För att förstå situationen idag är det viktigt att vi bekantar oss med utvecklingen genom historien. Ett av de största problemen allmänheten står inför är att makthavarna inte är ärliga utan förvränger vetenskapen för att driva en agenda. Ett vapen att använda mot detta vansinne är att söka kunskap utanför de av makthavarna godkända kanalerna. En viktig pusselbit är att granska det som hände med HIV/AIDS i början av 1990-talet. En stor fördel med att blicka bakåt är att vi med tidens gång dels har mer information, dels kan se på dessa saker utan ett raster av känslor och propaganda. Framställningen nedan bygger på Dr. Peter H. Duesbergs, doktor i molekylärbiologi, fantastiska bok i ämnet (Inventing the AIDS virus) som du finner i länken nedan. Den avhandlar HIV/ADIS men är lika aktuell för corona. Häng med!
En kort historisk tillbakablick
Fria Sidor kommer i senare inlägg gå mycket djupare i ämnet om sjukdomar och dess historia. Det är ett eget inlägg som omfattar allt från onda andar, åderlåtning till läkekonst baserat på bly och arsenik. En ofta ganska sorglig historia men här finns också ljuspunkter. Då som nu fanns förtryck av det som f.n. inte ansågs vara politiskt korrekt eller tjäna de som då hade makten. För denna framställning räcker det med att konstatera att vi människor länge funderat över sjukdomars uppkomst och om de var smittsamma eller inte. Debatten var livlig och det fanns goda argument för båda sidor.
Idén om mikroorganismer som orsak
Det var först på 1600-talet i samband med att holländaren, Antony van Leeuwenhoak, experimenterade med att bygga mikroskop som något större hände. Han kunde förstora upp i så hög grad att han såg små encelliga organismer, de vi kallar bakterier, i saliv. De här encelliga skapelserna fanns inte bara i saliv, hos djur och människor, utan också i sjöar och vattendrag. Han misstänkte inte då och ingen annan heller, att dessa skulle vara orsaken till några sjukdomar.
Två decennier senare fick kemisten Louis Pasteur frågan av ett lokalt bryggeri varför vissa bryggsatser fermenterade medan andra inte gjorde det. Han upptäckte då att det var jäst som orsakade fermentering men att vissa bakterier kunde få denna att upphöra. Nu började många göra kopplingen att det kunde vara dessa bakterier som var orsaken till sjukdomar.
Detta var dock mer en teori än något man hade bevisat. Många vägrade att tro på att så kunde vara fallet. Idag vet vi att så kan vara fallet. Vissa sjukdomar kan orsakas av bakterier, andra inte – men är de smittsamma? Genom historien har sjukdomar man trott varit smittsamma visat sig inte vara det. Det behövdes då, som idag en metod att bevisa att något är smittsamt, annars måste vi betrakta det som vidskepelse och utgå från att påståendet är falskt.
Jakob Henle, professor vid universitetet i Göttingen, Tyskland, föreslog 1840 att sjukdomar kunde smitta genom ytterst små mikroorganismer men konstaterade att för att kunna bevisa det, måste en sådan kunna isoleras. En annan professor, Edwin Klebs, tog detta ett steg längre. Han menade att det räcke inte med att kunna isolera organismen, utan också att kunna odla den och sedan visa att det var just den som orsakade sjukdomen.
Dr. Robert Kochs postulat
Det är nu som den berömde Robert Koch dyker upp. Han byggde sin forskning på Casimir Joseph Davaine, Frankrike, som hade visat att kor med mjältbrand i blodet kunde göra andra kor sjuka genom injektion. Koch ville visa att dessa mikrober kunde orsaka sjukdom och odlade bakterier i döda kors ögonvätska han sedan injicerade i möss, som då också blev sjuka. 1876 skrev han en rapport och hävdade att han hade bevisat att det var denna bakterie som orsakade mjältbrand och därmed lyckats uppnå Edwin Klebs krav om isolering och framkallande av sjukdom.
Hans intresse riktade sig nu mot människor och konstaterade att dessa skadliga bakterier sällan visade sig i friska människor och djur men var rikligt förekommande hos de döda. Koch lade därför till ytterligare ett krav, utöver Edwin Klebs;
”För att kunna bevisa att en bakterie är orsaken till en smittsam sjukdom är det nödvändigt att bakterien finns, utan undantag, i den sjuka värden och i en sådan mängd och utbredning att symptomen till fullo förklaras”
Ett stort problem som Robert Koch diskuterade i sin bok från 1878 var hur man skulle kunna odla dessa bakterier, isolera dem, utan att de skulle kontamineras. Tre år senare, 1881, beskrev han sin metod. Den kom att förfinas av hans assistent, Petri och kallades petriskål. Nu, äntligen, fanns en metod att renodla, klona, en viss bakterie. Detta utlöste en massiv jakt på att finna dessa sjukdomsframkallande bakterier.
Detta var ett stort kliv inom vetenskapen men inte utan problem. Ett centralt sådant var (och är fortfarande) att många av dessa isolerade bakterier som forskarna hittade och trodde orsakade olika sjukdomar, också kunde vara helt ofarliga och naturligt förekommande i människan.
