Den som är satt i skuld är inte fri. Det var titeln på statsminister Göran Perssons bok som kom ut 1997. Samtidigt som han kämpade för att ta Sverige ur en djup ekonomisk kris för att på sikt göra svenska folket fritt från skuld, tog han initiativ till en upplysningskampanj om ”förintelsen” och gav oss därmed en annan skuld som är värre. Boken, ”Om detta må vi berätta”, distribuerades till alla elever i svenska grundskolan. I raskt takt togs initiativ till ett antal konferenser om ”förintelsen”. Den statliga myndigheten ”Forum För Levande Historia” grundades 2003 som en uppföljning. Hjärntvätten flyttar inflytande från ”förövaren och den med ”passiv skuld” till ”offret”. Det sker i ett antal steg. Först får man oss att känna skuld och medlidande. Skulden kopplas sedan till ett antal värden som är nödvändiga för att en ny ”förintelse” ska undvikas. Dessa värden, Värdegrunden, upphöjs sedan till en oantastlig lag. Förintelselögnen är därför ett av de mest centrala verktyg man idag har för att styra och kontrollera vårt tänkande. Det är ingen slump att vi varje dag matas med den. Det är ingen slump att Löfvén och lögnmedia, gång på gång, använder ”nazistkortet”. Utan ”förintelsen” inget ”nazistkkort” och utan det kanske vi börjar tänka själva. Det vill man till varje pris förhindra.
Judiska DN’s ständiga tjat om ”förintelsen”
Allt började med en artikeln i DN 12 juni 1997. Enligt en undersökning, där man frågat 8000 elever, var endast 66% helt säkra på att ”förintelsen av 6 miljoner judar” ägt rum. DN och doktoranden Stèphane Bruchfeld, som genomfört undersökningen, var bekymrade över utfallet. Räknade man in de som var ”ganska säkra” steg siffran till 80% och i andra undersökningar, för de mellan 16-21, var andelen säkra eller ganska säkra 90%. Det ansågs dock för lågt och så bekymmersamt att man bestämde sig för att göra något åt saken. Nu skulle eleverna upplysas så att felet åtgärdades. Så började en statligt sanktionerad hjärntvätt där svenska ungdomar för all framtid skulle känna ”skuld”. En skuld som aldrig heller ska gå att betala av utan där skuldkontot varje dag fylls på. En känslomässig skuld som träffar rakt i svenska ungdomars hjärta och deras inneboende vilja till rättfärdighet och godhet.
Reciprocitet del av vårt DNA
En skuld måste återgäldas. De flesta människor i Sverige har en stark känsla av reciprocitet. Vi vill inte stå i skuld. Det ligger inbyggt i vår DNA, kultur och historiska arv. Det har varit evolutionärt fördelaktigt för oss att inte alltid bara tänka på oss själva utan att i svåra tider hjälpa andra i vår egen grupp. De som inte gjorde det åkte obönhörligt ur gruppen. Det var särskilt viktigt tidigt i vår evolution i det karga svåra klimat som ofta har rått på våra norra breddgrader. Endast de individer som samarbetade i de ytterst karga förhållandena överlevde. Det är därför inbyggt i vår natur ”att göra rätt för oss” (mer om detta i senare inlägg).
Den eviga skulden som aldrig går att betala av
Genom att inpränta i svenska folket att vi alla har en kollektiv, direkt eller indirekt, skuld för ”förintelsen” och att vi aldrig någonsin får glömma detta hemska brott, skapar man en outsinligt källa till skuld där vi svenskar känner att vi inte kan göra tillräckligt för att beta av skulden. Man vädjar, varje dag, till vår instinktiva reciprocitet. Vi ger också tillbaka varje dag men samtidigt fylls skuldkontot på lika ofta. Hela svenska folket, där de flesta tror på myterna, befinner sig därför i ett evigt tillstånd av avbetalningar.
Betalar av skulden
Vi kan betala av skulden på många sätt. Vi kan känna in judarnas hemska öde, behandla dem med största vördnad, aldrig ifrågasätta och okritiskt ta till oss vad de säger, ge dem offerstatus, ge dem beskydd, stå på deras sida, lyssna uppmärksamt när de yttrar sig men, viktigast av allt, gör vi det genom att visa att vi lärt oss av deras öde – vi ska minsann upprätthålla de värden som behövs för att det aldrig ska få hända igen. Dessa värden är idag en helt central del i den svenska, oantastbara, Värdegrunden. Vi betalar, varje dag, av på skulden genom att visa godhet mot människor i nöd, att inte stänga några gränser till flyktingar såsom många länder påstås ha gjort för judarna under andra världskriget.
