

Svarta slavar i Sydstaternas bomullsplantage

Bildresultat för 1800 worker northern states

Sydstaterna ville behålla slaveriet

När sydstaterna bröt sig fria betonade man, om och om igen, att man var rädd för att slaveriet skulle förbjudas. Här fanns tre grupper med olika motiv:

Den ena gruppen var de judiska slavhandlarna som i mer än 200 år i praktiken haft monopol på att föra in slavar till Nordamerika. Det var, som Fria Sidor ska visa i kommande inlägg, judar som totalt dominerade slavhandelns alla led. Vita beskylls ofta för detta idag men det stämmer således inte. Denna grupp arbetade frenetiskt för att öka sin marknad genom att påverka politiker i andra delstater att också tillåta slaveriet där.

Den andra gruppen var de som ägde större plantage, ofta vita, och som därför var beroende av slavar för att bruka marken. De var rädda för att deras företag skulle gå omkull utan slavar.

Den tredje, och största gruppen, var alla vita som kanske hade någon enstaka slav eller ingen alls och som var oroliga för vad som skulle hända med det samhälle de bodde i om slavarna släpptes fria. En oro som visade sig vara i högsta grad befogad. Att repatriera 4 miljoner slavar till Centralamerika eller till Afrika, anade många, var tomma löften som aldrig skulle bli verklighet. Vad skulle hända då?

Inbördeskriget behöver moralisk grund

Trots Lincolns löften där han sade:

”Jag strävar efter att behålla Unionen. Kan jag göra detta genom att låta sydstaterna behålla slavarna så gör jag det.”

så lyckades han inte övertyga befolkningen i sydstaterna, som envisades med att kräva självständighet. Med tiden, när sydstaterna inte gick med på att återgå i Unionen, blev ett krig den enda utvägen. Men alla krig måste kunna motiveras på moraliska grunder. Då blev frågan om slaveriet det viktigaste argumentet att få stöd för kriget. Snart började propagandan att mobilisera för kriget och den fokuserade på att nordstaterna nu skulle utkämpa detta krig för att befria slavarna från de onda tyrannerna i söder. I själva verket var detta, som vi sett, bara ett svepskäl för att hindra sydstaterna från att bryta sig loss. Det moraliska argumentet blev det dominerande. Moraliska argument är alltid de mest kraftfulla.

Kriget bryter ut (1861-1865)

Så blev det till slut ett krig. Kriget var det mest förödande i USA’s historia och orsakade miljoner människors död och invaliditet. Fler amerikaner dog i detta krig än i alla andra krig som sedan följde tillsammans, inklusive första- och andra världskriget.

Vad var den verkliga orsaken till kriget? Kanske funderade soldaterna på det i vallgraven?

Bildresultat för american civil war

Eget land för svarta i Centralamerika

Vi krigets inledande skeden, 1861-1862, fanns det stort stöd för att man skulle köpa land i Centralamerika, delar av Panama, dit slavarna skulle flytta efter att de befriats från slaveriet. Detta skulle också gälla de befriade svarta som man avsåg skulle delta i kriget mot sydstaterna. Lincoln menade att detta var en absolut nödvändighet. Kongressen avsatte pengar för detta ändamål 1862. Lincoln mötte fem svarta ledare och sade vid detta möte att

”..vi är olika raser och det är bäst för oss båda om vi lever åtskilda”.

Han uppmanade dem att överväga Centralamerika då där fanns jordbruksmark och råvaror. 16000 svarta hade ansökt om att bli förflyttade till Centralamerika där de skulle få vara fria.

Hit önskade man flytta de befriade slavarna, men stötte på motstånd från lokalbefolkningen

Panama

Slutsats

Vi ser att Nordstaternas önskan att behålla unionen hade helt andra orsaker än slaveriet, något Fria Sidor ska återkomma till. När så alla försök att stoppa ett utträde misslyckats, först då, användes propagandan om ”befrielsen av slavarna” för att ge kriget en moralisk grund. Man önskade inte ge slavarna samma rättigheter utan deportera dem. Det är sant att sydstaterna var för att behålla slaveriet men vad vi inte får veta är att de som mest drev på för att behålla det var de judiska slavhandlarna och den vanliga människan som främst var orolig för vad som skulle hända om slaveriet avskaffades.

Myten om Abraham Lincoln som de svartas förkämpe är alltså falsk. Han var framför allt en vit man och var huvudsakligen bekymrad över hur de vita i USA skulle kunna få ett bra liv. Lincolns syn på USA var en dröm om att landet skulle vara ett land för vita européer. Han såg USA som frihetens land för vita människor i hela världen. Abraham Lincoln behöll sin uppfattning till sin död:

”Vad ska vi göra med negrerna efter att de befriats? Är det inte bäst att de bor i ett varmt land där de kan rå om sig själva. Kan vi inte använda våra skepp och låta dem återvandra?”, sade han strax innan sin bortgång.

Att se historiska händelser med dagens glasögon

En viktig lärdom av detta är att vi har en tendens att utvärdera historiska skeende utifrån dagens förhållanden. De som idag kontrollerar vad vi får lära oss och får oss påbjudet i media lägger sitt eget raster över historien och skapar de ”goda” och de ”onda” utifrån sin egen agenda. Det skapar ett folk av ”zombies” som invaggas i en smal åsiktskorridor där man omöjligt kan ta in att två eller fler perspektiv kan existera samtidigt. Vi lever i en svartvit värld där ”gott” och ”ont” ska avgöras på 140 tecken eller ett 30-sekunders klick på någon hemsida. De flesta har inte ens läst en enda bok i ämnet, än mindre en som avviker från den rådande propagandan. Allt man tror sig veta kommer från den judiskt kontrollerade massmedian. Men hur ska vi kunna lära oss något av historien och dra lärdom från den, om den kunskap vi tror oss besitta är falsk?

Sanningen är att man vid denna tid i alla västländer var ytterst medveten om raserna och de problem som finns att inte leva i homogena samhällen, något USA’s vita befolkning och vita européer bittert får erfara idag. En korrekt historiebeskrivning hade tidigt, som Tage Erlander också påpekade redan 1950, gett oss en bättre insikt i denna fråga. USA hade genomgått ett upplösande av den vita befolkningen redan 100 år innan Erlanders tal, med förödande konsekvenser. Vad hade varit enklare än att bara titta på deras situation? En sann historiebeskrivning hade omedelbart bekräftat Tage Erlanders tal och Sverige hade undvikit dagens samhällsupplösning. Svenska folket hade fortfarande haft ett eget land de kunde kalla sitt.

Vi kan dra en annan slutsats också. Det var inte afrikanerna som frenetiskt arbetade för att tillåta slavar i USA, något som var helt förbjudet i alla delstater fram till 1661. Det var de judiska slavhandlarna som gjorde det. Det är inte dagens asylsökare som frenetiskt arbetat för att ta bort alla västländers gränser. Det är det, som visats många gånger, den judiska lobbyn som gör.