Vi fortsätter upptäcktsfärden genom att forska mer om virus, bakterier, sjukdomar och dess möjliga orsaker. En tanke som kommer är att denna undersökning i hög grad liknar den om koldioxiden. Gasen är osynlig och finns i relativt små mängder på jorden och för att kunna sätta sig in i frågan krävs att man har en allmän kunskap om hur dessa kemiska processer i naturen fungerar. Efter en tid upptäcker du att, oj, den här gasen är inte farlig för oss utan tvärtom livsnödvändig för allt liv på jorden. För att förstå krävs vissa baskunskaper. Så är det med denna fråga också. Detta är en viktig anledning till varför man gör allt för att hålla befolkningen okunnig. Vapnet är som Jüri Lina så bra uttrycker det i sin fantastiska intervju på WakeUpGlobe – vapnet mot konsensustrans är att ställa frågor. Faktum är att man i hög grad idag har förbjudit också det, både genom lag och censur. Idag måste vi, tyvärr, därför utgå från att allt vi lärt oss är fel – det är en bra utgångspunkt – men vi måste alltid undersöka, vända och vrida, annars kan vi hoppa från en lögn till en annan. Vi fortsätter granskningen med hjälp av Peter H. Duesbergs fantastiska bok – Inventing the AIDS Virus.
En kort tillbakablick
Vi såg i förra inlägget att forskare, åtminstone de senaste 300 åren, i allt högre grad sökt orsaken till sjukdomar utanför kroppen – det externa hotet. Då var det främst bakterier man jagade, idag virus. Vi lärde oss att upptäckten av dessa små partiklar som fick sin början med mikroskopet gjort att vetenskapen om sjukdomar idag ofta bara ser åt ett håll och glömmer att det faktiskt kan finnas andra förklaringar. Exemplet i förra inlägget var skörbjugg. En sjukdom som orsakas av brist på C-vitamin men som man, trots många motbevis, ända fram till 1900-talets början trodde berodde på en farlig bakterie. En hel forskarvärld jagade en skörbjuggsbakterie – en bakterie som aldrig fanns.
Beriberi
Beriberi är en dödlig sjukdom som orsakas av brist på vitamin B1(tiamin). Symptomen är ett degenererat nervsystem, paralysering samt svullnader och leder inte sällan, slutligen, till hjärtattack.
Sjukdomen var vanligt förekommande i Asien men fick ett kraftigt uppsving i västvärlden efter den franska statskuppen, 1789, då folket började rata det mörka brödet från bönderna till förmån för det processade industriella vita brödet. Detta spred sig snabbt över Europa samt till USA och i spåren följde sjukdomen beriberi.
Den som först upptäckte grundorsaken var den japanska läkaren, Kanehiro Takaki. Oroad av förekomsten inom det japanska försvaret gjorde han år 1880 tester där han visade att sjukdomen försvann med ändrad kost. Epidemin upphörde därför helt bland soldaterna 1885. Han publicerade sina fynd i den prestigefyllda tidskriften Lancet, år 1887.
Förvånande, men kanske ändå inte, ignorerades detta helt av den medicinska vetenskapen i västvärlden som då var i extas över Pasteur och hans jakt på de farliga bakterierna. Det var t.o.m. så illa att forskarna i Japan vägrade acceptera Takakis fynd.
Den holländska arméläkaren, Christian Eijkman, såg vid samma tid ett utbrott av beriberi hos soldaterna på Java, Indonesien – då en holländsk koloni. Trots att detta utbrott enbart drabbade soldaterna och inte ursprungsbefolkningen var Eijkman helt inne på att en bakterie låg bakom utbrottet. För att fördjupa sina kunskaper begav han sig till Robert Koch Institutet i Berlin. Samtidigt ökade epidemin bland soldaterna och en annan läkare, Dr. Pekelharing, lyckades på plats i Java isolera beriberibakterien.
Nu hade Dr. Eijkman kommit tillbaka och tog över efter Dr. Pekelharing. Eijkman hade dock svårighet att hitta denna beriberibakterie hos de som var sjuka. Han tog då blod från sjuka patienter och gav det till kycklingar. Alla kycklingar fick beriberisymptom – även de som inte fått något blod. Efter en tid upptäckte Eijkman att kycklingarna blev sjuka av att de tillfälligt ätit polerat ris, istället för deras normala råris. När Dr. Eijkman testade detta på soldaterna försvann sjukdomen helt.
