Frågan om yttrande- och demonstrationsfrihet är idag högaktuell eftersom myndigheterna ständigt motarbetar nationalistiska hemsidor, möten och demonstrationer. De svenska fri- och rättigheterna redogörs för i Regeringsformen, en svensk grundlag. Det ser bra ut på pappret men i praktiken har dessa fri- och rättigheter med tiden kraftigt beskurits. Fria Sidor ska granska vilka regler som gäller i Sverige?
Sammanfattning
Tryck- och yttrandefriheten i Sverige är synnerligen starkt beskuren. Ett starkt vägande skäl är 16 Kap 8§ i Brottsbalken, i dagligt tal lagen om hets mot folkgrupp. Det är en svårtolkad gummiparagraf som leder till omfattande självcensur av svenska folket. Den gör det möjligt för olika lobbygrupper att gömma sig och få skydd bakom lagtexten ”att anspela på och visa missaktning mot folkgrupp, ras, religion eller sexuell läggning”. Här gömmer sig bl.a. muslimska-, homo- och judiska lobbyn. Lagen ålägger nationalister att hålla en saklig, vederhäftigt, diskussion samtidigt som det är helt fritt fram att smäda nationella och ursprungsbefolkningen på varje tänkbart sätt med väpnade ord som rasist och nazist, utan några som helst konsekvenser.
Demonstrationsfriheten är åtminstone enligt lagen betydligt mer rättvis. Här ska, än så länge, alla få komma till tals. Polisen är dock sedan länge under hård press att kraftigt försvåra för och inskränka nationalistiska yttringar. Nästan alltid visar det sig därför att demonstrationer på olika sätt störs ut och inte når allmänheten som de borde. Inte sällan är det våldsamma extremister som förstör och skriker i närheten, något som inte är tillåtet. Nationella demonstrationer kan också anvisas platser vid sidan om, i skymundan, med motivet att det krävs för att kunna garantera säkerheten. I praktiken är demonstrationsfriheten för nationella därför kraftigt inskränkt.
Yttrandefrihet
Regeringsformen
2 kap 1§. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
Historia
Yttrandefriheten i Sverige är på pappret omfattande enligt Regeringsformen. Den inskränks dock av andra lagar. Den viktigaste av dessa är Brottsbalken 16 kap 8§ – lagen om hets mot folkgrupp. Den kom första gången 1948, då benämnd Lex Einar Åberg. Åberg hade under 40-talet kommit att upplysa världen om sionisternas mål och inflytande. Judiska lobbyn i USA tryckte på och Sverige hade inget annat val än att stoppa upplysningsarbetet. Lagtexten fick lydelsen:
”Hotar, förtalar eller smädar någon offentligen folkgrupp med viss härstamning, eller trosbekännelse, dömes för hets mot folkgrupp till böter eller fängelse.”
Krävde sinnesundersökning
Hela den svenska lagen om hets mot folkgrupp kom på så sätt till p.g.a. av judiska påtryckningar. De nöjde sig dock inte med denna lag. Einar Åberg tvingades dessutom, efter påtryckningar, till en sinnesundersökning på Ulleråkers mentalsjukhus för kroniskt psykiskt sjuka i Uppsala. Han bedömdes dock vara frisk och kom undan med böter.
Fler och fler grupper
Det är helt uppenbart att den judiska lobbyn i USA och dess filialer i Sverige sedan dess ständigt anmält minsta antydan till kritik av judisk makt och inflytande. Men judar har alltid klarat sig bättre i mångkulturella samhällen och man använder därför också andra minoriteter både att gömma sig bakom och som vapen att undergräva ursprungsbefolkningens intressen. Den judiska lobbyn kämpar inte för muslimers, svartas eller homosexuellas rättigheter främst för att de bryr sig om dem som grupp utan för att det i förlängningen gynnar dem själva som en liten men ytterst inflytelserik minoritet.
