Fria Sidor fortsätter granskningen av bakterier, virus, sjukdomar och dess möjliga orsaker baserat på Peter H. Duesbergs fantastiska bok – Inventing the AIDS Virus. Vägen fram till HIV och den på 1990-talet fruktande sjukdomen AIDS, föregicks av en satsning två decennier tidigare att försöka koppla ihop virus och cancer. I detta något längre inlägg granskas försöken att göra denna koppling med fokus på HPV-virus.
En kort tillbakablick
Efter upptäckten, i början på 1900-talet, att man kunde isolera bakterier försökte forskarna koppla ihop dem med sjukdomar. Ibland lyckades man framgångsrikt men ivern gjorde att beviskraven, enligt Robert Kochs postulat, allt oftare frångicks. Detta ledde till att forskarna såg samband, även där det inte fanns något. Kausalitet (något är orsak) är inte samma som korrelation (samvariation). Grönskan och fåglarna kommer båda på våren (samvariation) men det är inte fåglarna som är orsak (kausalitet) till grönskan.
Fria Sidor har redovisat i tidigare inlägg att forskarna tyckte sig se samband (samvariation) med mikrober man isolerat men där sjukdomen istället berodde på (kausalitet) vitaminbrist som i fallen med skörbjugg, beriberi och pellagra.
På 1950-talet, då man lyckats isolera mikrober betydligt mindre än bakterier, det vi kallar virus, blev jakten på dem och möjliga kopplingar till sjukdomar dominerande. Vi såg i ett tidigare inlägg att man försökte knyta ett virus som i stort alla på planeten har, Epstein-Barr, till olika cancersjukdomar baserat på hypotesen om det latenta viruset. Det latenta viruset som finns i vår kropp inaktivt och som plötsligt, kanske årtionden senare, aktiveras av något annat är fundamentet som hypotesen om virus som orsak till cancer vilar på.
President Nixon förklarar krig mot cancern
Cancern bredde ut sig allt mer på 1960-talet vilket fick den dåvarande presidenten, Richard Nixon, att förklara krig mot den, år 1971. Budgeten ökade ytterligare och forskarna var så exalterande att vissa av dem trodde att kriget mot cancern skulle vara över redan 1976.
Kriget mot cancern skulle i hög grad fokuseras inom forskningsområdet virologi. Detta fokus fick extra tyngd efter att den världsberömde (upptäckaren av DNA-molekylens struktur) nobelpristagaren, James Watson, anslutit sig. Alla forskare var dock inte lika entusiastiska. Nobelpristagaren, Peyton Rous, som upptäckte ett virus i kycklingar som orsakade cancer, Rous sarkomvirus, hade helt upphört med sin forskning eftersom han, trots decenniers ansträngningar, inte lyckades isolera ytterligare ett enda virus. Han skrev år 1966:
”..många nya virus har upptäckts som kan orsaka sjukdom men ytterst få av dem har något samband med framväxten av cancer”
Livmoderhalscancer
Ett av de första offren för kriget mot cancern blev kvinnorna då man hittat ett virus som påstått orsakade livmoderhalscancer. Det är en tumör som utvecklas långsamt och kan förstöra en kvinnas reproduktiva förmåga och ibland men mer sällsynt leda till döden. Sjukdomens förekomst ökar med åldern.
Den oupphörliga skräckpropagandan i systemmedia med budskapet att ett virus kunde orsaka cancer i livmoderhalsen gjorde kvinnor rädda. LA Times Magazine visade 1990 på sin förstasida ett gift par med rubriken – Farliga förbindelser. Artikeln fortsatte:
”Patty och Victor är infekterade med HPV-virus…en sexuellt överförd sjukdom…så många som 15 procent av befolkningen kan ha det…de är bärare av ett farligt virus som överförs av omedvetna bärare och som kan orsaka cancer…något botemedel finns inte, varken läkemedel eller vaccin”
Myndigheter och politiker var så rädda för detta virus att man tog fram förslag på en lag som krävde att de smittade spårades och behandlades.
