Det finns mycket spännande att utforska om våra urgamla rötter och traditioner. Tyvärr förstörde kyrkan det mesta av våra hednisk seder och bruk. Svenska traditioner förbjöds och utövandet var, inte sällan, belagt med dödsstraff. Det är inte mycket bättre idag då vi har svårt att över huvud taget få ett erkännande att det finns någon svensk kultur av värde att bevara. Allt gott kommer som bekant utifrån, enligt Fredrik Reinfeldt. I verkligheten förhåller det sig dock annorlunda.
Lucianatten var för tusentals år sedan vår midvinter. Det var då natten var som längst och från nu skulle det bli ljusare. I samband med omläggningen till den gregorianska kalendern på 1700-talet flyttades datumet så att den längsta natten infaller den 21 till 22 december, från tidigare 11 till 12 samma månad. Redan 300 år f.kr. kunde Pytheas berätta, efter sin resa till Ultima Thule, följande:
”När tio dagar återstod av den eviga natten, klättrar en budbärare upp på ett av de höga berg, som finns i dessa trakter, och där tänder han till slut ett bål, till tecken åt folk, som bor i dalarna nedanför, att han sett solen gå upp långt borta, och att den 40 dagar långa natten snart är över. Då tar kvinnorna i det nordliga landet fram facklor och ljus, för att smycka sig, och går klädda i vita kläder, och om midjan har de något rött, eller ett bälte av halm.”
Det finns många exempel på fornlämningar av dessa höga berg som var en sorts solobservatorium där man tände en eld för att fira in solens pånyttfödelse. Det var inte bara i Norden detta var en sed utan liknande ritualer finns beskrivna i bl.a. England, där det kallades Mödraniht, med kvinnliga väsen som symboliserade solens återkomst. I Tyskland har man funnit s.k. kägelhattar från bronsåldern, vilka var höga hattar i guld som exakt kunde beskriva sommar- och vintersolstånd, månaderna, o.s.v. Där dyrkade man Frau Holda men seden förbjöds och belades med dödsstraff på 1000-talet av Biskop Buckard av Worms.
Föreställningen om Diser, Fylgior eller Hamingjor – dvs kvinnliga skyddsväsen – ibland bevingade, ibland inte – eller det som idag kallas för ”änglar” – fanns redan i det hedniska Grekland och Rom. Att man ärade dem vid årets slut, eller den mörkaste Midvintern är belagt.
Lucia, eller Lucy, som var namnet i förkristen tid betyder just Ljusbringare. Enligt den kristna traditionen var Lucia ett helgon från Sicilien. I Sverige kan vi spåra dagens Lucia med krona och ljus i hår till 1700-talets Västergötland i högståndsmiljöerna där.
Det finns mycket mer om detta som du kan läsa här.
