Ingenting har påverkat utvecklingen under 1900-talet som sionismen och inget dokument säger så mycket om vår samtida historia som Balfourdeklarationen – det kanske mest extraordinära dokument som någonsin producerats av en regering i världshistorien. Det är ett brev som skrevs 2 november 1917 från regeringen under konung George V av Storbritannien till Lord Walter Rothschild, representant för familjedynastin.
James Arthur Balfour skrev ett brev, 1917, till Rothschild och utlovade ett hem i Palestina;
”Jag har nöjet att förmedla till eder denna deklaration där Ers Majestät ser med tillförsikt fram emot ett nationellt hem för judar i Palestina och ska nyttja alla medel för att nå detta mål.”
Det beslutades av Lord Allenby att Deklarationen inte skulle offentliggöras i Palestina förrän efter inrättandet av den civila administrationen 1920. Det brittiska folket fick förklarat att skälet för deklarationen var en tacksamhetsskuld till den sionistiska ledare (och första president i Israel), Chaim Weizmann, som sades ha uppfunnit en process för jäsning av hästkastanjer till aceton för framställning av sprängämnen. Man ljög med andra ord både för palestinierna och den brittiska befolkningen. Balfourdeklarationen handlade inte om hästkastanjer utan om koloniseringen av Palestina.
Låt oss i en kort serie om 4 delar förklara detta dokuments tillkomst. Du kommer att på kortast möjliga tid förstå hela 1900-talets viktigaste händelser, som lett till den katastrofala situation världen befinner sig i idag. Så låt oss gräva och begrava dessa ruttna kastanjer för evigt.
Det fanns under 1800-talet spritt över Europa de som ansåg att judar var förföljda och inte passade in. Istället för att fundera på varför så var fallet riktade det sin energi på att skapa en egen stat i Palestina. Dit kunde då judar från hela världen komma och då var ”det judiska problemet” löst. Termen ”det judiska problemet” är inget som tyskarna uppfann utan det användes av självaste grundaren till judestaten Israel, Theodor Hertzl.
Han skrev boken Judestaten (Der Judenstaat) i Wien 1896. I den beskrevs de faktorer som han trodde hade skapat ett allmänt judiskt problem och erbjöd i den ett program för att reglera dessa genom utflyttning av judar till ett självständigt territorium.
Tyckte judarna var ett problem och behövde ett eget land – skrev Der Judenstaat
Teodor Hertzl var ingalunda ensam. Han skickade sina utkast till familjen Rothschild som var sionismens största tillskyndare.
Problemet på denna tid var att ytterst få stödde denna tanke. De flesta judar var rätt så nöjda med sina liv i Europa och USA. I Ryssland fanns ett missnöje med tsaren men ett eget land för judarna fanns redan där.
Judarna bar på denna tid, och kanske även idag, en idé om att de som folk skulle stå för universalismen, att det bara fanns en humanitet, en mänsklig ras och att alla hörde samman över nationsgränserna. Önskan att då knyta judar till ett land skulle, ansåg många, stå i strid med denna idé.
Theodor Hertzl och hans tillskyndare Rothschild var av en annan uppfattning. De menade att judar mycket väl kunde både ha kakan och äta den. Det fanns, enligt dem, ingen motsättning. Idag har vi därför denna synnerligen märkliga situation att judarna propagerar för universalism i alla västländer, eller alla länder där de finns, men inte i Israel. Här har vi fångat dilemmat som fanns då och som finns idag och som var orsaken till att så många judar då, och idag, vänder sig emot sionismen.
Det går inte att med trovärdighet argumentera att alla folk är lika, det finns inga raser, det finns bara en humanitet, det finns inga gränser och samtidigt ha en rasideologisk grundlag, sätta upp murar, ha olika färger på nummerplåtar beroende på etnicitet, e.t.c. Jo det går av ett enda skäl. Familjen Rothschilds oinskränkta inflytande.
Pengar kan dock inte köpa allt.
Sionisterna, uppbackade av jordens mest förmögna familj, Rothschild, gjorde många försök att övertala sultanen i Turkiet att för pengar låta judarna kolonisera Palestina. Så här svarade sultanen: Mitt folk har vunnit sitt imperium med blod, och äger det. ”Judarna kan spendera sina miljoner. När mitt rike delas, kanske de kommer att få Palestina gratis. Men bara vår döda kropp kan delas. Jag kommer aldrig att samtycka till att bli dissekerad levande.”
