Det sionistiska inflytandet i USA sträcker sig minst 100 år bakåt i tiden. Man stod bakom och tryckte på för den ”ryska” revolutionen, USA’s medverkan i både första- och andra världskriget. Man stod bakom och tryckte på när USA erkände den judiska staten Israel 1948. Inflytandet från den sionistiska lobbyn har bara ökat för varje president USA haft så till den grad att ingen president idag ens vågar nämna den vid namn. Vi ska i detta inlägg titta lite mer på den så att vi bättre kan tolka hur USA’s nya president, Donald Trump, agerar, varför och vilka hänsyn han också måste ta.
Barack Obama
Barack Obama har varit en lydig president som till fullo följt den sionistiska maktens alla förslag. Ingen president i USA’s historia har varit i krig lika många dagar som Barack Obama. Ingen president i USA’s historia har så totalt kapitulerat inför deras makt som Barack Obama. Han har dock inte gjort det för att det var hans inre önskan, utan för att det är så USA’s politik idag fungerar. När Barack Obamas presidentperiod gick mot sitt slut kunde han inte längre hålla sig. Han var helt enkelt tvungen att på något sätt ”hämnas” då han kände en sådan enorm frustration att allt han gjorde styrdes av Benjamin Netanyahu och Israel.
”Hämnden” kom i två slag. Han slöt 2015, tillsammans med representanter för världens största länder, ett avtal med Iran, Israels hatade fiende nr. 1. Avtalet kritiserades häftigt av den israeliska lobbyn.
I december 2016 var det dags igen då Obama beordrade att USA skulle lägga ner sin röst istället för att, som alltid annars, rösta emot ett förslag i FN som, åter igen, fördömer Israels illegala bosättningar på ockuperad palestinsk mark. Kritiken från den israeliska lobbyn var hård även här.
Samtalet som ingen skulle höra
Barack Obamas frustration sträcker sig mycket långt tillbaka. I ett möte mellan Nicholas Sarkozy och Obama, i en privat konversation som av misstag avlyssnades av media och spreds över världen, kallade Sarkozy Israels premiärminister Benjamin Netanyahu för ”en lögnare”. Obama svarade då, omedveten om att det han berättade kunde höras av journalister i rummet bredvid, att:
”Du är trött på honom men jag då, som måste tala med honom varje dag.”
Vad säger denna lilla episod oss om USA och världen idag?
Vi vet redan, hela världen vet, att Netanyahu är en lögnare, det är inte det som är det viktiga i detta. Det viktiga är att Obamas frustration och uttalande pekar på något för världen helt centralt: att alla i kongressen, såväl republikaner som demokrater, måste hylla Netanyahu som en stor ledare. När Netanyahu besökte USA’s kongress fick han 30 stående ovationer, varför? Det beror inte på att kongressledamöterna tycker om honom, det beror på att man är helt styrd av makten, bakom kulisserna – den judisk-sionistiska makten. Denna verklighet, som kom till uttryck i detta raka samtal mellan två presidenter, är helt central för att förstå vår värld av idag.
USA politik sedan 1967
Obama har försökt upprätthålla politiken som alla tidigare presidenter i USA följt sedan 40 år tillbaka. En politik som också är förenlig med internationell lag – den att Israel inte ska bygga bosättningar på ockuperat område och att en fredsuppgörelse mellan Palestina och Israel ska bygga på 1967 år gränser. Det är en princip varje president sedan 1967 har upprätthållit och är världskonsensus. Efter att Obama har sagt detta attackerades han häftigt av republikaner som Romney, Bachman, m.fl. De anklagade honom för att sälja ut Israel.
Obama har inte alls sålt ut israel, tvärtom. I sin faktiska politik har han varit mer proisraelisk är t.o.m. Ronald Reagan. Reagan var explicit med att Israel inte skulle bygga något på ockuperat område och att 1967 års gränser skulle gälla samt att FN’s resolution 242 skulle respekteras. Denna resolution har status som internationell lag. Skulle USA välja att gå emot resolution 242 betyder det att man i praktiken inte ger internationell lag någon betydelse. USA har tidigare ignorerat internationell lag, så det skulle kanske inte vara något unikt, men miljarder människor runt om i världen och de flesta länder insisterar på att denna fråga är så viktig för världen att USA måste upprätthålla och hedra resolution 242, något alla presidenter gjort sedan 1967. Samtidigt har alla presidenter sett genom fingrarna på allt Israel företar sig. Orden har aldrig åtföljts av några skarpra förslag.
