När Darwin ersatte skapelseberättelsen som förklaring var många glada. Ur ett vetenskapligt perspektiv går det inte att styrka att jorden är Universums mittpunkt eller att Gud skapade allt på sju dagar. Nya teorier som Darwinismen får dock inte bara därför befrias från stringenta beviskrav. Visst är det logiskt att människan utvecklades från den där lilla cellen men exakt hur det har gått till och vilka bevis som finns för det glömmer dess förespråkare ofta att redovisa. Faktum är att, som Fria Sidor visat, det idag inte går att vetenskapligt bevisa hur olika organismer tar sina utvecklingssteg. Skälet är att det för en förändring krävs så enormt många omprogrammeringar av DNA, samtidigt, att det ofta faller utanför sannolikhetens gränser. Det saknas också varje form av mellansteg, t.ex. människoapor, i de fossila fynden. När Darwins teori lanserades påbörjades därför jakten på att hitta dessa mellanformer, mellan apa och människa. Forskare begav sig ut i världen för att leta och inte sällan fanns det ett tryck och förväntan att man skulle hitta något. Har vi nu hittat fossil från dinosaurierna för flera hundra miljoner år sedan, varför har vi inte hittat de olika utvecklingsstegen för människan? I detta inlägg ska vi titta vidare på de berömda fynden från Java, Heidelberg och Peking.
Homo erectus
Förutom Javamannen finns två andra viktiga fynd, Heidelbergmannen och Pekingmannen. Dessa tre fynd brukar läggas samman för att bevisa steget före Homo sapiens och kallas Homo erectus, vår första upprätt gående släkting. De är, påstår den etablerade forskarvärlden, viktiga bevis för den mänskliga evolutionen. Fria Sidor saknar erforderlig kompetens att själv bedöma sakfrågan men det är uppenbart att alla fynden, när de gjordes, inte som det framställs idag helt saknade kritik eller att omständigheterna var tydliga och klara. Tvärtom, många var ytterst tveksamma till de slutsatser som drogs, vilket knappast är det intryck som ges idag. Idag framställs Javamannen, Heidelbergmannen och Pekingmannen som viktiga milstolpar för att bevisa evolutionen. Men är det så enkelt?
Ytterligare fynd på Java
Fria Sidor har visat att Javamannen ingalunda accepterades enhälligt inom det vetenskapliga samfundet. Det Eugene Dubois själv först såg som rester av en apa hade nu lyfts fram av den tyska forskaren Ernst Haeckel år 1891 som den mellanform mellan apa och människa man sökte. En rad prominenta forskare ansåg dock att det antingen var ben från en människa eller en apa. Flera ledande vetenskapsmän avgick i protest då man vägrade associeras med utställningen av fynden i Europa. Dubois ändrade sig helt med tiden och menade att hans fynd var från en apa. Han hade dock efterföljare.
Gustav Heinrich Ralph von Koeningswald hade ägnat sig åt utgrävningar på Java, Indonesien sedan 1930. Han hade ingen större framgång men tipsades av en jesuitpräst, Pierre Tielhard de Chardin, som gjorde utgrävningar i Kina, att ta kontakt med Carnegieinstitutet som var ledande att finansiera dessa utgrävningar. Han fick kontakt och reste till USA där han sedan fick ansvar för en stor budget för fortsatta utgrävningar.
Väl tillbaka på Java hyrde han år 1937 hundratals arbetare för att leta efter fossil. Dessa hittade mängder av ben men inga som visade på någon mellanform. På hösten hittade man ett ben man antog var fossilt och intensifierade sökningarna. Arbetarna fick betalt för varje fossil benbit de hittade. Efter att ha samlat 40 benbitar som kunde forma en skalle skapade Koeningswald ett kranium han kallade för Pithecanthropus II.