Värdegrunden ett tankefängelse
Genom att koppla, den i många länder genom lag straffrättsligt skyddade, Förintelsen™ till ett antal värden i Värdegrunden har man låst in vårt tänkande. De som ”förintade” var onda och allt de stod för måste därför vara ont. Allt de stod för måste avskys.
Eftersom tyskarna på 30-talet, som de flesta andra länder på den tiden, krävde att också de skulle få vara ett folk, ha självbestämmande, bevara sin egen kultur, slippa propagandan i media och att det var tyskar som skulle bestämma i landet, har den som, idag, för fram samma synpunkter kommit att likställas med Hitler – den mest avskydda personen i Sverige.
Kopplar värden till känslor
Effekten blir starkast om den når på djupet, till våra känslor. Därför matas vi varje dag med bilder och filmer om ”förintelsen”. Först ser vi en hög med lik, i klippet efter det, får vi höra ett tal av ”ondskan” där aggressiva talare förklarar att tyskarna är ett folk, ett land och har en ledare. Ingen normal människa kan efter en sådan berättelse sedan själv ställa sig bakom samma principer. Således finns inget svensk folk, bara en enda humanitet, inget svensk land, utan bara öppna gränser och inga starka ledare, utan bara ”demokrati”. Följer vi bara dessa regler kommer en ny ”förintelse” aldrig att upprepas.
Internerat myten
Vi svenskar har internerat detta så djupt, genom decennier av propaganda, att vi idag således inte har en egen kultur, vi är bara ett land av invandrare, allt gott kommer utifrån, vi är bara barbarer med töntiga traditioner, slumpen har gjort att vi finns i Sverige inte våra förfäder, vår egen konst är för instängt nationell, våra egna traditioner mossiga och att söka våra rötter tangerar till rasism.
Politikerna fångna i samma tankefängelse
Svenska folket har allt detta så djupt inpräntat att det idag inte något riksdagsparti som med framgång kan tala om dessa begrepp. Reptilhjärnan slår till direkt, våra känslor och instinkter tar över så fort någon talar om samma sak som tyskarna gjorde eller om någon, på minsta sätt, ifrågasätter ”offret” och vad vi har lärt oss av ”förintelsen”. Opinionen idag, som är formad av 50 år av propaganda, sätter ramarna för vad vi får tala om och inte. En enormt stor del av dessa ramar sätts av erfarenheterna från ”förintelsen”.
Men om…..
Vad händer med oss om det visar sig att ”förintelsen” aldrig har hänt, att det istället var tyskarna som var de verkliga offren, först i första, sedan i andra världskriget? Vad händer om vi ser att allt är byggt på en lögn? Att tyska folket endast sökte självbestämmande och att man ständigt vädjade till omvärlden att nedrusta och till fred? Vad händer om vi ser att de som vi tror är ”offret” i själva verket är förövaren?
De flesta vägrar överväga denna möjlighet. Det blir ett för jobbigt steg att ta, hela världsbilden måste då ruckas och vår tankekarta ritas om. Det går inte snabbt, det tar tid och är jobbigt, kanske t.o.m. känns onödigt. Varför gräva i gamla historiska oförrätter? Med denna syn blir man så kvar i tankeslaveriet, utan att ens förstå det.
Men, även om få själva vill ta reda på hur det verkligen förhåller sig, finns verkligheten där ändå. Den är vad den är, oavsett propagandan. Vad är då verkligheten? Låt oss titta lite snabbt på den.
Förintelsemyten
Det står utom allt tvivel att hela berättelsen är en lögn, från början till slut. Siffran 6 miljoner stämmer inte, några gaskammare kan omöjligt ha fungerat, högarna med lik var främst resultatet av de hämningslösa bombningarna mot den tyska civila befolkningen och infrastrukturen, några bevis finns inte annat än vittnen och ”experter”, som med tiden har visat sig varken ha sett något eller kan något om sitt ämne, rättegångarna var endast till för att fastställa skuld, inte utröna vad som hänt och tyskarna var inte ”onda” utan de sökte självständighet. Allt tyskarna gjorde var inte rätt och bra men ”förintelsen”, som vi känner den, är en lögn. Gör vi en noggrann värdering av vad som hänt, med början i första världskriget, som är det viktigaste att förstå, är det inte mycket av vad vi tror oss veta säkert som stämmer.
