Det finns så mycket som inte stämmer vad gäller Apollo att det är svårt att veta vad som bäst att lyfta fram. Samtidigt ger mer tid att granska ämnet nya insikter och ett delvis förändrat perspektiv på vad som är de mest uppenbara lögnerna. Detta med strålning är en central del. Tyvärr är den inte så enkel att förstå utan naturvetenskaplig bakgrund. Fria Sidor gör ändå ett försök att förklara problematiken i detta inlägg. Det är framför allt två frågor som behöver besvaras, hur man klarade strålningen från Van Allen bältena dit och på väg hem och hur man klarade strålningen från solen väl utanför dessa bälten. I titelfilmen från NASA erkänner de själva att de idag inte vet hur människan ska klara strålningen (03:00). De håller på att undersöka det. I filmen nedan förklaras problematiken vad gäller strålningen ytterligare.
Van Allen Bälten
Den 31 januari 1958 lämnade en farkost, Explorer 1, jorden för att lägga sig i omlopp. Den hade en Geigermätare med sig och kunde ge oss besked om att det runt jorden finns farlig strålning. Redan Nikola Tesla, en av historiens främsta vetenskapsmän, förutsåg i början av 1900-talet att Solen skickade ut laddade partiklar. Det skulle dock ta ytterligare 60 år innan någon kunde bevisa det, James A. Van Allen. Mätningarna visade att det första bältet börjar ca: 700-1000 km upp och sträcker sig till 6000-8000 km. Det yttre bältet sträcker sig från 10000-13000 till 60000-80000 km ovan jordytan. Senare forskning har visat att bältena inte är statiska utan varierar med bl.a. Solens aktivitet. På 60-talet experimenterade USA med att spränga atomvapen 1000 km upp i atmosfären i något som kallades Operation Starfish Prime. Man sprängde mellan 6 och 10 bomber. Enligt vissa forskare har detta nu skapat ytterligare ett tredje bälte mellan de två andra, något Fria Sidor inte kan bekräfta.
Instrumenten på Explorer 1 blev snart förstörda av strålningen (gamma och röntgen) och måste skyddas med ett lager bly för att inte förstöras. Dagens satelliter i omlopp runt jorden finns antingen under dessa bälten (Satellit-TV) eller emellan dem (GPS). Hubbleteleskopet (547 km höjd) måste stänga ner under passagen över södra Atlanten där strålningen är särskilt stark. Det var också där alla Apollofärderna utgick ifrån.
Enligt Scientific American från år 1959 motsvarar bältena mellan 10 och 100 rem (röntgen ekvivalenter) per timme, eller 0,1 till 1 sievert. Över 1 sievert börjar riskerna komma. 10 sievert innebär en säker död. Viktigt att tänka på är att strålningen ackumuleras. Vid 3 sievert behövs läkarvård. Van Allen skrev själv att människan inte kunde resa genom dessa bälten säkert, innan han blev anställd på NASA och då tog tillbaka sina slutsatser. 1963 berättade Sovjetiska vetenskapsmän att de inte kunde se hur man skulle kunna skydda astronauterna från denna strålning.
Solstrålning
Van Allen bältena har en relativt konstant nivå av strålning, vilket betyder att de fångar in strålning men också släpper ifrån sig lika mycket. Att strålningen fångas upp i bälten runt jorden beror på jordens magnetism. I rymden finns dock strålning (gamma och röntgen) som kommer direkt från Solen. När Apollo hade åkt igenom Van Allen bältena skulle de sedan utsättas, i varierande grad, under en vecka, för denna direkta strålning från Solen. Denna strålning var ännu farligare för astronauterna än den de fick i Van Allen bältena.
Solvind
Data visar att under alla Apollofärder så förekom 1485 olika solvindar. Det betyder att från Apollo 8 till Apollo 17, totalt 9 bemannade färder till månen, de i genomsnitt utsattes för 165 utbrott. Mest Apollo 15, 268 utbrott, minst Apollo 17, 81 utbrott. Värdena är genomsnittliga och strålningen kan variera kraftig för varje utbrott och går inte att förutsäga.
John H. Mauldin, doktor i vetenskapslära, Fil. Kand. i fysik och anställd på NASA skrev i en bok om möjligheten för människan att resa i rymden följande:
”Solvinden kan generera protoner med så hög energi att de kan penetrera flera meter tjockt material. Denna kosmiska strålning är farlig, kommer från alla håll och kräver minst två meter tjockt skydd för alla levande varelser. Doserna kan vara miljoner gånger över gällande rekommendationer och dödliga.”