Det mest skadliga, förutom sjukdomen, var rädslan som skapades hos kvinnorna. Vågade man ha tillfälliga relationer eller ens ha sex med sin partner? De som fick beskedet att de hade viruset men inte var sjuka fick leva med en ständig oro att sjukdomen när som helst kunde bryta ut, en skuld att man kanske smittat någon annan och med inskränkningar i sitt sociala umgänge – ofta de år i livet man hittar sin livspartner.
Herpes simplexvirus (HSV)
Det första spåret forskarna följde var herpesvirus efter upptäckten av Epstein-Barr viruset, detta särskilt efter rapporter att herpesvirus var vanligare hos dem som utvecklat cancer. Forskarna hittade två kandidater, HSV-1 och HSV-2, där det senare ansågs särskilt intressant. Det fanns dock två problem. Det ena var att 85 procent av befolkningen redan hade något HSV-virus, de flesta utan minsta spår av sjukdom eller som vi säger idag – de var asymtomatiska. Det andra att man inte fann minsta spår av något aktivt HSV-virus i tumörerna, bara muterade döda rester av det.
Man gav dock inte upp detta spår helt. 1983 förslog forskarna att viruset hos vissa, efter infektion, genomgick en mutation. Det lämnade inget spår av infektion efter sig men mutationen gjorde att det istället, smygande, efter några år kunde sätta igång en process som ledde till cancer. Hur absurd denna hypotes än förefaller levde den kvar ända till 1990-talet då man slutligen övergav herpesvirus som orsak till livmoderhalscancer.
Humant papillomvirus (HPV)
Ett annat samtidigt spår följdes av virologen, Harald zur Hausen. Han forskade om HPV-virus. På 1980-talet hade en teknologi tagits fram som gjorde det möjligt att se små fragment av döda virus. Zur Hausen hade hittat dem i tumörcellerna vid livmoderhalscancer. Det visade sig, återigen, att mer än hälften av befolkningen har detta HPV-virus, de flesta utan att någonsin få några symptom. Zur Hausen föreslog att HPV-viruset kunde vara orsaken men att det låg latent, så lång tid som upp till 50 år. Zur Hausen fick nobelpriset 2008 för sin upptäckt.
Läget idag
Enligt myndigheterna är HPV-virus ett mycket vanligt virus och kan i sällsynta fall ge upphov till cancer. Viruset anses spridas via saliv och slemhinnor. För att förebygga detta rekommenderas unga flickor och pojkar att ta tre sprutor med HPV-vaccin, helst innan den första sexuella kontakten. I varje årskull finns ca: 100 000 ungdomar.
Det sägs finnas 200 olika typer av HPV-virus. De flesta som har ett HPV-virus är asymtomatiska. Några HPV-virus kan orsaka en specifik sjukdom, enligt teorierna. I Sverige får runt 800 kvinnor och 300 män cancer av HPV-virus varje år enligt Folkhälsomyndigheten. Myndigheten räknar med att vaccinet förebygger ca: 100 fall av cancer varje år.
Enligt uppgifter har man bara i Europa rapporterat om tiotusentals misstänkta biverkningar och nära 500 misstänkta dödsfall av det vanligaste vaccinet, Gardasil. Några studier på vaccinets långsiktiga effekter har, vad Fria Sidor vet, inte gjorts. Inte heller hur det i kombination med andra vacciner kan påverka de som tar dem. Gardasil som ägs av läkemedelsbolaget Merck, har en global försäljning på 30 miljarder varje år. Försäljningen växer kraftigt, inte minst då man fått politikerna att också rekommendera det till pojkar. Gardasil är bara ett av flera varumärken, Cervarix från GSK ett annat.
Är HPV-virus verkligen orsaken?