De är inte offer utan ”De Utvalda”
Judarnas egna skrifter berättar om alla de gånger man varit förföljd och gruvligt hämnats sina banemän. Inte sällan kopplas dessa slakter av hela folk man utfört för påstådda oförrätter, till de egna högtidsdagarna. Man hyllar de massmord man själv utfört. Deras urgamla skrift, gamla testamentet, handlar om dem. Hur de överlevt, utnyttjat och föraktat andra folk, hur Gud valt ut dem och berättat att de har rättigheter som vi andra inte har. Det är ju de som är ”De Utvalda”, inte vi. Deras egna skrifter som Talmud och Kabbalan, som är betydligt viktigare för dem än gamla testamentet, ger dem varje rätt att se oss som mindre värda än djur. En miljon av oss är mindre värda än en av dem.
Förföljelsemani – inte utan en anledning
Genom historien har det judiska folket alltid odlat myten om att de varit förföljda helt utan egen förskyllan. Det sitter inrotat i deras kultur och DNA. Detta hot som man ständigt berättar om är en helt central del för att den judiska flocken inte ska skingras. Ingenting får ett folk och nation så samlat som ett yttre hot. Därför lär sig barnen som går i judiska skolor tidigt vad som gäller och det blir sedan deras verklighet.
Det stämmer att man under tusentals år, i helt olika länder och bland olika folk, inte sällan har blivit utvisad. Det har, såvitt Fria Sidor vet, aldrig förekommit någon medveten ”utrotning” av dem. Istället har, efter en lång tids missnöje bland lokalbefolkningen, regenterna ofta inte sett någon annan utväg än att utvisa dem. De själva har inte funderat en enda sekund varför detta endast tycks drabba dem och inte andra folk som vandrat (med undantag för romerna).
Svenskar tycks, för att bara ta ett exempel, aldrig har varit förföljda i ett enda land vi emigrerat till. Har någon hört talas om förföljda norrmän, danskar, o.s.v.? Judarna har i varje land de varit i, i varje region, i varje by och i varje stadsdel, ytterst sällan levt i harmoni med ursprungsbefolkningen. Det har nästan alltid varit ursprungsbefolkningen som protesterat, ibland våldsamt, sällan regenterna med vilka man lierade sig (mot folket). Ofta har regenterna sett sig nödsakade att skydda dem från lokalbefolkningens missnöje och vrede.
Istället för att reflektera på sin egen roll blickar man bara utåt mot ”de andra”, oss, de ständigt onda som har ett inre ”hat” som alltid vill komma åt dem, utan minsta anledning. Det är snart sagt de flesta folk i Europa, ja kanske världen, som reagerat mot dem genom historien. Tyskarna är ingalunda ensamma om detta.
Myten om det utlovade landet
Israel är ett land som Gud lovat dem. Rothschild gav dem ”ett hem” efter första världskriget och staten Israel skapades ur myten om de 6 miljonerna. Det har fått en hel värld att gå försiktigt fram när man, genom terrorism, genomförde sin plan att skapa en judisk stat i Palestina med omnejd.
Minsta kritik mot Israels agerande klassas av dem som antisemitism. Den som inte köper deras apelsiner är antisemit. Den som ser dem som förövarna, inte offren, är en ”förintelseförnekare”. Den som stöder palestinierna genom bojkott ska själv bojkottas. Det är deras land nu, det är deras rätt, det har Gud bestämt och de är värda det efter 2000 år som förföljda offer och avskilda från det land deras egna myter påstår en gång var deras och efter ”förintelsen”.
Deras egna myter inte våra
Sanningen är att det är deras egen Gud, i gamla testamentet, som lovat dem ett land, det är deras egna myter om ”förintelsen” som gett dem Israel, det är deras egna myter om ”förföljelser” som idag ger dem offerstatus och det är deras egna skrifter som gör att de anser sig stå över oss andra.