Den ursprungliga lagen har som följd kraftigt utökats och sedan 1970 lyder lagtexten Brottsbalken 16 Kap 8§
”Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp…”
JK väcker åtal
I Sverige är det Justitiekanslern (JK), en myndighet, som initierar åtal för brott mot tryck- och yttrandefriheten ofta genom allmänna åklagaren. Det är därför av största vikt att förstå JK’s inställning och den är att det ska vara högt till tak så länge det handlar om
”en saklig och vederhäftig debatt”
Det låter kanske rimligt och klokt då en hel folkgrupp aldrig kan vara skyldig till något. Det finns dock en rad allvarliga problem med denna lag. Vad menas t.ex. med ”anspelning på” och ”missaktning”? Hur vet jag att det jag säger inte går över gränsen? Eftersom den drabbades egen upplevelse väger tungt i svensk rättspraxis kan nästan allt vara kränkande. De allra flesta svenskar har aldrig ens läst lagen, än mindre något rättsfall utan skyr, instinktivt, vissa ämnen man i ryggmärgen vet kan vara farliga att debattera. Lagen har därför i mycket hög grad tystat och begränsat svenska folkets, enligt Regeringsformen, grundlagsskyddade rätt till tryck- och yttrandefrihet.
En annan svaghet med lagen är att olika lobbygrupper kan gömma sig bakom ”sexuell läggning, religion och folkgrupp” och därmed undvika kritik. Lobbygrupperna är som trojanska hästar som gömmer sig bakom det starka skydd svensk lagstiftning ger till olika ”utsatta” grupper.
Det är t.ex. helt uppenbart att Islam inte bara är en religion utan också är en gemenskap, ett sätt att leva och en politisk åskådning. Islam och muslimska seder och uttryck borde därför tåla öppen kritik och inte gömma sig bakom missaktning av religion. På samma sätt är det uppenbart att judiska grupper arbetat tillsammans under hela 1900-talet för att göra västvärlden mångkulturell och gynna Israel. Det är orimligt att kritik mot detta faller under antisemitism och missaktning av folkgrupp. Homolobbyn gömmer sig bakom ”sexuell läggning” för att undvika kritik när de förnekar det biologiska könet och förvirrar barns sökande efter sin sexualitet och könsidentitet. Den som påtalar att Sverige inte förblir Sverige med en befolkning från Afrika anses anspela på hudfärg och tystas därför snabbt. Med den svenska lagen som skydd är det sedan fritt fram för dessa lobbygrupper att driva på hårt för sina egna särintressen.
De orättvisa spelreglerna
Det finns ytterligare ett tredje problem med lagen. Visst kan det tyckas ”generöst” att vi får rikta ”saklig och vederhäftig” kritik mot judar, muslimer och homosexuella grupper. Men skenet bedrar. Vi är nämligen hänvisade till akademiska, väl avvägda och balanserade yttranden och texter som endast ytterst få orkar läsa samtidigt som t.ex. judiska Expressen fritt kan använda slagorden rasist, homofob, antisemit, islamofob, främlingsfientlig, nazist, o.s.v. mot sina meningsmotståndare. De har rätt att fritt använda väpnade ord medan vi enbart får föra en sakligt och vederhäftig diskussion. Vi får således sitta still ner på stolen, tala tyst och räcka upp handen medan de kan använda alla vapen i arsenalen, springa runt, fäktas och skrika utan att be någon om lov.
Inget förbud, men förbud ändå
Det finns idag i Sverige inget uttryckligt förbud mot nationalsocialistiska symboler, uniformer eller ens en Hitlerhälsning, så länge det sker i det fördolda. Så fort det når allmänheten blir dock två lagar tillämpliga a) förargelseväckande beteende och b) hets mot folkgrupp
Rättsläget i Sverige idag är sådant att alla former av hyllningar till Hitler eller bärande av symboler som sker offentligt är hets mot folkgruppen judar. En flagga i dit hem, så länge den inte syns ut på gatan, går bra men den får inte hissas i flaggstången. En grupp som träffas i skogen med armbindlar och gör Hitlerhälsning går bra men på torget i Göteborg leder det till omedelbart åtal, med garanterat fällande dom. Det går inte att hylla Hitler på födelsedagen men att skriva artiklar som nyanserar hans gärningar är, i hög grad, tillåtet. Ett uttalande som ”ner med ZOG (zionist occupied government)” har av svenska domstolar ansetts som ”hets mot folkgrupp”, ett mycket märkligt ställningstagande eftersom sionister inte är en folkgrupp men uttrycket har uppenbarligen bedömts vara en eufemism för den judiska folkgruppen i sin helhet. Det är dock inte (eller?) förbjudet att sakligt diskutera judiskt inflytande.
