I detta inlägg om HIV/AIDS ska Fria Sidor granska de som var ledande vid lanseringen av AIDS-viruset, deras förehavanden samt en kort genomgång av det rekommenderade, giftiga läkemedlet, AZT. Hela serien om HIV/AIDS är baserad på Dr. Peter H. Duesbergs fantastiska bok Inventing the AIDS Virus (se länk nedan). Granskningen av HIV/AIDS ger en ökad förståelse för vad som sker idag med corona. Likheterna vad gäller metoder och tillvägagångssätt att sätta en officiell berättelse och konsensus är slående. Samma aktörer är inblandade och tveksamma vetenskapliga metoder lika vanliga då som nu.
Jakten på retroviruset
Efter det att Michael Gottlieb funnit en handfull homosexuella patienter med lågt antal T-celler i början på 1980-talet, startade jakten att hitta ett virus som orsak. Gottlieb var övertygad att ett herpesvirus, cytomegalovirus, var boven i dramat. Viruset fanns, i stort, hos alla sexuellt aktiva homosexuella och hade en del som talade för sig eftersom två andra herpesvirus, Epstein-Barr och herpes simplex (HSV) ansågs orsaka cancer.
Andra forskare lutade mer åt det nyligen upptäckta retroviruset. En av dessa var Donald Francis, en läkare som stigit i graderna på amerikanska, CDC, Centers for Disease Control och medlem av det medicinska CIA – EIS. Han arbetade i Afrika för att hindra smittor, bland annat Ebola.
Ebola är en av de oräkneliga sjukdomar i utvecklingsländerna som kommer och går utan någon tydlig förklaring, Det första utbrottet, år 1976 i Kongo-Kinshasa, visade sig inte bero på någon smitta utan på smutsiga nålar i ett sjukhus. Epidemin var över innan Francis arbete ens hade påbörjats. Francis publicerade aldrig någon kontrollerad vetenskaplig studie som visade sambandet mellan smitta och sjukdom – det fanns inte – men blev ändå hyllad för sitt arbete.
När Gottlieb, år 1981, presenterade sin idé om en helt ny sjukdom hos sjuka homosexuella med ett lågt antal T-celler hade Francis sedan ett antal år arbetat med att studera hepatit-B hos homosexuella. Bara dagar efter Gottliebs upptäckt var Francis inne på att det var ett retrovirus, Feline Leukemia Virus (FeLV) som var orsaken.
Francis var god vän med Max Essex som i sin tur arbetade på National Center Institute (NCI) tillsammans med Robert Gallo. Gallo hade redan hittat ett annat retrovirus, HTLV-I, ett virus han ansåg orsakade cancer. Gallo och Essex presenterade i tidskriften Science, år 1982, sin hypotes att HTLV-I, inte bara orsakade cancer, utan också AIDS.
Samtidigt som Gallo och Essex arbetade med att hitta AIDS-viruset i USA, gjorde den franska forskaren, Luc Montagnier, samma sak på andra sidan Atlanten, på Pasteurinstitutet i Frankrike. Han började odla celler från homosexuella patienter utan AIDS men med svullna lymfkörtlar. Bara några veckor senare hade han funnit ett nytt retrovirus han kallade LAV. Medveten om svårigheten att få gehör för sitt nya virus, skickade Montagnier det till Robert Gallo.
Robert Gallo vs. Luc Montagnier
Amerikanska CDC satte press på Gallo och Essex att få fram ett AIDS-virus men Gallos HTLV-I virus hade inte bärkraft. När Gallo fick information om LAV, blev han orolig. Skulle nu en fransk forskare få erkännande för att ha upptäckt AIDS-viruset?
Gallo började diskret sprida ut att Montagnier hade gjort misstag – detta samtidigt som han erbjöd sig att skriva förordet till Montagniers kommande studie. Intet ont anande gick Montagnier med på detta. Gallo skrev att LAV liknande hans eget virus HTLV-I.
Efter det att studien publicerades ägnade Gallo månader åt att försöka hitta samma virus, utan att lyckas. Så kom dagen, i april 1984, då Gallo äntligen kunde annonsera att han hittat ett likande retrovirus som LAV – han kallade det HTLV-III.
Gallo förberedde fyra rapporter som skulle bevisa fyndet men de amerikanska myndigheterna hade bråttom och gjorde tillsammans med Gallo en kupp den 23 april samma år. De kallade till en presskonferens där de officiellt gick ut med att gåtan var löst – AIDS-viruset var hittat och det var Gallo som gjort det. Gallo tog skyndsamt patent på testet för antikroppar.
