Idag är Julen en tid för gemenskap och spänd förväntan. Många uppskattar en trevlig julmiddag och inte minst barnen ser fram emot att få något extra i de inslagna paketen. Nuförtiden väljer många att också göra Walt Disney och Kalla Anka till en tradition i julfirandet. Men var kommer denna tradition ifrån och hur kommer det sig att vi har Jesus födelsedag dagen efter Julafton? När började traditionerna med julgranen, julskinkan, bocken, gröten, julklapparna, tomtenissarna, o.s.v.? När du börjar gräva i detta inser du snart att det är ett ämne som med lätthet skulle kunna rymma en hel professur på något av våra universitet. Insikten kommer att ingen behöver veta någonting om allt detta för att fira Jul. De flest klarar sig utmärkt utan några djupare kunskaper. Ändå kan det vara spännande att veta lite mer och för dig som är nyfiken har Fria Sidor gjort en summarisk men ändå, förhoppningsvis, sammanhängande redovisning. Del 1.
Samtidens Jul
Den Jul många av oss firar idag har starkt influerats av kommersiella intressen. Det är inget som Fria Sidor har några synpunkter på. Vi kan spåra vår samtida Jul till USA. Det intressanta är att när Amerika koloniserades på allvar under 1600-talet med migranter från Europa skedde det huvudsakligen med protestanter från Europas norra delar. Dessa hade oftast en kritisk inställning till Julen som man ansåg inte var en kristen högtid. Den romersk-katolska kyrkan som fram till Reformationen, med början på 1500-talet, hade stort inflytande i Europa hade gjort den hedniska högtiden till sin egen. Skälet var att man insåg att det var mycket lättare att få med sig dessa europeiska hedningar om man istället för att förbjuda deras högtider gjorde om dem så att de kristnades. Detta tog många protestanter som emigrerade till USA avstånd ifrån.
Därför förbjöds firandet av Julen på många ställen i USA med början från 1600-talet. Man resonerade att om Gud hade önskat att människan firade Jul och Jesus den 25 december, då skulle han genom Bibeln gjort tydligt exakt datum för Jesu födelse och gett instruktioner om att så skulle ske. Nu gjorde han inte det. Han berättade varken exakt var Jesus föddes, när han föddes och än mindre nämnde han något alls om Julen. Ingen i Bibeln firade Jul och många av de tidiga kristna t.o.m. förbjöd firandet av Jesus. Det var först år 534 e.kr. som den 25 december blev en av romersk-katolska kyrkan officiellt godkänd högtid. Beslutet hade föregåtts av en häftig debatt och datumet likaså. Förslagen spred ut sig på 6 januari, 28 mars, 24 april och 25 maj. Skälet att man valde den 25 december var att över hela Europa och även i andra delar av världen firade människor redan Vintersolståndet just vid denna tid sedan tiotusentals år.
Solen
Genom hela människans historia har vi varit beroende av Solen. Den påverkar skörden och ger oss våra årstider. När den ger oss värme har vi lättare att överleva än när den gömmer sig. Den tidiga människan betraktade Solen och planeternas rörelser som levande väsen. Solen, planeterna och de fasta formationerna av olika stjärnkonstellationer som med viss regelbundenhet rörde sig upp och ner på himlavalvet betraktades som något högtstående som påverkade allt liv på Jorden. Det är enkelt att förstå att, precis som snö, stormar och åska, allt tolkades som att det var någon eller något som var ansvarig för dessa händelser. Det är först sedan, kanske, för 7000 år sedan som man började fundera i banor att så inte är fallet utan att naturliga förklaringar kan sökas med hjälp av naturvetenskapen.
De flesta dåtida civilisationer var väl medvetna om Solens fyra, tydliga, faser. Den stannade till, till synes, vid fyra tillfällen. Det var vid sommarsolståndet, runt 20-23 juni, vintersolståndet, runt 21-23 december, vårdagjämningen, runt 20 mars och höstdagjämningen runt 22 september. Vid alla dessa tillfällen ser det optiskt ut som om solen stannar till och särskilt tydligt är det vid Sommar- och Vintersolstånd.
Betydelsefulla händelser
Solens förflyttning genom årstiderna var inte bara av akademisk betydelse. De utgjorde högpunkter under året. På vintern markerade det slutet på en allt mörkare tid och en pånyttfödelse av Solen som från nu bara skulle lysa starkare för varje dag som gick. På våren då dagar och nätter var lika långa utgjorde det början på den tid då man lämnade vinterhalvåret bakom sig och kunde, på allvar, påbörja arbetet med att förbereda för odlingar, släppa ut djuren på bete, ägna sig åt diverse byggnadsaktiviteter och kanske kan sägas utgjorde en ”kick-off” för det omfattande arbete som nu krävdes för att förbereda och proviantera inför nästa vinter.
Sommarsolståndet var tidpunkten då Solen skulle vända men också tiden då det var som varmast. Nu var allt arbete i full gång och Solens sköna stålar var en välsignelse för oss människor. Det var en central tidpunkt att fira för de flesta civilisationer. Så kom skördetiden och alla förberedelser inför den kalla vintern. Höstdagjämningen, då återigen dagen och natten är lika långa, tar Solen optiskt en kort paus, och innebar början på slutet för alla förberedelser som krävdes inför det stundande mörkret och kylan.
Vi kan därför säga att i de flesta civilisationer har dessa tidpunkter, mer eller mindre, därför genom alla tider utgjort högtider som människan hedrat, vördat och firat. Detta har skett på olika sätt på olika platser. I människans tidiga begynnelse t.o.m. med människooffer, sedan djuroffer och i våra dagar med julskinka och julpynt. Dessa traditioner, från urminnes tider, tog alltså den romersk-katolska kyrkan och gjorde till sin egen högtid men nu skulle kristendomen och Jesus stå i fokus. I norra Europa var det ingen tanke på, och med säkerhet ingen framgångsrik väg, att få människor att överge dessa traditioner utan istället smög kyrkan in Jesus och det kristna budskapet, ofta exakt på samma dagar och tidpunkter som redan firades under året sedan årtusenden.
…fortsättning följer