USA’s president måste tala med Israel varje dag
När Obama och även Hillary Clinton upprepade att Israel inte skulle bygga fler bostäder på ockuperad mark, då kallade man dessa bosättningar inte för vad de är – illegala – utan man använde ett utslätat språk där man istället talade om ”hinder” och att dessa bosättningar ”inte skulle hjälpa fredsprocessen”. USA har inte använt ordet ”illegal” eftersom det samtidigt betyder att man då måste agera därefter i internationella sammanhang.
Politiker i USA idag styrs helt och hållet av den judisk-sionistiska makten och dess media som också missleder det amerikanska folket. Samtalet mellan Sarkozy och Obama är anmärkningsvärt eftersom det visar att presidenten i världens mäktigaste land måste tala varje dag med en president från ett främmande land – Israel. Det betyder att Israel har ett inflytande helt ur proportion till dess betydelse för världen. Den verkliga makten beror på kopplingarna mellan Israel och den judisk-sionistiska makten i USA. Denna koppling går långt tillbaka.
Många presidenter har beklagat sig
Jimmy Carter, president 1977-1981, var frustrerad i sina angelägenheter med Israel och beskrivs ha uttryckt frustration över ”deras arrogans utan motstycke i relationerna med USA”. Detta avslöjades i Dennis Ross memoarer. Jimmy Carter har själv häftigt kritiserat Israel och sagt, i en bandad intervju, att ”Israel säger en sak men sedan gör något helt annat”. Man ljuger helt enkelt för världen. Det går dock tillbaka längre än så, vi kan gå till 1948 då Israel bildades.
Harry S. Truman stod, efter andra världskriget, inför frågan om USA över huvud taget skulle godkänna en judisk stat i Palestina. Vid ett avgörande möte i Vita Huset om denna fråga hade den synnerligen inflytelserika rådgivaren, Clark Clifford, ”veto” i frågan. Han rekommenderade att USA skulle godkänna Israel av två skäl: dels för att USA skulle känna sympati med judarna p.g.a. vad de utsatts för under andra världskriget, dels hänvisade han till Bibeln och judarnas särställning där. Dessa argument är helt triviala när det handlar om de principer som inte bara gäller i USA, vad gäller t.ex. självbestämmande, utan involverar helt grundläggande frågor som berör en hel värld.
Utrikesminister George Marshall, en av USA’s genom tiderna mest prominente utrikesministrar, lyssnade med ilska på vad Clark Clifford hade att säga. Marshall var så arg att han sade att om Truman skulle erkänna Israel skulle han inte stödja Truman i nästa val – han sade: ”att erkänna denna judiska stat vore att sätta Israels intresse före det som är bra för USA”.
Han var ingalunda ensam. De flesta kännare av Mellanöstern avrådde bestämt från ett sådant godkännande. Flera kännare varnade, uttryckligen, för att detta skulle, för evigt, ge USA enorma problem i regionen. ”Inget kunde någonsin övertyga Lovett, Marshall, Acheson, Forrestal eller Rusk att president Truman hade fattat rätt beslut”. Vi ser således att redan 1948 var den judisk-sionistiska makten så stark att USA’s president helt ignorerade sina främsta rådgivare och vad som var bra för USA och istället satte – Israel First – en princip som ofta gällt sedan dess i USA. Truman var t.o.m. frustrerad och sade att: ”Jesus skulle inte kunna hålla dem nöjda, hur ska jag kunna göra det?.”
I ett samtal, 1972, mellan president Richard Nixon och pastor Billy Graham, diskuterade man judisk makt i USA. Graham sade till Nixon ”detta strypgrepp måste upphöra annars går landet mot avgrunden” ”Tror du det?” frågade Nixon, ”Ja”, svarade Graham. Nixon svarade: ”Ja, det gör jag också men skulle aldrig våga säga det öppet”. Den judisk-sionistiska makten lyckades få Nixon, president i USA, som borde vara världens mäktigaste ämbete, att vara så rädd för denna makt att han inte ens vågade nämna den vid namn, offentligt.
Läget 2017
Idag, 2017, är detta mer sant än någonsin tidigare. Daniel Schapiro, USA’s ambassadör i Israel, gav ett tal till en judisk grupp som sedan publicerades. I detta tal sade han att ”testet för varje policy som USA har, vad gäller Mellanöstern, är om den säkrar Israel som en judisk stat. Denna princip löper genom varje del av USA’s administration.” Denna ”speciella relation” har USA inte med något annat land i världen.