Några andra forskare fick aldrig möjlighet att faktagranska bevisen – AIDS-viruset var redan funnet och jakten var över, enligt de amerikanska myndigheterna. Hade forskarna fått denna möjlighet hade de påpekat att inte alla Gallos patienter hade AIDS-viruset, att de antikroppar Gallo hänvisade till inte bevisar sjukdom utan att den övervunnits och att retrovirus inte dödar celler utan är latenta medpassagerare i dem.
Lång historia av forskningsfusk
Gallo hade tidigare anklagats för tveksamma vetenskapliga metoder. Det började redan på 1970-talet då han försökte knyta till sig de forskare, sedermera nobelpristagare, som upptäckte retrovirus – detta genom att påstå sig ha hittat ett retrovirus som orsakade leukemi. Hypotesen motbevisades dock av andra forskare. Han klampade återigen i klaveret, år 1975, då ytterligare ett påstått retrovirus visade sig vara virus från tre olika apor. 1980 var det dags igen. I sin jakt på retrovirus kopierade han, enligt många, ett virus, ATLV, som skickats till honom från japanska forskare för att publicera det som sitt eget.
Identiska virus
Många var förbryllade över Gallos virus, HTLV-III, eftersom det var så likt Montagniers. Normalt varierar alla virus mellan människor, även om avvikelserna är små.
Efter arbete av undersökande journalister, tillstod Gallo år 1986, att hans fotografi av viruset var identiskt med Luc Montagnier’s. Interna dokument från amerikanska NIH, National Institutes of Health, visade vidare att det team som arbetade med AIDS-viruset initialt tillskrivit Montagnier upptäckten av viruset. Det kom också fram att Gallo hade kunnat odla fram LAV, tvärtom mot vad han påstod, för att sedan presentera ett exakt likadant virus som sitt eget.
Hela härvan växte och mängder av dokument visade på omfattande forskningsfusk och stölder av andra forskares fynd. Det var inte bara lösa rykten utan de amerikanska myndigheterna sparkade forskare från det institut Gallo varit verksam inom.
En skandal höll på att brisera men myndigheter hade sitt rykte att tänka på och viktigast av allt – att upprätthålla hypotesen om AIDS-viruset. Inget fick ändra den fastlagda kursen. I ett toppmöte mellan USA:s president Ronald Reagan och Frankrikes president Jacques Chirac, år 1987, kom man överens om att Gallo och Montagnier skulle dela på upptäckten. Montagnier var självklart upprörd men fick dämpa sig för den goda sakens skull. Samma år bestämde en kommitté att AIDS-viruset skulle kallas HIV.
I skymundan erkände Gallo, år 1991, att HTLV-III och LAV var identiska, Gallo fälldes för forskningsfusk år 1992 och 1994 kom en officiell rapport att Gallo och NIH hade kopierat Montagniers virus, LAV. Han fick sedan, i tysthet, lämna NIH. Luc Montagnier fick å sin sida i stället nobelpriset, år 2008, för sin upptäckt av LAV(HIV). Då var AIDS-hysterin sedan länge över.
Berättelsen om Lindsey Nagel
Lindsay Nagel, ett adoptivbarn från Rumänien, var fullt frisk men när hon gjorde en rutinmässig hälsokontroll, visade testet positivt för HIV, förmodligen från en blodtransfusion vid födseln. Trots att hon var frisk övertalades adoptivföräldrarna att behandla henne i förebyggande syfte med det rekommenderade läkemedlet mot AIDS – AZT. AZT är en kemisk substans, azidotymidin, med syfte att döda växande celler. Substansen marknadsfördes under två namn, Zidovudine och Retrovir. De godkändes för behandling av AIDS, år 1987 och i förebyggande syfte år 1990, bara något år innan Lindsey skulle få det.
Lindseys tillstånd försämrades påtagligt men de läkare familjen uppsökte ansåg att HIV var orsaken, inte läkemedlet. När Lindsey fyllde två år vaknade familjen av högljudda skrik som kom från smärta i benen. Familjen tog kontakt med ytterligare en läkare, Dr. Peter Duesberg, som rekommenderade att omedelbart upphöra med preparatet, varefter Lindsay återfick sin hälsa.
Familjen hade ingen enkel uppgift och fick kämpa med myndigheter att dels få upphöra med medicineringen, dels få behålla vårdnaden om sitt eget barn. Det gick vägen och Lindsay Nagel är idag 31 år och frisk.
Botemedlet som dödar
AZT uppfanns 1964 av Jerome Horwitz. Varje gång en cell delas måste den kopiera sitt DNA som sedan ingår i den nya cellen. AZT hindrar denna replikering från att äga rum – den perfekta celldödaren. När Horwitz testade substansen på försöksdjur kunde den dock inte hindra cancer från att växa. Substansen avskrevs och inga patent togs.
