Fram till 1900-talets början var beskrivningen av Sverige och svenska folket översvallande positiv. Som alltid var det den som satt vid makten som skrev historien men något självhat var det inte tal om. Sedan efterkrigstiden, från 1945, har allt detta ändrats. Idag ser våra politiker berättelsen om det svenska folket som, i bästa fall, ointressant men i tilltagande takt ett förakt mot allt som betecknas som svenskt. Ofta lyfter politikerna fram som argument att Sverige alltid varit en mångkultur med stora influenser utifrån. Detta är sant bara i en ytlig betraktelse. Det är riktigt att Sverige fått många influenser utifrån, att våra kungar ofta tagits från andra länder, att vi importerat kompetens från närliggande europeiska länder och att här talats många olika språk genom århundradena. Det var dock en helt annan typ av mångkultur och invandring än den vi har idag. Den mångkultur och de olika språk som här talades kom från Europa och gällde enbart några procent av befolkningen. Visst talade man tyska i Stockholm och holländska i Göteborg men de som kom var etniskt och kulturellt närbesläktade och förde med sig något vi hade nytta av. De som hjälpte till att starta upp bruksnäringen, ofta tyskar och valloner, var få till antalet och förde med sig något viktigt, en kunskap vi inte hade. Samma sak vad gäller de som hjälpte till att bygga moderna städer på t.ex. Hissingen. Samtidigt var 98% av svenskarna bönder, arbetare, småföretagare och hantverkare. Jordbruket hade en tradition av gemenskap då jordlotterna under århundraden styckats upp i mindre enheter. Istället för att var och en skötte sina egna utspridda delar arbetade man i byn gemensamt. Bruken var också karaktäriserade av stark gemenskap. Bruket stod för arbetarnas bostäder och välfärd och kom att prägla svenska folket. För majoriteten av svenskar rådde aldrig någon mångkultur. Kulturen var dels den som fanns lokalt och som man i generationer fört vidare, dels den som var strikt påbjuden uppifrån, t.ex. katolicismen och protestantismen. De som kom gifte in sig med svenskar och assimilerades snabbt in i den svenska kulturen. Ingen kom hit för att bli bidragsförsörjd. Dagens invandring är något helt annat. En stor del av de som kommer hit gör det inte för att de behövs utan för att vi av humanitära skäl ska vara godhjärtade. Många av de som kommer förväntas inte klara sig själva utan får leva på svenska skattebetalare och behöver inte heller assimileras, utan bor ofta i separata områden där de kan behålla sin kultur, sitt språk och traditionerna från hemländerna. Antalet som kommer är också ett helt annat än mot tidigare. Det kanske kom totalt tiotusen tyskar och valloner, nu kommer hundratusentals varje år. Hur kunde det bli så här?
Internationell företeelse
Det är ett stort misstag att se det som sker i Sverige som en enskild svensk företeelse. Vi har samma utveckling i nästan alla västländer. Den enkla förklaringen är att de som segrade i andra världskriget sedan hade makten att genomföra sina idéer. Det är dessa tankar och idéer som resulterat i västländernas accelererande förfall.
I USA började det redan i slutet av 1800-talet. USA hade strikta lagar för invandring som byggde på etnicitet. Invandringen kvoterades så att lika många fick komma som var andel av befolkningen. Judiska påtryckargrupper som önskade se invandring av judar från bl.a. Ryssland lyckades dock, genom sin stora ekonomiska makt, ändra på dessa lagar. New York översvämmades nu av judiska migranter. Motstånd saknades inte men 1965 skrotades den tidigare lagstiftningen helt och nu vände man på lagstiftningen så att europeisk invandring ströps medan utomeuropeisk invandring premierades. USA har gått ifrån 90% europeisk befolkning och 10% svart år 1900 till att idag vara ca: 60% europeisk, 14% svart.
I de forna kolonialländerna, Frankrike, Spanien, Portugal och Storbritannien ändrade man också helt på sin invandring. När kolonierna avskaffades lät man, för sina synder, koloniernas befolkning relativt fritt invandra. Storbritannien fick många från Pakistan, Indien, Uganda och Kenya, Frankrike från Marocko, Algeriet och Tunisien, Spanien från bl.a. Marocko, Ecuador och Colombia och Portugal från Brasilien, Cape Verde, Angola och Guinea Bissau och Nederländerna från Indonesien, Marocko och Surinam.