Dubois, upptäckaren av Javamannen, hade vid denna tid kommit till slutsatsen att hans eget fynd var efter en apa, inte människoapa. Han gick emot Koeningswald slutsatser men andra forskare som Franz Weidenreich menade att fyndet definitivt var en föregångare till Homo sapiens. Många forskare kritiserade att utgrävningarna hade utförts av lokala arbetare som fått betalt för varje fynd och själva redovisade var de hittat dem. Det är således aldrig dokumenterat och säkerställt exakt var fynden gjorts, vilket försvårar slutsatserna. Det har idag kommit fram att de allra flesta fynden gjorts vid jordytan.
Heidelbergmannen
Det var den 21 oktober 1907 som arbetaren, Daniel Hartmann, hittade ett käkben på 25 meters djup vid en utgrävning i Heidelberg. Syftet var att hitta ben och man hade redan lämnat över många kvarlevor på djur till Universitetet i Heidelberg.
Det var Dr Otto Schoetensack som sökt efter kvarlevor i mer än 20 år i samma grop som nu kunde, i ett glädjerus, stoltsera med att ha hittat denna mellanform mellan apa och människa – han kallade den Homo heidelbergensis. Forskare kom sedan att datera den till mellan 250 000 och 450 000 år.
Fyndet var emellertid inte omstritt. Den tyske antropologen Johannes Ranke, en motståndare till evolutionsteorin, menade att käken tillhörde Homo sapiens och inte någon ny mellanform. Andra forskare som Frank E. Poirier skrev 1977 att käken var mer lik Homo sapiens än Home erectus (Javamannen). T.W. Phenice, Michigan State University, ansåg 1972 att käken i varje avseende var anmärkningsvärt lik Homo sapiens.
Pekingmannen
Det var den svenske geologen Gunnar Andersson och hans kollega, österrikaren Otto Zdansky, båda anställda av Kinesiska regeringen och Walter Granger från Amerikas Nationalmuseum som arbetade med utgrävningar nära Peking. De började 1918 och man hittade diverse fynd 1921-1923. Det var dock först när den svenske kronprinsen, Gustav VI Adolf, skulle komma på besök som professor Wiman vid Uppsala Universitet bad Zdansky att sammanställa fynden. De presenterades för kronprinsen i Peking av Gunnar Andersson som sade:
”Den man jag förutsade har nu hittats”
Trots denna övertygelse krävdes fler utgrävningar vilket skedde 1927 genom Davidsson Black med hjälp av medel från Rockefeller Stiftelsen. Man hittade ytterligare fossil, varav många skallar. 1930 slog man upp för en större publik att man nu hade Pekingmannen – Sinanthropus – och man funnit stenredskap och omfattande användning av eld. Problemet med de senare fynden är att endast Homo sapiens, såvitt vi vet idag, är känd att ha använt redskap av sten och gjort upp eld. Alla fynd från Pekingmannen försvann runt 1941.
Slutsats
Pekingmannen, likt Javamannen och Heidelbergmannen, är kända över världen för allmänheten som bevis på en mellanform, mellan apa och människa. Trots dess självklarhet i allmänhetens ögon ser vi att de som bevis vilar på ytters skakigt fundament. I själva verket är dessa fynd, om de tolkas istället som Homo sapiens, ett bevis för vår existens på den europeiska kontinenten långt tidigare än rådande teorier gör gällande. Hur påverkar det då teorin om allas vårt ursprung från Afrika? Evolutionsteorin, Darwinismen, är fortfarande en elegant teori som har mycket som talar för sig. Fria Sidor har inte, ännu, övergett den men det är något som gnager. Teorin har kommit för lindrigt undan den normala skoningslösa vetenskapliga skärskådningen. Det är olyckligt för det minskar dess trovärdighet. Varför har vi så få bevis på mellanformer för människan och andra djur när vi har fynd från dinosaurierna flera hundratals miljoner år tillbaka? Innan vi får fossila bevis på, åtminstone, några tydliga mellanformer och man förklarar exakt hur de genetiska förändringarna går till, förblir Darwins teori inte mer än en elegant teori och inte, som idag, en oantastbar sanning vi helt okritiskt måste acceptera. Den som hävdar något har fortfarande bevisbördan. Innan bevisen finns är det bäst att gardera med ett kryss.