Vi är tillbaka till kärnfrågan. Hur är det möjligt att ett virus som vi känner till som något som orsakar ett snabbt sjukdomsförlopp samtidigt kan vara vilande och ge en sjukdom som kommer smygande flera decennier efter att någon först fått det? Cancer utvecklas oregelbundet, oförutsägbart och gradvis medan ett virus, typiskt, ger en kortvarig påverkan vartefter det i de flesta fall neutraliseras av kroppens eget immunförsvar. Kan det inte istället vara så att det är cancern som får dessa virus att aktiveras? Det var i alla fall den hypotes nobelpristagaren Peyton Rous föreslog.
Eftersom det är lika vanligt hos män och kvinnor att få vårtor av HPV-virus, varför får främst kvinnor cancer? Ger viruset en likvärdig sjukdom i ett fall men diskriminerar mellan män och kvinnor i andra? Kan inte orsaken till cancern istället vara t.ex. p-piller? Det tas av kvinnor och står i direkt hormonell förbindelse just med de reproduktiva vävnaderna. Kvinnor som tar p-piller förväntas också ha fler partners vilket också förklarar korrelationen mellan livmoderhalscancer och antalet sexpartners.
En hypotes hårt förankrad i konsensus
Trots alla tveksamheter om sjukdomens koppling till ett virus är hypotesen idag en av de mest utbredda. Ett test har utvecklats som ger svar på om du har HPV-virus och det tas årligen av miljoner kvinnor, runtom i världen. Eftersom den som testar negativt kan få viruset dagen efter krävs ständigt nya tester – en kassako för det medicinindustriella komplexet. De som testar positivt får leva men oron att de någon gång i framtiden, inget vet om och när, får livmoderhalscancer. Behandlingen mot detta virus är inte utan risk och viruset leder i 99 procent av fallen enbart till tillfälliga utslag av vårtor, ändå är vacciner mot detta, påstådda, latenta cancervirus en av de mest vanligt förekommande och på många länders rekommendationslista.
Kontrovers
Omfattande biverkningar
Runt om i Europa har fler rapporter om biverkningar strömmat in, bl.a. i Danmark. Rapporterna var så alarmerande att några forskare, däribland Peter Götzsche, år 2015 skickade en förfrågan till Europeiska Läkemedelsverket, EMA. Den kom som respons till att EMA i en rapport argumenterat att nyttan av en omfattande HPV-vaccinering, översteg riskerna.
Adjuvanterna inte undersökta
Forskargruppen menade att EMA inte tillräckligt grundligt utvärderat riskerna. En besvärande omständighet vara att EMA tillät läkemedelsbolagen att själva söka efter biverkningar. EMA hävdade också att de adjuvanter som ingår i vaccinerna var säkra men när forskargruppen undersökte saken fann man att det inte fanns en enda studie gjord på om dessa adjuvanter var säkra eller inte.
Avsaknad av placebo
EMA skrev vidare att testerna gjorda av läkemedelsbolagen hade skett med placebogrupper, vilket inte alls var fallet. Istället fick kontrollgrupperna enbart adjuvant eller vaccin mot hepatit. Det betyder i klartext att man jämför ett vaccin med ett annat, inte en grupp som helt avstått från vaccin.
Dolde litteraturstudier
EMA hade också dolt, för sitt eget medicinska råd, litteraturstudier som visade att HPV-vaccinet, andra vacciner och adjuvanterna, när det möter ett annars harmlöst virus, kan ge upphov till allvarliga biverkningar. Uppsalas Monitoring Centre och danska läkemedelsmyndigheten var missnöjda med hur EMA hade avfärdat dessa studier eftersom läkemedelsbolagen hade utelämnat många fall av biverkningar som rapporterats både i Danmark och Sverige, från sina sökningar.