Robert Koch hade kommit en bit men något fattades för att nå hela vägen. Han riktade sin blick mot tuberkulos som på den tiden var en vanlig och dödlig sjukdom. Efter bara några månader hade han isolerat bakterien från patienter och skrev:
”I alla vävnader där tuberkulos nyligen uppstått och växer finns rikligt med dessa bakterier… när sjukdomen avtar minskar också antalet bakterier”
Han injicerade grisar med bakterien som då blev sjuka och skrev en bok 1882 om ämnet. Två år ssenare, 1884, lade han fram de steg som måste ske för att kunna bevisa att en bakterie är orsaken till en sjukdom. De är att
bakterien måste finnas i stor mängd hos all som är sjuka och i alla vävnader
bakterien måste kunna isoleras och fås att växa i ett laboratorium
den isolerade bakterien måste kunna orsaka sjukdom hos en annan värd
Dessa tre kriterier utgjorde grunden för det som kallas Kochs Postulat. Denna metod fick omedelbar acceptans och stor spridning inom den medicinska vetenskapen. Under de kommande decennierna användes dessa postulat för att visa att bakterier var orsaken till ett flertal sjukdomar som t.ex. difteri, stelkramp, matförgiftning, vissa typer av lunginflammation samt syfilis.
Upptäckten att det fanns samband mellan vissa sjukdomar och en bakterie ledde till ytterligare forskning och här står utvecklandet av antibiotika, vacciner och medvetenheten om hygienens och sanitetens betydelse ut. Myndigheterna i den industrialiserade världen tog en aktiv del i att förbättra de sanitära förhållandena, med avlopp och rent vatten som viktiga hörnstenar. Man institutionaliserade också omfattande vaccinprogram.
Tyvärr, som ofta sker, gick önskan att finna dessa sjukdomsframkallande bakterier, i jakt på ära och berömmelse, över styr. Ivern att isolera en bakterie och koppla den till en viss sjukdom gjorde att allt fler, även Robert Koch, började slarva med bevisen – de som måste följas enligt Kochs egen utsago. Det är bl.a. det som skedde med HIV, vilket du kommer se senare.
Det är också under denna period som mycket av vetenskapen kommit att gå fel där intressen och konsensus kommit att vinna, på bevisens bekostnad. Upptäckten att det finns mikroorganismer som kan orsaka sjukdomar har lett till ett närmast sjukligt fokus på dem som förklaring till allt. Jakten på det där osynliga, farliga, som hotar oss alla är idag så dominerande att vi inte längre varken bryr oss om att bevisa några samband eller att leta efter andra förklaringar.
Skörbjugg
Skörbjugg är en sjukdom som orsakas av brist på C-vitamin. Fram till tidigt 1900-tal drev man dock fortfarande tesen att det var en farlig, smittsam, sjukdom till följd av en mikroorganism.
Symptomen börjar med blödande tandkött, fortsätter med svullna ben, demens och kan slutligen leda till döden. Långt innan C-vitamin isolerades på 1930-talet hade tänkande människor lagt märke till att det kunde botas med citrusfrukter, potatis, mjölk och färskt kött. Redan i mitten på 1500-talet gavs sjukdomen en beskrivning av läkaren Ronsseus. Han ansåg att den var orsakad av kosten. Hans samtida, Echthius, hade observerat ett samtidigt utbrott hos munkar och drog därför slutsatsen att den måste vara smittsam.
Echthius hypotes höll sig kvar i decennier, trots att det mesta talade för kosten. Den brittiska amiralen, Sir Richard Hawkins, stötte på skörbjugg på sitt skepp 1593 på en långfärdssegling. När besättningen till slut nådde hamn observerade han att de botades när de åt citroner och apelsiner. Han var dock osäker och skrev också upp dåliga sanitära förhållanden ombord som möjlig orsak. Trots denna tidiga indikation på orsak föll observationen i glömska. Några decennier senare gjorde Francios Pyrard samma observation på en liknande färd. Han observerade också att dieten hjälpte men var, trots detta, helt inne på att det var något som smittade.
Två hundra år senare, 1734, skedde ett utbrott av skörbjugg på ett brittiskt fartyg. I sin iver att hindra, som han då trodde, denna farliga smittsamma sjukdom strandsatte kaptenen de sjuka sjömännen på en ö i närheten. Det var tur för dem för deras sjukdom försvann helt när de kom i land och kunde äta det ön hade att erbjuda och som innehöll C-vitamin. Inspirerad av detta fynd började den brittiske kirurgen, James Lind, att forska i frågan och lade fram sina bevis, 1753, att sjömännen inte åt några citrusfrukter på sin resa. Han kom dock att motarbetas av det brittiska medicinska etablissemanget i mer än 40 år.