Ville inte gå med på att Palestina koloniserades av judarna
Hertzl gav inte upp för det utan skapade den första sionistiska kongressen i Basel, Schweiz, 29 till 31 augusti 1897. Det fanns 197 delegater.
Detta kom man fram till:
Sionismen strävar efter att skapa ett hem i Palestina för det judiska folket säkerställt genom lagstiftning. Kongressen överväger följande medel för att uppnå detta syfte:
1. Främjande av koloniseringen av Palestina av judiska jordbruks- och industriarbetare.
2. Organisationen och sammanbindande av hela judendomen genom lämpliga institutioner, lokala och internationella, i enlighet med lagstiftningen i respektive land.
3. Förstärkningen och främjande av judiska nationella känslor och medvetande.
4. Förberedande steg mot att få regeringars samtycke vid behov för att uppnå syftet med sionismen.
Det intressanta här är att man höll en kongress där man enades om att arbeta för en judisk stat i Palestina, ett land som då kontrollerades av sultanen i Turkiet. Det visade sig dock att Theodor Hertzl anade att det snart kunde bli ett världskrig och då skulle Palestina lämna sultanens inflytande. Så här profetisk var Theodor Hertzl:
”Det kan vara så att Turkiet kommer att vägra eller inte kunna förstå oss. Detta kommer inte avskräcka oss. Vi kommer att söka andra sätt att nå vårt mål. Orienten är nu frågan för dagen. Förr eller senare kommer den att leda till en konflikt mellan nationerna. Ett europeiskt krig är överhängande… det stora europeiska kriget måste komma. Med min klocka i handen inväntar jag detta fruktansvärda ögonblick. Efter att det stora europeiska kriget slutat kommer man att hålla en fredskonferens. Vi måste vara redo för den tiden. Vi kommer säkerligen att kallas till denna stora konferens och vi måste bevisa för dem angelägenheten av en sionistisk lösning på judefrågan. Vi måste bevisa för dem att problemet med Orienten och Palestina är ett med problemet med judarna – båda måste lösas tillsammans. Vi måste bevisa för dem att det judiska problemet är ett världsproblem och att ett världsproblem måste lösas av världen. Lösningen måste vara en återkomst till Palestina för det judiska folket.” [American Jewish News, 7 mars, 1919]
Hertzl skulle snart få sitt krig men innan dess så arbetade han outtröttligt för att få sympatisörer för sionismen. Det utmärkande för arbetet var att det riktade sig till alla. Det spelade ingen roll om det var turkar eller araber, kristna eller muslimer, britter eller tyskar. Hertzl utlovade ”guld och gröna skogar” till var och en som stödde sionismen. Problemet med denna inställning, var och är, att man då över en natt kan ändra lojalitet. Den som igår var din vän, är nästa dag din fiende och vice versa. Detta fick araberna bittert erfara, inte minst under första världskriget, där de slöt upp på britternas sida, mot turkarna, för att sedan ändå förlora Palestina till judarna.
Fria Sidor känner igen situationen med dagens s.k. Sverigedemokrater, vilka av en del kallas Sionistdemokraterna. De Sverigevänner som arbetat, dag och natt, i 20 år, för att få Sverige på rätt kurs, grundarna till motståndet, blev så över en natt, istället paria och den värsta fienden. Fria Sidor känner att det är fel. Det är inte så vi ska bygga förtroende och gemenskap. Vi måste kunna lita på varandra. Man vänder inte en allierad ryggen nästa dag bara för att det passar ens egna syften.
Theodor Hertzl erbjöd sultanen av Turkiet hjälp att omorganisera sina finansiella förehavanden i utbyte mot hjälp för en judisk bosättning i Palestina. Till den tyske Kejsaren, som besökte Palestina 1888 och igen 1898, lovade han stöd för att främja tyska intressen i Mellanöstern; ett liknande erbjudande gjordes till kung Edward VII av England; och han lovade personligen påven att respektera de heliga platserna i kristenheten i utbyte mot Vatikanens stöd. Bara från ryska Tsaren fick han via en inrikesminister ett löfte om ”moraliskt och materiellt stöd i förhållande till åtgärder som vidtagits av den rörelse som skulle leda till en minskning av den judiska befolkningen i Ryssland.”
