Fria Sidor har tidigare berättat om kursfurste William I som kom att ärva en av världens vid denna tid största förmögenheter. Denna förmögenhet kom att bli den språngbräda som man sedan använde för att skapa sig en egen enorm förmögenhet. Det gick fort, från 1806-1815, gick man från att vara rika till att bli en av Europas absolut rikaste familjer. Fria Sidor ska i kommande inlägg försöka spåra hur det gick till men i detta inlägg ska vi studera hur Meyer Amschel Rothschild lyckades manövrera sig i en position att få hantera hela kurfurstens förmögenhet. Det visar sig att ett konfidentiellt avtal här spelade en helt avgörande roll.
Rothschilds bakgrund
Vi kan spåra namnet Rothschild till 1585 och en viss person Isaak Elchanan vid ”den röda skylten”. Hundra år senare lämnade Natfali Hirz huset med den röda skylten varifrån familjen tog sitt namn och flyttade till ”Haus zur Hinterpfann” i det judiska gettot. Familjen ägnade sig åt handel med små varor och i början av 1700-talet kom de också att börja växla pengar. Vid denna tid bestod Tyskland av en mängd olika småriken som alla hade sina egna mynt. Alla som skulle resa genom dåtidens Tyskland behövde olika mynt på sin resa. Meyer Amschel Rothschild, född 1743, hjälpte sin far att växla mynt av olika slag. 1755 dog Meyers far och han fick ett mindre arv. Meyer Amschel Rothschild utbildades i Furth i den judiska tron och började sedan arbeta på Oppenheim i Hanover. Han gjorde där bekantskap med en myntsamlare, General von Estorff. Generalen hade kontakter med den ledande grevefamiljen i Hessen-Cassel.
Rikast i världen
Lantgreven av Hessen-Cassel var en av världens rikaste. Familjen var ingift och släkt med kungahus runtom i Europa, bl.a. i England och Danmark. Deras huvudsakliga inkomstkälla under långt tid hade varit att sälja legosoldater. Prins William av Hesse sattes av familjen att styra över Hanau, ett område med 50000 invånare. Den stora förmögenheten och de utmärkta kungliga kontakterna kom att bli avgörande för familjen Rothschilds väg mot att bli världens mäktigaste och inflytelserikaste familj. General von Estorff väckte Prins Williams intresse för att samla mynt. Generalen berättade om Meyers stora kunnande och samling som fick möjlighet att för första gången erbjuda prinsen några unika utvalda mynt. Meyer fick inte träffa prinsen personligen utan fick först erbjuda dem genom prinsens personal. Meyer fick information om när Prins William åkte på de regelbundna mässorna i Frankfurt och sökte ständigt att komma i kontakt för att visa upp sin samling personligen.
Hovleverantör
År 1769 lyckades Meyer Amschel Rothschild, efter ett ödmjukt brev, riktat till prisen få använda titeln ”Hovleverantör” vilket medförde en ökad prestige. Han gifte sig med dottern till Wolf Solomon Schnapper som bodde i närheten och de fick 11 barn varav fem söner som kom att föra bankirverksamheten vidare – Amschel, Solomon, Nathan, Carl och James. Meyer utvecklade sin samling av unika mynt och tryckte upp en katalog som han skickade till alla myntsamlare.
Prins William av Hanau drillade sina legosoldater i ändlösa parader och med skoputsning. Familjens förmögenhet växte för varje krig och konflikt. Släkten i England använde sig av Hessiska legosoldater i amerikanska frihetskriget 1776 och man tjänade enorma summor på de 12000 soldater man erbjöd Storbritannien. Den största delen av dessa pengar stannade kvar i London där de sköttes av en bankirfirma med bas i Amsterdam, Van der Notten.
Växla skuldebrev
En vanlig och betydelsefull metod att betala var i form av skuldebrev utställda på de olika kungahusen och staterna. Dessa skuldebrev skulle sedan växlas in och för detta ändamål använde sig lantgreven av olika bankirer. Huset Hessen-Cassel hade redan ett antal firmor man traditionellt använde sig av. Meyer Rothschild såg här en möjlighet att få en del av dessa affärer och vägen dit skulle gå via den unika myntsamlingen och en person på ”insidan”, Carl Frederick Buderus som arbetade med grevskapets finanser. Han hade vunnit prinsens öra genom sin affärsmässighet och förmåga att hitta vägar att öka intjäningen. Han införde bland annat en skatt på salt.