Detta hjälpte föga. Trots resultaten vägrade hans kollegor och det medicinska etablissemanget att ta till sig fynden. Istället gick de till motattack. En holländsk kommission kom fram till att beriberi trots allt var orsakat av en bakterie. Dr. Eijkman själv, förmodligen till följd av rådande konsensus, ägnade de följande åtta åren åt att leta efter beriberibakterien.
Jakten på bakterien intensifierades och ett dussintal forskare lyckades hitta lika många olika bakterier man misstänkte orsakade sjukdomen. Man förde fram olika teorier om vad som spred bakterien – allt från maskar till svamp. Det gick så långt att t.o.m. Robert Koch själv deltog i jakten, utan framgång.
Detta fortsatte ända fram till 1910-talet då man först lyckades isolera vitamin B1. Dr. Robert Williams var en av dem som låg bakom upptäckten och skrev följande:
”Till följd av det arbete Koch och Pasteur gjort har bakteriologi blivit en hörnsten i medicinutbildningen. Alla nya läkare blev så inskolade i detta tänkande att denna idé att en bakterie orsakar en sjukdom blev ett axiom som utesluter alla andra möjliga orsaker. Detta ensidiga fokus är, utan tvekan, orsaken till att man inte uppmärksammat kostens betydelse vad gäller beriberi.”
Pellagra
Pellagra är en sjukdom som orsakas av brist på vitamin B3 (niacin). Symptomen är hudsår, röd pigmentering, degenerering av nerverna, magproblem, demens och slutligen död. Den upptäcktes först på 1700-talet och blev en epidemi med början i Italien som sedan spred sig i hela medelhavsområdet under 1800-talet. Den huvudsakliga orsaken visade sig vara majs som då börjat ersätta andra födoämnen.
De första rapporterna om pellagra visade på ett tydligt samband med kosten. Det fanns olika teorier om det var näringsbrist eller om någon form av svamp utvecklades av majs men de flesta var överens om att pellagra åtminstone inte var smittsamt. Detta skulle komma att ändras.
Mot slutet av 1700-talet och framåt skulle allt fler forskare föra fram tanken att det rörde sig om en smittsam sjukdom. En teori var att människor smittades av får, från vilka man antog att den spridits. Botemedlet mot denna, som man då trodde, smittsamma sjukdom bekämpades med åderlåtning, kinin och arsenik.
I samband med Kochs och Pasteurs upptäckt att kunna isolera en bakterie fick forskningen om sjukdomen en helt ny inriktning – att hitta pellagrabakterien. Den första som isolerade bakterien var en italiensk läkare, Majocchi. Han isolerade den år 1881 från både majs och patienterna. En annan forskare Carraroli hittade år 1896 en annan bakterie.
Runt 1900-talet hade den italienske forskaren, Ceni, isolerat en pellagrabakterie. Han och kollegorna var dock inne på ett annat spår. De ansåg sig ha visat, genom ett antal djurförsök, att sjukdomen orsakades av svamp. Ceni kunde isolera denna svamp från patienter och när han injicerade den i djur blev de sjuka med pellagraliknande symptom. Ceni var nu övertygad om att denna svamp också orsakade syfilis.
Teorin växte sig stark men kunde inte bekräftas av andra forskare. De hittade inte svampen i alla patienter som hade sjukdomen. Istället verkade det som om svampen var ofarlig och naturligt förekommande i människokroppen.
Mikrobjakten var dock inte över. 1906 hittade den prominente läkaren, Tizzoni, två olika bakteriesträngar. Dessa tycktes orsaka pellagrasymptom i injicerade apor och kaniner. Återigen stötte fynden på patrull eftersom andra forskare inte kunde finna dessa bakterier hos alla sjuka patienter.
Pellagra sprids till USA
Nu hände dock något dramatiskt. Sjukdomen började sprida sig i USA i början på 1900-talet. De första fallen i delstaten Georgia var sporadiska men efter ett antal år ökade spridningen lavinartat. 1909 inrättades ett center i South Carolina för att bekämpa sjukdomen. Jakten på en bakterie var fruktlös till att börja med men desto större framgång hade man att föra ut budskapet till allmänheten om en ny farlig och smittsam sjukdom.