Demonstrationsfrihet
Rätten att demonstrera är omfattande. Enligt Regeringsformen
2 kap 4§ råder frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats.
Denna frihet inskränks av Ordningslagen (OL). Enligt den skall tillstånd sökas i god tid. Det är polisens uppgift att säkerställa att demonstrationen sedan kan genomföras. Inskränkningar får göras om ordning, säkerhet eller trafiken störs. Enligt OL Kap 2 4§ andra stycket får en allmän sammankomst (demonstration) hållas utan tillstånd om den med hänsyn till plats, antal deltagare, e.t.c. kan hållas utan fara för ordning och säkerhet eller för trafiken. Den måste dock anmälas.
En allmän sammankomst som avses i 1 § första stycket 4 eller en cirkusföreställning får hållas utan tillstånd, om den med hänsyn till det väntade deltagarantalet, den utvalda platsen och tiden för sammankomsten samt de anordningar som avses förekomma kan antas äga rum utan fara för ordning och säkerhet eller för trafiken. Lag (2010:515).
Det är polisen som avgör om en demonstration får hållas utan tillstånd eller anmälan. Den som inte sökt tillstånd eller anmält att man arrangerat en demonstration kan få böter eller fängelse i högst 6 månader.
Det intressanta är dock att det inte krävs tillstånd för att demonstrera, bara tillstånd att arrangera en demonstration. Det kan vara förenat med stora svårigheter för polisen att bevisa om en demonstration är arrangerad eller spontan. På samma sätt svårt att bevisa vem som varit arrangör. Det finns möjlighet att döma flera som tillsammans ”främjat” ett arrangemang, om det går att bevisa, men alla som demonstrerar kan inte vara arrangörer.
Rätt att upplösa men endast i sista hand
Polisen har rätt att upplösa en demonstration som hålls utan tillstånd/anmälan om avslag getts på en ansökan, det råder risk för avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig oordning i trafiken men endast om man först vidtagit mindre ingripande åtgärder för att skydda demonstrationen men dessa visat sig otillräckliga. Polisen måste således även skydda en icke tillståndsgiven demonstration och t.o.m. en som fått avslag om det är möjligt genom mindre ingripande åtgärder.
Polisen får ge avslag på en demonstration om man befarar upplopp eller avsevärd fara, oordning i trafiken eller om tidigare demonstrationer inte sköts som de skulle. Dock är det inte agerandet från eventuella motdemonstranter som ska vara vägledande. Det ska i princip inte gå att stoppa en demonstration genom att hota med upplopp. Polisen måste också skydda en tillståndsgiven demonstration så att talarna kan komma till tals. De får inte störas ut. Samtidigt måste polisen skydda även motdemonstranter även om de inte sökt tillstånd. En ledare för en procession som uppsåtligen går i trafiken, utan att ha sökt tillstånd, kan dömas till böter enligt Trafikförordningen.
Demonstrationsrätten i Sverige är, precis som yttrande- och tryckfriheten, kraftigt beskuren. Lagen ger visserligen ett starkt stöd men det är helt uppenbart att polisen kunde göra ett mycket bättre arbete att hindra störningar vid nationalistiska sammankomster. Det största problemet är inte lagstiftningen utan de extremister som alltid stör och inte sällan hemfaller till våld samt polisledningens instruktioner att tillåta att nationalistiska demonstrationer attackeras och/eller störs ut. Det bevisade Nordiska Motståndsrörelsen med eftertryck lördagen den 17 september då de genomförde en spontan demonstration fullständigt fredligt och helt utan våldstendenser. Varken våldsamma extremister eller den högsta polisledningen han sätta in motåtgärder för att störa ut demonstrationen. Till den 30 september 2017 har man haft mycket gott om tid att förbereda för det.
Not: Genomgången är gjord efter bästa förmåga, är ofullständig och utgör inte juridisk rådgivning. Var och en måste själv kolla upp vad som gäller.