Det var dock aldrig folken som var kolonisatörer utan ett fåtal hyperförmögna oligarker. På något sätt lyckades man ändå lura befolkningen i väst att de, som kollektiv, nu skulle för sina synders skull generöst öppna sina länder för omvänd kolonisering. En fullständigt absurd idé eftersom 98% av folket aldrig hade något med denna kolonisering att göra.
Sverige, Tyskland och Sovjet
Sovjet genomförde aldrig något projekt med massinvandring från Afrika eller arabländerna i Östeuropa. Dels hade man inte haft kolonier långt bort, dels var man inte under västlig, amerikansk, hegemoni. Den massinvandring man var utsatt för i Östeuropa skedde av ryssar in till t.ex. Baltikum och Ukraina, också här för att försvaga den nationella självständigheten, något som idag ställer till stora problem.
Sverige och Tyskland hade inte haft några kolonier. Tyskland blev av med dem man hade efter första världskriget och Sverige hade aldrig någon att tala om. Vi fick istället arbetskraftsinvandring från Jugoslavien, övriga Europa och Turkiet. Efter detta kom asyl- och anhöriginvandringen att dominera, nu främst från utomeuropeiska länder.
Utvecklingen i Sverige
USA hade fått sin nya lag 1965 och det var ungefär då även Sverige började påverkas i samma riktning. Det är lätt att glömma att hela västvärlden nu levde i efterkrigspropagandan. Den utmålade världen som svartvit. Det besegrade, onda, Tyskland hade stått för ras och nationalism. I själva verket var dessa tankar minst lika vanliga i USA och andra västländer, så även i Sverige fram till 1942. CIA hade framgångsrikt använt sig av och infiltrerat västmedia under både första- och andra världskriget och man fortsatte att använda den men inte nu för krigspropaganda utan för att förändra västländernas kultur och bereda vägen för gränslösa mångkulturer.
Fria Sidor ska i senare inlägg visa att CIA inte bara hade sitt finger med i de flesta västmedier utan, bevisligen, låg bakom en stor del av kulturella skeenden, flower-power, motkulturen, o.s.v. som nu blommade upp. Det är en chockerande insikt att nästan inget av detta växte fram på gräsrotsnivå utan istället var ett resultat av medveten propaganda, uppifrån och ner, ofta av CIA finansierade och organiserade grupper. Det är lika illa idag.
Det är mot denna bakgrund vi också måste se utvecklingen i Sverige där judiska Bonniergruppen har intagit en särställning. Det är lätt att peka ut enskilda judar som t.ex. David Schwarz, Inga Gottfarb, Olle Wästberg, Leif Zern, Nora Weintraub, o.s.v.
Samtidigt är det viktigt att påpeka att detta var ett resultat av judisk makt och inflytande som påverkade hela västvärlden. Det är bevisat att både Churchill och Roosevelt stod under kontroll av olika judiska påtryckargrupper. Churchill fick t.ex. ärva sin fars skulder och blev själv skuldfri först efter andra världskriget.
Den som studerar svensk historia finner att makten aldrig får kritiseras. Det kunde gälla katolicismen, protestantismen eller enskilda kungar. Av detta kan vi dra slutsatsen att de vi inte får kritisera har makten. Det är en säker metod för att lista ut vilka som styr att titta på vilka vi inte får kritisera. Under senare delen av 1900-talet har det varit judarna. De är de som idag styr västvärlden.