Forskarna började enas om att det var en farlig smittsam sjukdom. John D. Long hade hittat en mikrob i alla sjuka patienters mag-tarmsystem. Louis Sambon ansåg att smittan överfördes genom insekter. Områden i USA runt vattendrag och sumpmarker identifierades och utlystes som undantagsområden. Skräcken hos allmänheten bredde ut sig. En enda människa med minsta symptom orakade omedelbar oro på orten. Människor dolde sina händer om de hade sår på dem. Sjukhus vägrade ta emot pellagrapatienter av rädsla för smittspridningen. Sjukvårdspersonal strejkade för att de inte vågade vårda sjuka. Rädslan spreds till skolan, hotell och offentliga sammankomster.
I vissa delstater började man isolera pellagrapatienter. Noggranna protokoll skulle föras och karantän infördes på vissa inrättningar. Inget av detta kunde dock hindra pellagra – åtgärderna hade ingen effekt – det enda som hände var att allmänheten fick panik. Just därför uppfattade alla att det fanns något farligt därute som bara väntade på att anfalla sitt offer.
Kommission efter kommission inrättades och hela grupper avsattes nu, runt 1912, till jakten på denna mördarbakterie. Epidemin hade drabbat, minst, 200 000 människor runt om i USA och något måste göras. Nu kom vändningen.
Vändningen
1914 tillsattes en kommission, Thompson-McFadden. Den leddes av Dr. Joseph Goldberger. Det dröjde endast några veckor innan han påpekade att varken läkarna eller sjuksköterskorna som vårdade patienterna blev sjuka. Vad kunde det bero på? Han noterade att böndernas kost i hög grad bestod av majs medan vårdpersonalen åt en blandad kost, baserad på kött och grönsaker. Dr. Goldberger drog slutsatsen att denna sjukdom måste bero på kosten. Han samlade bevis och presenterade dem, år 1915.
En het diskussion uppstod i kommissionen där Dr. Goldberger till slut avgick med segern. Etablerade medier tog ingalunda till sig resultaten. Istället piskades en hysteri upp mot slutsatsen. Hundratals läkare skrev att det kunde vara livsfarlig att släppa på försiktighetsåtgärderna och restriktionerna.
Dr. Goldberger gav sig inte. 1916 genomförde han ytterligare ett experiment. Han själv, hans fru och 14 andra medarbetare injicerade sig med mikrober taget från blod, avföring, saliv och andra kroppsvätskor från sjuka patienter. Ingen blev sjuk. Saken var nu avgjord och hysterin ebbade ut. Dr. Goldberger fortsatte att studera pellagra fram till sin död 1929. Några år senare isolerades vitaminet, B3, niacin.
Slutsats
Vi ser här som i tidigare inlägg, exempel på det som den oberoende forskaren och sanningssökaren, Jüri Lina, kallar konsensustrans. Det är en synnerligen träffsäker beskrivning på det som beskrivs ovan. En hel forskarvärld, allmänhet och politiker kan bli som uppslukade av en fråga där de inte längre tänker klart. De är som i trans.
På många sätt får detta nästan något övernaturligt, magiskt, över sig. Troligen har det en betydligt enklare förklaring. Nämligen – en liten grupp med starka intressen som kan använda massmedierna för att, dagligen, timme efter timme, få ut sitt budskap – ett budskap som smittar alla – och samtidigt. Mot denna sjukdom har många svårt att skydda sig,
Konsensustrans är idag världens farligaste och mest utbredda sjukdom. Den är inte obotlig. Motmedlet är kunskap och har du läst så här långt har du inte sjukdomen och framgångsrikt botat dig själv. Det kan du känna dig stolt över.
Förkovra dig omedelbart om du är sugen på mer kunskap i ämnet genom att läsa Peter H. Duesbergs fantastiska bok – Inventing the AIDS Virus. Se länken nedan. Du kommer aldrig att se på sjukdomar på samma sätt efter att ha läst den. Glöm inte heller att titta på Jüri Linas fantastiska föredrag på WakeUpGlobe om du inte redan gjort det.