Alla fick erbjudanden och med Rothschild i ryggen, världens rikaste familj, då kan man kosta på sig att vara envis om man har något i sikte. Turkarna gick med på under press att erbjuda andra landområden än Palestina men det gick inte Hertzl med på. Man förhandlade om en judisk koloni i Egypten, El-’Arish på Sinai-halvön. Men den egyptiska regeringen motsatte sig att använda Nilens vatten för bevattning.
Eftersom dörren föreföll, i alla fall tillfälligt stängd, för Palestina erbjöd Joseph Chamberlain en judisk bosättning i det som snart skulle bli den Kenyanska kolonin. Hertzl var inte helt avvisande. Genom ett missförstånd trodde Herzl att det var Uganda som avsågs och förslaget kallades därför det ”Ugandiska Systemet”, men Chamberlain hade föreslagit Kenya. En advokatbyrå , Loyd George, fick i uppdrag att ta fram de legala dokumenten.
Gillades av Hertzl – vad Ugandierna (Kenyanerna) tyckte vet vi inte
Det ”Ugandiska systemet” (Kenya) delade den sionistiska rörelsen. Några som gillade det bildade den judiska territoriella organisationen, under ledning av Israel Zangwill (1864-1926) – andra förkastade det helt och menade att endast Palestina kunde komma i fråga.
Det som är slående är att ingen, inom kolonialmakten Storbritannien eller sionisterna, verkar ha funderat på vad palestinierna eller kenyanerna tyckte om saken.
I Turkiet, hade ”Ungturkarna” (Young Turks) (Committee of Union och Progress) gjort revolution 1908 och var skenbart en folkrörelse som motsatte sig utländskt inflytande. Men judar och dolda judar benämnda Donmeh hade spelat en ledande roll i revolutionen. Kanske skulle nu sionisterna kunna få möjlighet att kolonisera Palestina – till slut?
Tyvärr, för sionisterna, lyckades man inte trots påstötningar och hjälp från sina krypto-judar som intagit ledande roller i Turkiet. Det enda kvarstående hoppet var att det osmanska riket skulle falla samman – sannolikt genom ett större världskrig. Det var detta som nu sionisterna gick och hoppades på.
Sionisterna höll tummarna för en kollaps och en möjlig kolonisering av Palestina
Så här sade Chaim Weizman, Israels första president:
”Efter många år av strävan, var övertygelsen att vi stod inför en vägg, som det var omöjligt för oss att övervinna med vanliga politiska medel”, säger Weizmann på den sista, före första världskriget, sionistiska kongressen. Men styrkan i den nationella viljan tog två huvudvägar mot det gemensamma målet – den gradvisa utökningen av bosättningarna och spridningen av den sionistiska idén till hela längden och bredden av judar.
Turkarna gjorde allt de kunde för att hålla judarna ute ur Palestina. Men denna barriär var i hemlighet perforerad, dels på grund av bestickning av turkiska tjänstemän, och dels genom omsorg från de ryska representanterna i Palestina för att skydda ryska judar och hindra dem från att bli utvisade. Ryssarna ville inte ha dem.
För att sionismen skulle lyckas i sina ambitioner måste osmanska styret av Palestina ta slut. Sionismen kunde inte räkna med någon särskild hänsyn från Turkiet trots att vid den 11:e sionistiska kongressen 1913, Otto Warburg, ordföranden, gav en försäkran om lojalitet till Turkiet och tillade att vid koloniseringen av Palestina och utvecklingen av landets resurser, skulle sionister vara ett värdefullt bidrag till utvecklingen av den turkiska väldet.
Det skulle ändå till slut bli sionisterna, och Rothschild, som genom ett trollslag till slut fick sitt efterlängtade världskrig och, precis som Theodor Hertzl förutspått, satt det judar vid varje förhandlingsbord när krigsbytet – Tyskland – skulle styckas upp. Men viktigast av allt hade nu Palestina kommit under brittisk kontroll.
Jättebra för sionisterna – inte alls bra för det tyska och det palestinska folket
SD gillar koloniseringen av Palestina, Der Judenstaat, men motsätter sig (?) koloniseringen av Sverige. Vad är skillnaden? I båda fallen tar man över ett land från ursprungsbefolkningen.