Högerpartiet gav stöd
Det var faktiskt högerpartiet, under ledning av juden Gunnar Heckscher, som redan 1968 kom att anta ett politiskt program till stöd för etniska minoriteter. Socialdemokraterna med sitt starka band till fackföreningsrörelsen var ytterst tveksamma. Det var ju gränserna som kunde upprätthålla fackens makt. Man var emot både frihandel och såg på samma sätt en fara att öppna upp för konkurrens på arbetsmarknaden. LO-ekonomen och riksdagsmannen Hans Hagnell skrev:
”Det är inte arbetsgivarnas intressen regeringen ska sköta…deras intresse att få in billig arbetskraft…det går inte att bygga en politik på liberala tidningars gråtreportage..utan en som stämmer med vardagsmänniskans intressen…”
Ett resultat av ständiga påtryckningar
Det rådde säkert stor tveksamhet hos många svenska politiker. De befann sig dock i en värld som översköljdes av propaganda för mångkultur och fri migration. Alla kunde dessutom se hur farlig nationalism och tankar om en homogen etnicitet var, allt enligt efterkrigspropagandan. De som gick med på de judiska gruppernas påtryckningar befann sig således på ”rätt” sida, den goda, och man kunde räkna med stöd både från USA och svenska medier. Detta var helt enkelt vad det vinnande laget nu propagerade för. Schwarz hade redan 1969 träffat Tage Erlander och fört fram sina tankar, ett möte Olof Palme deltog på. Schwarz förde då fram att Sverige var ett ”invandrarsamhälle” och att man borde ge ökat utrymme för språklig och religiös tolerans. Palme höll ett tal 1967 vid Stockholms Judiska Center och sade där:
”David Schwartz har gjort mer än någon annan för invandrare och minoriteter i Sverige”
Palme uttryckte i talet motvilja mot svensk nationalism och att fira den svenska nationaldagen men hyllade samtidigt Israel och sionismens strävanden. Han menade också att internationalismen krävde införandet av mångkultur i Sverige.
Nämnas kan att Liberalerna som var för en liberal invandringspolitik var kluvna i frågan, vid denna tid, såtillvida att några krävde assimilering medan andra förespråkade mångkultur. Den senare ståndpunkten kom sedan att segra. Centerpartiet, då med rötterna i den svenska myllan, var tysta liksom Vänsterpartiet som sneglade på hur man gjorde på andra sidan Östersjön.
Schwarz framhöll att skälet till att judar lyckas få igenom t.ex. att skolor ska få vara judiska beror just på en stark judisk etnisk identitet och intensitet. 1973 startade Schwarz tidskriften ”Invandrare & Minoriteter” som hade stort inflytande och lästes av myndigheter, invandrare och politiker.
Till slut kunde inte heller LO stå emot utan man antog ett program som till stor del byggde på David Schwarz idéer. Sveriges öde var nu beseglat men det skulle ta några decennier innan volymerna nåde folkmordsnivåer.
Invandrarutredning
Även i Sverige var nu tiden, efter en tids påtryckningar och bearbetning av olika intressesfärer, redo att bli en mångkultur. 1968 tillsattes Invandrarutredningen och 1975 antogs en ny lag enhälligt av Sveriges Riksdag. Grunden i den var att invandraren nu själv skulle få välja i vilken grad han/hon skulle assimilera sig och att det kulturella bevarandet skulle stödjas och även finansieras av skattebetalarna.
Slutsats
Sverige blev en mångkultur på 10 år, från att debatten startade 1964 till 1975. Genast började vi visa upp vår godhet och dagens situation är bara en logisk följd av det som hände då. Allt gick smidigt och effektivt till, i full politisk enighet. Det som hände i Sverige är dock bara en spegling av vad som hände i USA och andra västländer. Vi ska bara, som vanligt, visa vår duktighet även här.
En fri reflektion är att när vi studerar svensk historia framstår Sverige kanske som det sämsta landet i världen att införa mångkultur. Sverige har under de senaste 1000 åren präglats av stor homogenitet, samhörighet, kollektivism inom jordbruk, bruksmentalitet men också lydnad till det centrala styrets påbud. Gustaf II Adolf införde tyranniska regler för att disciplinera soldaterna, något som på den tiden gjorde Sverige till en militär stormakt, Axel Oxenstierna lade grunden för kanske världens mest effektiva administration. Det var länge förenat med dödsstraff i Sverige att inte vara protestant. Sverige var ett homogent land, både till etnicitet och åsikter, tillika ett lydigt folk. En sådan grupp kan åstadkomma mycket, vara effektiv, men till priset av att vad man ska göra inte får diskuteras.
Vi ser att kombinationen av kollektivism, samhörighet och åtlydnad till makten gör svenskarna kapabla att åstadkomma mycket, effektivt och tillsammans. Det är något vi inte kan ändra på över en natt. Detta är idag vår stora svaghet då vi är lika effektiva att byta ut oss själva. Kan svenska folket bara få nya vettiga mål, ett nytt ledarskap, för svenska folkets bästa, kan vi vara precis lika effektiva att göra oss av med detta, historiskt, korta sidospår, för att igen bygga ett Sverige av svenskar för svenskar.
