Det flesta av oss har gått på mytbilden att folket styr, att politikerna gör som folket bestämt och att media bevakar åt folket att politikerna sköter sig. Det låter bra men i verkligheten styr media folkopinionen och politikerna fångar enbart upp den. Vårt land havererar nu till följd av att media står överst i hierarkin och aldrig håller sig till sanningen utan driver en egen agenda. Låt oss granska hur den hyllade demokratin fungerar i praktiken.
Politikerna
Vi har fått lära oss att politiker ska bilda opinion. Det stämmer inte, politiker bara fångar opinionen.
Vi kan ta den livgivande gasen koldioxid som exempel. När de globala makthavarna beslöt sig för att framställa den som mycket farlig, då hoppade naturligtvis Miljöpartiet (ett invandringsparti) på tåget direkt. Man steg snabbt i opinionen och pressade andra partier att också anamma retoriken. Politikerna fångade enbart upp den opinion propagandan i media frambringat. De förstärkte sedan opinionen genom att, likt ett eko, återspegla den och bilden som media dagligdags förde fram.
När Sverigedemokraterna hade många duktiga Sanningssökare som upptäckt att världen styrs av en liten maktelit och att berättelsen om andra världskriget inte stämde, rensades de omgående ut. Skälet var att, även om det man kommit fram till var sant, var folkopinionen inte medveten om sakförhållandena. Det går inte att få röster med ett budskap som inte speglar folkopinionen.
När de Nya Moderaterna skulle lanseras, med ”New Labour” i Storbritannien som förebild, använde man sig av opinionsundersökningar, djupintervjuer och fokusgrupper. Det handlade inte om att påverka opinionen utan att ta reda på vad folk tyckte, sedan presentera sig själva som det ”nya” svaret på vad den svenska opinionen ville ha.
Media, experter och förföljelse
Det är främst media som bildar opinion. Det dagliga, upprepade, budskapet i media är det som formar svenska folkets världsbild. Till sin hjälp har man så klart olika experter som uttalar sig, understödda av rapporter framtagna av olika intresseorganisationer.
Klimathysterin är ett bra exempel. Det bildades en expertorganisation IPPC som media sedan kunde hänvisa till. Det var således inte medias åsikter, man hänvisade bara till världsledande ”experter”. I Sverige blev ett antal professorer på våra Universitet ”experter” som också kunde bekräfta det som IPPC kommit fram till. Inte en enda politiker i Sverige vågade gå emot den opinion som bildades, även om det, redan då, måste varit uppenbart får många att alla forskare inte var ense.
Media nöjer sig dock inte med att skapa opinion genom information man ägnar sig också åt förföljelse av enskilda medborgare. Man stämplade t.ex. de som inte höll med om koldioxidens farlighet som ”klimatförnekare”. Tusentals svenskar har genom åren stämplats och hängts ut i svensk media, många har fått sina liv förstörda. Man är således inte bara opinionsbildare utan också opinionshindrare. Genom att förstöra livet för de som vågar tänka annorlunda, statuerar man ett exempel för alla andra som kanske undrar om allt stämmer.
Folket
Vi har fått lära oss att folket bestämmer. Rent formellt stämmer det eftersom det är vi själva som lägger rösten i valurnan. Vi gör det dock baserat på den världsbild vi har vilken, för väldigt många, är identiskt med den som förmedlas i media.
De flesta svenskar utgår från att när man slår på TV:n är det som presenteras där någorlunda korrekt. Många arbetar heltid och efter jobbet har man fullt upp med aktiviteter och bestyr. Får man en ledig stund är det skönt att koppla av och låta sig underhållas framför TV:n eller att läsa en roman av en, i media hyllad, författarinna ”som vunnit priser”. Kanske man inte heller ser det omedelbara behovet, har förmågan eller intresset att själv undersöka om det som förs fram i media stämmer.
Vi ser ett svenskt folk som ibland saknar förmågan att förstå men lika ofta väljer bort, av olika skäl, att fördjupa sig, forska på egen hand och fundera på aktuella och historiska frågor.