1963 skrevs en bok ”Problems in Radiation Shielding of Space Veihcles”. Där kan vi läsa följande:
”Rymdfarare måste hantera strålningsbältena som omger jorden, den kosmiska bakgrundsstrålningen och den våldsamma partikelstrålningen från solvinden”
I boken anges också hur man kan skydda sig. Vatten kan skydda mot strålningen. Hela kapseln skulle behövt ett flera decimeter tjockt hölje av vatten för att skydda enbart mot lågintensiv strålning. Det skulle ha ökat vikten så mycket att färden blivit omöjlig då den krävt betydligt mer bränsle för att kunna förflytta sig. Även månlandaren skulle behövt skyddas.
Sievert/Rem (Röntgen-ekvivalenter)
Strålningsmåttet som användes på den tiden var rem, röntgenekvivalenter. 1 sievert = 100 rem. 5 rem / 0,05 sievert anses acceptabelt som en årlig dos för de som arbetar på kärnkraftverk. 25 rem / 0,25 sievert, i engångsdos under en livstid, acceptabel för de som röjer upp efter en läcka i ett kärnkraftverk. Nivåer över 1-2 sievert / 100-200 rem på kort tid kan ge sjukdomssymtom. Doser upp mot 4 sievert / 400 rem går att, idag 2017, överleva med adekvat sjukhusvård. Nivåer över 10 sievert är alltid dödliga. Förutom den omedelbara sjukdomsrisken ökar risken att insjunkna i framtida sjukdomar mångfalt.
Våra kära månfarare då? Vilka nivåer utsattes de för?
Det varierar för olika astronauter men John Young deltog i både Apollo 10 och 16 och tillbringade totalt 21 dagar på resorna. Han bör ha fått motsvarande 1500 rem / 15 sievert. Charles Duke motsvarande 1000 rem / 10 sievert, Gene Cernan 1400 rem / 14 sievert, o.s.v. Detta avser då enbart solens strålning.
Tiden i Van Allen bältena var lika för att astronauter, dit och hem, drygt fyra timmar totalt. Ytterligare mellan 0,4 till 4 sievert / 40 – 400 rem.
Strålning ackumuleras i kroppen och totalt ligger många av dessa astronauter på livsfarliga nivåer. Ingen av dem har dock rapporterat om minsta symptom, varken under färderna eller efter. Det förefaller som att, under Apollofärderna, strålningen var en icke-fråga. Det är konstigt för på senare tid har NASA svängt helt.
NASA
NASA erkänner själva år 2005 följande:
“NASA’s vision för rymdresor till månen och även längre ut i rymden till Mars och längre bort kan potentiellt stoppas av strålning. Rymden är fylld med intensiv strålning från Solen och supernovor. Det är nödvändigt att hitta ett bra skydd mot strålningen”
Dr Ellen Stofan, Chefsforskare, NASA, och rådgivare till NASA’s administration, skrev:
”NASA’s fokus nu är att skicka människan till Mars. Vi försöker utveckla teknologier att komma dit men det är en stor teknologisk utmaning. En sak är strålningen. När vi lämnat jordens magnetfält kommer astronauterna utsättas för strålning från Solen och kosmisk bakgrundsstrålning. Det är högre nivåer än vi idag tror är hälsosamt för människan.”
NASA hävdar att man hade koll på detta och att Apollo tog vägar genom Van Allen bältena där det är mindre strålning och att man inte skickade iväg astronauterna om man kunde förutse större utbrott från Solen. I så fall är det konstigt att man inte också idag kan ta samma väg och använda samma prognosmetoder. Var strålningen inget problem då, kan de logiskt inte heller vara det idag.
I verkligheten är dessa bälten inte statiska. De förändras av Solens aktiviteter, ändras i både storlek och intensitet. Ingen farkost lämnade eller kom in i atmosfären nära Syd eller Nordpolerna som har lägre strålning, enligt NASA’s egna utsagor. Vidare kan ingen förutse när Solens utbrott ska ske. Vissa utbrott kan vara mycket starka och leda till omedelbara svåra sjukdomstillstånd eller t.o.m. döden. I augusti 1972 skedde ett sådant. Lyckligtvis inte under någon av färderna.