Tjugo år senare skulle den återupplivas då de amerikanska myndigheterna lovat ett botemedel mot AIDS. Det kom att bli företaget Burroughs Wellcome, numera förvärvat av GlaxoSmithKline, som stod för lösningen. Företagets forskningschef, David Barry, letade i företagets arkiv efter läkemedel som aldrig godkänts i sin jakt på ett botemedel mot AIDS. Skulle det finnas fanns möjligheten, dels till ett snabbt godkännande av FDA, dels stora besparingar inom forskning och utveckling.
Barry valde ut några olika substanser för analys och studierna visade att AZT hindrade HIV från att föröka sig. Ett läkemedel skulle fram snabbt. Därför hoppade man över de sedvanliga kliniska testerna. Barry och hans kollegor designade studierna så att de skulle visa ett så positivt resultat som möjligt. 282 patienter ingick i studien, hälften på AZT, hälften utan. Den skulle pågå i sex månader men avbröts efter fyra. Resultatet var enastående. 19 patienter utan AZT hade dött under perioden men bara en som gick på AZT. AZT fick nu snabbt godkännande av FDA.
Flera forskare, däribland Joseph Sonnabend, satte dock stora frågetecken kring studien. Han hade själv egen mottagning för AIDS-patienter och tvivlade starkt på att dödligheten i studien kunde stämma. Den var betydligt högre än hos de patienter han själv behandlade. Det visade sig senare, när en mer noggrann utvärdering gjordes, att biverkningarna hos dem med AZT var mycket större än i kontrollgruppen och efter ytterligare en tid, att skillnaden i dödlighet helt jämnat ut sig. Efter hand kom det fram, bland mycket annat, att många inom gruppen som tog AZT lämnat studien, kanske, vilket många misstänkte, för att ge studien det resultat man önskade.
Anthony Fauci – då som nu
En av de första att intensifiera jakten på ett AIDS-virus var National Institute of Allergy and Infectious Diseases (NIAID) under ledning av Anthony Fauci. Han ledde också en studie, år 1994, av AZT på gravida franska kvinnor vad gäller överföringen av HIV till barn. Studien visade att överföringen minskade från 25 till 8 procent i gruppen där både mödrar och barn fick AZT.
Studien hade så positivt resultat att AZT godkändes och rekommenderades till alla HIV-positiva mödrar. Det fanns bara ett problem. För att hindra överföringen till 17 procent måsta alla barn och mödrar ta en giftig substans utvecklad för att hindra celldelning och döda cancer – en substans som skulle visa sig ha allvarliga biverkningar.
Anthony Fauci, stolt över sin studie, lade ändå in en brasklapp och skrev:
”Det är viktigt att göra långtidsstudier på barnen för att förstå mer om riskerna….”
Många forskare var inte lika imponerade eftersom man befarade allvarliga biverkningar hos fostren. Dessa farhågor tog sig ända till tidskriften Lancet. Förfrågningar om biverkningar av AZT på barn avslogs av amerikanska myndigheter men studier utanför USA visade en skrämmande bild. 25 procent av alla barn hade allvarliga biverkningar när mödrarna tagit AZT.
Anthony Faucis entusiasm delades av allt färre. Läkarna hade inga problem att se vilka som stod på AZT och inte. De som tog AZT hade allvarlig förstörelse av blodceller och benmärg. Det är inte så konstigt för på en flaska med 25 ml av substansen AZT står varningstexten:
”Farligt vid inandning, hudkontakt eller förtäring. Påverkar benmärgen. Känner du dig sjuk uppsök sjukvård. Använd skyddsklädsel”
25 ml motsvarar mellan två och fem procent av den då rekommenderades dagliga dosen för de med diagnosen AIDS.
Vinden hade vänt – fler och fler med HIV litade inte längre på myndigheterna eftersom man såg vad som hände med de vänner som stod på AZT. Allt fler forskare tog bladet från munnen och allt fler rapporter om allvarliga biverkningar började komma. En engelskt-franskt studie, Concorde, lyckades trots massivt motstånd att i tre år studera 1749 HIV-positiva under vård i England, Irland och Frankrike. Slutsatsen blev att AZT är en giftig och cancerframkallande drog utan några positiva långsiktiga effekter för dem som tar det.
Hur många som fått lida i onödan och dött av AZT kommer vi förmodligen aldrig få veta. Myndigheterna erkänner inga misstag om de inte tvingas till det.
I det kommande inlägget avslutas och sammanfattas granskningen av HIV/AIDS.
Tack för att du läser Fria Sidor!