Det skulle dröja till 1795 innan man, motvilligt, skickade med citronjuice på vissa långresor över haven. Ironiskt nog var motviljan mot att sjukdomen kunde vara en kostfråga oerhört stark, både i England och i andra länder. Detta kom att befästas då det senaste och allra hetaste på 1800-talet var att söka efter svaren i dessa små mikroorganismer och de smittsamma sjukdomarna de påstods orsaka. Det hade gått 300 år innan någon först hade observerat att citrusfrukterna gjorde skillnad, innan det började bli en mer aktuell hypotes. Saken var dock ännu inte avgjord.
Jean-Antoine Villemin, som visat att tuberkulos var en smittsam sjukdom, skrev 1874:
”Skörbjugg är en smittsam sjukdom, jämförbar med tyfus, som uppstår som pandemier när människor vistas tätt tillsammans som på t.ex. ett fartyg. Vi har många exempel på välnärda sjömän som ändå får sjukdomen och bevis för att det spridits på ett franskt militärsjukhus”
Villemins hypotes fick mothugg från andra som pekade på kosten som förklaring och att hans tes rent av var farlig eftersom den skulle tvinga människor att isolera sig, helt i onödan om det inte smittade. År 1899 bestämde sig Frederick Jackson, en upptäcktsresande, att tillsammans med en professor göra experiment på djur. Hypotesen var att det var en bakterie i dåligt kött som var orsaken. De använde apor i sitt experiment och konstaterade att de som fick dåligt kött ofta blev sjukare och slöt sig till teorin att skörbjugg orsakades av en bakterie som påverkade matsmältningssystemet.
Denna besatthet att hitta orsaken till en sjukdom i en bakterie ledde inte bara dessa forskare helt fel, det förvärrade dessutom problemet. Louis Pasteur, bakteriejägaren, låg bakom pastörisering, där mjölk hettas upp för att döda alla bakterier. Den metoden spred sig snabbt i västvärlden. Tyvärr så dödar den också alla nyttiga bakterier och också C-vitamin. Detta ledde till att hundratals barn fick skörbjugg, varje år. Hela detta fallissemang blev knappast bättre då den amerikanska pediatriska föreningen skrev att det var bakterier, inte pastöriseringen som orsakade skörbjuggsepidemin.
1907 beskrevs skörbjugg i en populär läkarbok främst vara orsakat av en bakterie, även om kosten kunde ha viss betydelse. Det gick t.o.m. så långt att forskare lade fram teorin att skörbjugg kunde vara ärftligt, då man tyckte sig finna skörbjuggsbakterien hos nyfödda barn.
Under första världskriget isolerade forskarna denna bakterie från grisar och människor och gjorde experiment. De injicerade grisar med bakterien som tycktes utveckla vissa symptom som liknade skörbjugg. Sjukdomen påstods också kunna överföras genom löss.
Teorierna frodades, trots observationerna flera hundra år tidigare. En viktig förklaring är att man var så fixerad vid det externa hotet, mikroberna, att man var helt blid för att sjukdomen kunde bero på något annat. En annan att man inte brydde sig om Robert Kochs postulat. Fanns det rikligt med bakterier hos alla drabbade? Gick den att isolera? Kunde bakterien sedan få andra att insjukna? Några sådana försök hade omedelbart kunnat avfärda alla dessa teorier som ”fake news” men forskarvärlden hade skygglappar.
Tack och lov lyckades inte dessa mikrobjägare ta död på all vetenskap. Runt 1930 lyckades man isolera C-vitaminet. C.P. Stewart skrev 1953 om skörbjuggens historia följande:
”En viktig orsak som hållit tillbaka vetenskapen om bristsjukdomar är upptäckten av bakterier på 1800-talet. Denna upptäckt fick så många följare och var så stark att många av de sjukdomar vi idag vet är interna bristsjukdomar så sent som i början av 1900-talet ansågs vara orsakade av imaginära giftiga bakterier”
Slutsatser
Så länge man vägrar att bevisa att det är Sars-Cov-2 som orsakar de symptom man klassificerar som Covid-19, varken genom Kochs postulat och genom djurförsök eller varför inte människor utanför riskgruppen, har vi ingen aning om det är ett virus som orsakar symptomen eller inte.
En annan förklaring till symptomen skulle, precis som i fallet med skörbjugg, kunna bero på en brist – i detta fall bl.a. på D-vitamin. En hel del tyder på det i alla fall enligt de studier som gjorts i Spanien, där dödligheten minskade med 64 procent med ökat D-vitaminintag. Oaktat om det är så eller inte är etablissemangets propaganda som enbart pekar åt ett håll – det osynliga farliga viruset som aldrig bevisats vara det som orsakar Covid-19 – helt oacceptabelt ur en strikt vetenskaplig synpunkt.
Historien upprepar sig – parallellerna mellan skörbjugg, HIV och corona är uppenbara.
Lär dig mer om detta omedelbart genom att gå in på länken nedan och förkovra dig. Detta är ett ämne som vi idag, tyvärr, i allt högre grad behöver förstå själva. Vi kan inte längre okritiskt lita på de s.k. experterna som nästan alltid böjer sig för konsensus eftersom det är vår egen hälsa det handlar om.