James Petras, en duktig analytiker av Mellanöstern, professor i internationella frågor och författare, kommenterade ett tal Obama höll i FN, strax innan han skulle lansera sin presidentkampanj. Han skrev att Barack Obama, med sitt tal, ”helt kapitulerade för den judisk-sionistiska makten”. Petras kallade det – ”den sionistiska maktkonfigurationen”. Han menade att Obama höll sitt tal för att säkerställa att han fick stöd från rika judar i USA. Obamas tal blev, mycket riktigt, en succé så tillvida att han genom talet i FN, säkerställde enorma summor från förmögna judiska, proisraeliska, grupper och individer till sin presidentkampanj.
USA och Israel mot resten av världen
Denna politik har isolerat USA och Israel från resten av världen då allt fler idag ser denna verklighet och de förödande konsekvenser detta haft för USA och för hela mänskligheten. Alla krig sedan 9/11 har sin grund i denna relation. Miljoner har dött, lika många skadats och tiotals miljoner har tvingats på flykt.
Ett exempel på hur USA’s politik isolerar landet från resten av världen är när UNESCO erkände Palestina som en fullvärdig medlem och USA röstade, som förväntat, emot detta. Frankrike röstade för medan Storbritannien avstod från att rösta. Los Angeles Times menar att framgången för Palestina i UNESCO kommer uppmuntra dem att söka medlemskap i andra internationella organ men eftersom USA, enligt lag, ska dra in allt stöd till alla organisationer som erkänner Palestina, kommer detta i sin tur förstärka USA’s isolering i världen.
Tyskland också frustrerade
Denna judisk-sionistiska makt påverkar inte bara USA’s relationer till världen, t.o.m. ledaren för det underkuvade Tyskland, Angela Merkel, har uttryckt frustration i relationerna med Israel. Hon var så trött på att ha att göra med Netanyahu att hon ringde till honom och sade att ”du har inte gjort något för freden … och jag kan inte tro ett enda ord av vad du säger”. Tyskland försökte hålla tillbaka en leverans av en underprissatt kärndriven ubåt ”Dolphin” man så många gånger tidigare ”bjudit” Israel på, men av naturliga skäl kan Tyskland, p.g.a förintelsemyten och ockupationen av CIA/ NATO av landet, som pågår än idag, inte göra annat än att underkasta sig.
Den prominente tyska ledaren, Konrad Adenauer, kanske den viktigaste politikern i Tyskland efter andra världskriget, sade att skälet till att han valde att sluta ett avtal med Israel, där Tyskland betalar enorma summor till Israel och judar varje år sedan 50-talet, berodde på att ”judars makt, speciellt i USA, inte ska underskattas”. Adenauer insåg att Tyskland aldrig kunde sätta sig emot denna makt, speciellt inte efter andra världskriget, så Tyskland kapitulerade, igen, för denna makt. Han sade det helt öppet att skälet till att han gick med på detta eviga skadestånd var den ”judiska makten”. Han fick stöd också av Charles de Gaulle som sade ”judar är ett elitistiskt, självsäkert och dominerande folk”.
När den franske ministern, Raymond Barre, närmade sig slutet av sitt liv, talade han ut i radio: “Den judiska lobbyn, vilket inte bara gäller mig, har förmågan att iscensätta händelser som är skamliga och jag vill säga det till allmänheten”. President François Mitterrand talade privat, på sin sista dag i ämbetet, om “det mäktiga och skadliga judiska inflytandet på Frankrike”.
En bipolär värld
Under hela 1900-talet har vi p.g.a. det som beskrivits ovan sett en bipolär värld utvecklas, där USA och Israel (och SD!) står på en sida – resten av världen på den andra sidan. Sarkozy och Obamas öppna och rättframma diskussion är bara en glimt in i den verklighet vi idag lever i, där den judisk-sionistiska makten kontrollerar ett helt land, USA, och dess politik, ett inflytande som också påverkar resten av västvärlden, även Sverige.
Hur ska nu Donald Trump förhålla sig till den? Kommer han att infria sitt löfte att vara hård mot Iran, Israels fiende nr. 1? Kommer han att böja sig för Netanyahu och slå till i ”förebyggande syfte”? Kommer han att vara tyst om illegala bosättningar och israelisk terrorism? Svaret på den frågan vet vi inte idag men inom ett halvår, förutsatt att han får ha livet i behåll (se Folke Bernadotte), har vi fått en klarare bild. Fria Sidor ska då granska hur Trump har hållit sina löften och om också han, precis som alla andra presidenter före honom, helt styrts av den judisk-sionistiska lobbyn, eller om han, som första president på 100 år, visar sig ha viljan och förmågan att verkligen sätta USA’s intressen främst som han tryckte så hårt på i sin valkampanj, eller om det blir ”business as usual” – Israel First!
Förhoppningarna är inte stora men hoppet är f.n. det enda halmstrå som finns ett tillgå.