Bevis för neurologiska skador
Forskargruppen var så missnöjda med de svar man fick från EMA att man själva gick igenom de 60 000 sidor material som fanns i frågan. Gruppen fann bevis för neurologiska sjukdomar till följd av HPV-vaccinerna trots att både läkemedelsbolagen och EMA gjort allt för att hindra dem från att hitta några.
Myndigheter vi inte kan lita på
Enligt Peter Götzsche är HPV-vaccin ett klassiskt exempel på konflikten mellan folkhälsans bästa och individens rätt att få korrekt information om ett vaccin är säkert eller inte. Våra myndigheter hävdar mer eller mindre alltid att vacciner är säkra och värt risken – för folkhälsans skull – att alla tar dem. Budskapet är att vi har en livsfarlig sjukdom (även om ytterst få drabbas) som kan förhindras med hjälp av ett vaccin (där biverkningarna förminskas) och som måste ges till så många som möjligt. Problemet är, eftersom man inte tar människors oro för vacciner på allvar samtidigt som man förstorar upp riskerna med sjukdomen – att allt fler känner att man inte längre kan lita på vad de egna myndigheterna påstår.
Bevis – inte konsensus
EMA kommer fram till sina beslut enligt konsensus, d.v.s. det majoriteten av medlemmarna tycker. Detta står i rak motsats till vad vi måste förvänta oss, att bevis för säkra vacciner och för dess påstådda positiva effekt för hälsan, inte konsensus, är det avgörande.
Slutsats
Det är chockerande att finna att våra makthavare rekommenderar alla svenska ungdomar, pojkar och flickor, att ta ett vaccin som de själva säger kan undvika 100 fall av cancer per år. Hundratusentals ungdomar förväntas ta tre doser HPV-vaccin för att ett latent virus eventuellt någon gång i framtiden skulle kunna aktiveras.
Vi har sett hur svårt forskarna hade att över huvud tagit knyta något virus till denna sjukdom. Nästan alla som har ett HPV-virus får inga symptom alls. Räddningen blev, återigen, hypotesen om det latenta viruset. Ett virus som de flesta har men i vissa fall väljer viruset att gå i ide efter att du infekterats, det vilar och väntar, för att sedan plötsligt slå till – enligt hypotesen.
Eftersom så många som har detta virus är asymtomatiska ligger det närmare till hands att något annat än virus är orsaken till cancern och att de virus som visar sig istället aktiveras p.g.a. cancern – inte orsakar den.
Oaktat den vetenskapliga grunden för kopplingen mellan dessa HPV-virus och cancer, vilken förefaller ytterst svag, är det anmärkningsvärt att våra politiker och myndigheter så villigt går i läkemedelsindustrins ledband. De tillåts marknadsföra sina vacciner mot sjukdomar de utmålar som livsfarliga, vilket är sant för ett fåtal men utan att nämna att endast 100 människor i Sverige per år uppskattas undvika cancer med hjälp av HPV-vaccinerna. Det är också svårt att undvika slutsatsen att våra egna myndigheter inte bryr sig om folkhälsan. De tar inga biverkningar av vacciner på allvar och tvingar inte läkemedelsindustrin att bevisa, grundligt och ärligt, samtliga effekter, bra som dåliga, på kort och lång sikt.
Det är svårt att inte dra en parallell mellan det som nu sker med corona och HPV-vaccinet. Modus operandi tycks vara närmast identiskt. Få befolkningen att bli rädd, lansera lösningen, ett läkemedel eller vaccin, framställa den samhälleliga vinsten som betydligt större än den är samt ignorera den enskilda människans individuella risk.
Vi rekommenderas att ta vaccinet, för att eventuellt rädda 100 människor i hela Sverige (om alla i Sverige vaccinerar sig med ett vaccin mot corona), ignorera biverkningarna och att vi, bevisligen, t.o.m. kan dö omedelbart efter att vi låtit oss injiceras med ett nödgodkänt, experimentellt och genmodifierande vaccin.
Tack för att du läser Fria Sidor!