Lögnmedia
Vi kan således konstatera att det är media som styr vår demokrati. Vad är det då man för fram? I princip inom varje fråga om vår historia och vår samtid är det lögner man presentera för oss. Man bryr sig inte om fakta och vad som är sanningen, utan har, på förhand, bestämt sig vad man ska tycka och sedan fixar man fram en ”story” som passar den agendan. DN’s Peter Wolodarski sade det bra när han påpekade att man skulle ägna sig åt agendajournalistik.
Agendajournalistiken är raffinerad och förfinad. Man för inte bara fram sin egen berättelse, man väljer vad som ska lyftas fram. Man använder känslor och bilder, inte fakta och argument. Man angriper inte en persons åsikter, utan personen själv.
Fri media
Idag finns alternativ information för den som vill och därför en potential för en verklig demokrati att växa fram där de breda folklagren nu skulle kunna komma att bestämma, såsom det är tänkt att vår demokrati ska fungera. Allt fler söker sig också dit, även om det går på tok för långsamt.
Kanske är man fortfarande rädd att gå in på ”fel” sidor eller att länka till ”fel” sida? Många har säkert skrämts av mediepropagandan att det där är ”falska nyheter” och ”konspirationsteorier”. Några nyfikna läser i smyg men endast de alternativa sidor som ligger väldigt nära den rådande folkopinionen kan bli föremål för någon större spridning på sociala medier, kanske inte ens de.
Här infinner sig en paradox. Även alternativ media måste, för att locka många, lägga sig ytterst nära den rådande opinionen. Detta är fullt förståeligt men har den olyckliga konsekvensen att man blir en sorts ”truth light”. Man är betydligt bättre än lögnmedia men för att fånga in många måste man var lika mycket opinionsfångare som opinionsbildare.
Att flytta opinion
Vem ska då i denna svenska demokrati bryta opinion? Vem ska vara den där isbrytaren, i vars kölvatten nya spännande politiska partier och med verkligheten överensstämmande budskap kan komma fram? Politiker gör det inte, de sneglar på media, etablerad media är problemet och alternativ media, visserligen oerhört potent, hålls tillbaka av folkopinionen.
Kan det vara så att vi i Sverige nu har ena benet på plats men saknar det andra? Vi har en fantastisk alternativ media och många olika fria sidor som alla, tillsammans, utmanar den rådande världsbilden. Vi saknar dock en svensk Donald Trump. En politiker som gör som det är tänkt i en demokrati, att en politiker ska göra – bilda opinion.
Vi har sett i USA att den alternativa median fanns på plats. De har varit i startgroparna länge. Men det var först när Donald Trump, med sitt rättframma budskap, klev in på scenen som man kunde börja springa. Symbiosen, det vi kunde bevittna, behövde både en fri ettrig media som aldrig släppte taget och en stark ledare och opinionsbildare som visade att det inte var så farligt att uttala obekväma sanningar.
Ena halvan finns, nu väntar vi på den andra
Analysen visar tydligt att nästan allt finns på plats för att sätta in nådastöten mot lögnmedia och våra lögnaktiga politiker. Nu behövs bara en politiker som kan kalla dem vid dess rätta namn – LÖGNARE – precis som Trump har, med stor framgång, gjort.
Donald Trump har talat om lögnmedia, det amerikanska folket, den amerikanska nationen, att ge tillbaka makten till folket, att bygga en mur, att gränser behövs, att sätta sitt eget folk främst, o.s.v. Trump har på detta sätt brutit is. Alternativ media har ibland legat strax bakom, ibland vid sidan om och ibland själva brutit isen. Men alternativ media kan inte själva, hur kompetenta de än är, gå för långt ifrån den rådande opinionen om det inte samtidigt finns en parhäst, dess motsvarighet, i politiken!
Finns du där ute, nu är hög tid att axla ansvaret och kliva fram – svenska folket behöver dig! Miljoner svenskar och tusentals fria alternativa sidor längtar efter att förpassa lögnmedia och den vansinniga politik våra svenska politiker idag för till något museum.