Varje folk har sin fulla rätt att ha sina egna myter. De får gärna ha sina egna myter men vi måste förhålla oss till dem för vad det verkligen är – deras myter. Varför ska vi omfamna allt med hull och hår, helt okritiskt, för att sedan, som ett resultat, se ner på oss själva och avhända oss rätten till vårt eget land?
Den institutionaliserade lögnen
Vad händer med Sverige när alla har lärt sig att omfamna en lögn som inte får ifrågasättas? Hur påverkar det vår förmåga att se världen som den verkligen är? Hur påverkar det våra barns självständiga tänkande? Hur påverkade det vårt dagliga agerande? Hur styr de oss bort från att själva se oss som ett folk, att känna våra rötter och att sätta oss själva främst?
Vad händer med oss när vi alltid går som på nålar för att inte uttala de förbjudna orden…..Hur påverkas vi av att våra egna fria tankar stämplas som antisemitism och förintelseförnekelse? Vad händer med en människa och ett land som internerat en myt och lögn så djupt att den inte går att rubba, så djupt att den blivit en del av den egna och svenska identiteten?
Myten måste punkteras
Inom den Sverigevänliga rörelsen finns olika falanger. Några håller med. Judarna är Guds utvalda folk och Israel är det utlovade landet. Det står i boken. Förintelsen har hänt och således är allt vi kan lära oss av den något vi måste internalisera. Det är bara invandringen som är fel, allt annat stämmer.
Andra förstår att ”förintelsen” är en myt men ser att folket nu är så hjärntvättat att vi aldrig kan vinna över det på vår sida genom att konfrontera den. ”Förintelsen” är så ingrodd att den hindrar människor att ta till sig de andra budskap vi Sverigevänner vill förmedla. Allt tal om att någon del av ”förintelsen” kanske inte stämmer blir, med detta synsätt, en belastning för den Sverigevänliga saken.
Sedan finns det de, som Fria Sidor, som anser att vi aldrig kan bli fria om denna myt inte punkteras. Den kommer för all framtid användas mot oss och vi kommer inte kunna tänka och argumentera fritt så länge som en myt, som inte ens är vår, håller oss i sitt järngrepp.
Det är svårt att veta vilken strategi som är bäst men eftersom Fria Sidor är en Sanningssökande sida är frågan enkel. Är det inte sant ska det lyftas fram. Annars har Fria Sidor inget existensberättigande. Sedan får andra välja sin egen väg. Den som inte vill förstå eller läsa behöver inte göra det. För den som vill finns informationen här. Vad du sedan gör med den, hur du vill låta den påverka ditt liv och på vilket sätt du tror du bäst hjälper Sverige, avgör du själv.
Vi svenskar behöver börja sätta oss själva främst
Oavsett vad vi kommer till för slutsats är en sak helt säker – vi svenskar måste nu börja sätta oss själva i främsta rummet. Det är vad som är bra för oss som gäller. I varje fråga måste vi ställa motfrågan – ”Är det bra för svenska folket?”. För att kunna ställa den frågan måste då först finnas ett svenskt folk och för att kunna tala om ett svenskt folk måste stigmatiseringen om begreppet ”folk” bort.
Vi behöver bli mindre ödmjuka och ta på oss mindre skuld. Vi måste få ett slut på vår självspäkning och underkastelse. Vi måste internera våra egna myter, inte andras. Vi måste börja tänka på oss själva. Det är vi själva som ska bestämma vilka myter och berättelser vi ska ha och lyfta fram. De som är bra för oss, hör till vårt ursprungsfolk och bygger på våra egna upplevelser och öden.
Eftersom inget av detta kommer gå så länge vi internaliserar förintelsemyten anser Fria Sidor att den måste punkteras. Den måste bort för att vi ska kunna bli ett självständigt folk. Globalisterna har bestämt sig. Förintelsemyten ska också vara vår. Den tjänar deras syften. På andra sidan står ett fåtal i västvärlden som ropar i mörkret och vädjar till det egna folket att börja se. Det är en kamp, ett ständigt krig om våra hjärnor, om vår världsbild. Den som vinner den kampen kommer bestämma svenska folkets framtida öde.
Not: Läs gärna gratisboken i PDF som länkas till nedan, ”En tom säck kan inte stå” eller beställ någon bok från den andra länken. Bäst att börja med är ”Breaking the Spell” av Nicholas Kollerstrom. Du gör det på egen risk. Din världsbild riskerar att förändras.