Buderus på insidan
Meyer Amschel Rothschild vinnlade sig om att utveckla goda kontakter med Buderus för att därigenom kunna få fler affärer. När prinsens far dog 1785 blev han arvtagare till en av världens största förmögenheter. 1787 besökte Meyer den unga kurfursten William I och hade med sig en unik samling mynt han erbjöd till kraftigt underpris. William köpte naturligtvis och Meyer påminde om att han också kunde hjälpa till med växling av skuldebrev. William var svårflörtad och flera år gick utan några affärer. Meyer riktade sina ansträngningar istället mot Buderus. Buderus inflytande hade ökat efter att prins William intagit tronen. Vi vet idag att Buderus hade affärer ihop med Meyers styvfar Wolf Solomon Schnapper och att det var genom honom Meyer och Buderus kom att få kontakt. 1790 finns noterat ett lån från Meyer Amschel Rothschild på 2000 daler till Buderus.
Meyer vädjade till Buderus om fler affärer och 1794 kom ett tillfälle då prinsen beslöt att föra över pengar från London. Greve William hade redan fyra firmor som sedan lång tid hanterat sådan ärenden men nu föreslog Buderus att också Rothschild skulle få en del av kakan. Inte heller nu lyckades man men det var sista gången man misslyckades. Med tiden kom Buderus allt mer att propagera för att Rothschild skulle få fler affärer. Prins William var i grunden misstänksam mot detta och hade flera gånger vägrat gå med på Buderus förslag. Omständigheterna föll sig dock så, vilket Fria Sidor ska redovisa senare, att år 1806 hade Buderus mer eller mindre styrt om alla affärer till Rothschild.
Konfidentiellt avtal
Vi vet idag att det fanns ett hemligt och konfidentiellt avtal mellan Rothschild och Buderus som gjorde Buderus till en hemlig partner till Rothschild. Avtalet lyder:
”…Buderus von Carlhausen lovar med detta avtal att anlita Rothschild i alla affärsangelägenheter och att föra fram dess intresse där så är möjligt….”
Rothschild förtjänade säkert att få delar av affärerna, inget tyder på att man inte erbjöd konkurrenskraftiga tjänster och priser, men misstänksamheten var stor, inte bara hos kurfursten, utan också hos de tidigare firmorna som nu fick se sina tidigare affärer gå upp i rök. Det avtal som skrevs mellan Buderus, som hade hand om kurfurstendömets finanser, och Rothschild, var bevisligen avgörande och kurfursten William I kände inte till detta avtal som var konfidentiellt.
Viktiga datum
Vi har nu ett datum bestämt, 1806, då Rothschild kom i kontroll av förvaltningen av denna enorma förmögenhet men när finns de första bevisen eller någon antydan om att familjen själv var en av de rikaste?
Några dokument kommer vi aldrig finna som bevisar deras förmögenhet, de finns inte tillgängliga för allmänheten. Vi måste därför se på vad andra sagt som kände till omständigheterna. Advokaten Sylvester Jordan skrev ett brev till greve Buol för att påverka så att judar skulle ges samma rättigheter som andra 1816 att ”de var en av de rikaste familjerna i Europa”. Publicisten Frederick von Gentz som besökte Rothschilds dagligen skrev i sin dagbok 1818 att ”de är de rikaste i Europa”. Nikolaus Barbier, österrikiska statsförvaltningen, skrev att ”Huset Rothschild är den rikaste firman i Europa” år 1815.
Så kom då Rothschild att genom att vara exklusiv bankir till en av världens rikaste på något decennium att själva bli rikast i världen. Exakt hur det gått till på så kort tid, 1806-1815 ska Fria Sidor försöka spåra i kommande inlägg, även om det finns ytterst få dokument och bevis från denna synnerligen hemlighetsfulla familj. Vi får helt enkelt titta på vad som hände under denna period i Europa och hur man kunde använda sig av kurfurstens säkerhet som språngbräda mot oinskränkt makt.
