Ernst Christof Friedrich Zündel (24 april 1939 – 5 aug 2017), en av världens främsta Sanningssökare, har lämnat oss. Han dog av hjärtsvikt i sina förfäders hem utanför Pforzheim, Schwarzwald, sydvästra Tyskland. Han gick bort sju år efter att ha suttit fängslad sju år i Kanada och Tyskland för tankebrott. För att göra inkvisitionen mot honom begriplig för allmänheten beskrivs hans brott bestå av ”uppmuntrande av hat och antisemitiska aktiviteter”. Det är lögn eftersom hans enda önskan var att rentvå tyska folket från den falska anklagelsen om ”förintelsen” som judiska organisationer ständigt för fram. Han såg den, från judarna, aldrig upphörande anti-tyska hatpropagandan som en slags psykologisk krigföring, ett mentalt folkmord som internt koloniserade det tyska folket, minskade deras egenvärde och orsakade dem att engagera sig i självförstörande beteende där ”förintelsen” var det vapen judiska företrädare använde för att sticka in i den tyska folksjälen och samtidigt sätta judiska diasporan på en piedestal.
Ernst Zündel föddes 24 april 1939 i en liten stad i Schwarzwald i sydvästra Tyskland. Han emigrerade till Kanada vid 19 års ålder, där han snart gifte sig och blev far till två söner. Det dröjde inte länge innan han fick rykte om sig att vara en framgångsrik grafiker. Det var samtidigt nu han beslöt sig att ägna sig åt sin stora livsuppgift, att förlösa den tyska nationen och återupprätta tyskarnas heder. Genom sitt egna förlag Samisdat distribuerade han, över hela världen, en stor mängd böcker, broschyrer, nyhetsbrev och ljud- och videomaterial. Bland de utgivna titlarna finns bl.a. den revisionistiska klassikern ”Did Six Million Really Die?” av Richard Verrall (Harwood). Simon Wiesenthal har kallat Zündel ”världens främsta distributör av påstått farlig litteratur”. Genom åren har hans inflytelserika fiender gjort allt de kunnat för att tysta honom, inklusive flera försök att ta hans liv.
1983 lämnade Sabina Citron, en FörintelseöverlevareTM, ett klagomål mot Zündel till den kanadensiska människorättsdomstolen för att ha spridit falska nyheter genom att publicera ”Did Six Million Really Die?”. Rättegång hölls 1985 och 1988. Till sitt försvar samlade han ett imponerande internationellt team av revisionistiska historiker, juridiska specialister, kemister, tekniska specialister, forskare och många andra. Från flera bibliotek och arkiv i Nordamerika och Europa samlade gruppen in den kanske mest imponerande samling bevis, dittills, genom historien på att ”förintelselen” är en lögn.
För första gången någonsin blev s.k. ”förintelseöverlevare” och ”experter” på ”förintelsen” noggrant och kritiskt ifrågasatta, under ed, om sina påståenden och åsikter. Dessa vittnen omfattade t.ex. Raul Hilberg, författare till standardverket, ”The Destruction of the European Jews”, liksom Rudolf Vrba, vars påståenden om Auschwitz har varit en grundbult i utrotningsberättelsen. Förvirringen och okunnigheten hos Hilberg, Vrba och andra gav häpnadsväckande rubriker och rapporter i tidningar över hela Kanada. Vrbas vittnesbörd omkullkastades helt och han blev tvungen att hävda ”poetisk frihet” för att kunna förklara sina otroliga memoarer om Auschwitz. Raul Hilberg fick, å sin sidan, erkänna att han inte kände till en enda vetenskaplig studie av gaskamrarna och att, Kurt Gerstein, som han själv hänvisar till ett tiotal gånger i sitt standardverk, inte kan ha berättat sanningen.
Bland de som vittnade å Zündels vägnar utmärker sig Dr. Robert Faurisson, Mark Weber, David Irving, Dr William Lindsey, Udo Walendy och Bradley Smith. Kanske kom ändå det viktigaste vittnesmålet från den amerikanska gaskammarexperten Fred Leuchter om hans tekniska och rättsmedicinska undersökning av de påstådda utrotningsgaskamrarna på plats i Polen (Leuchterrapporten).
Zündel befanns skyldig i rättegången 1985, men domen vann aldrig laga kraft eftersom domstolen begått grova fel i förrättandet. Domaren hade bl.a. lämnat felaktiga instruktioner till juryn och felaktigt uteslutit bevis försvaret åberopat. I maj 1988, vid avslutandet av den andra rättegången, förklarade juryn honom skyldig. Några dagar senare blev han dömd till nio månaders fängelse. Domen överklagades och den 27 augusti 1992 bekräftade Högsta Domstolen att Zündels publikationer, inklusive det revisionistiska häftet, skyddades av den kanadensiska yttrandefrihetslagstiftningen. Domstolen godkände också kategoriskt många av de viktiga argument som hade förts fram av Zündel och hans advokat, Douglas Christie, under de två rättegångarna. Ernst Zündel säkrade därmed, mot en oändligt mycket mer välfinansierad och inflytelserik fiende, en viktig seger för alla kanadensares rättigheter.
1995 utsattes Zündels hem och kontor i Toronto för mordbrand. Ödeläggelsen var närmast total. En grupp som kallade sig ”Jewish Armed Resistance Movement” tog på sig ansvaret. En vecka senare blev den amerikanska terroristledaren för Jewish Defense League (JDL), Irv Rubin, fångad när han försökte bryta sig in i Zündels fastighet. Några veckor senare riktades en attack med en paketbomb mot Zündel men detroniserades av Torontopolisen.
Zündels sista stora rättsliga kamp i Kanada utkämpades, 1999-2000, i den kanadensiska människorättstribunalen i Toronto, bestående av två tjänstemän. Anklagelserna hade kommit från judiska grupper såsom Simon Wiesenthalcentret, den Kanadensiska Judiska Kongressen, det Kanadensiska Centret till minne av Förintelsen och League for Human Rights, del av den judiska frimurarorganisationen B’nai B’ith. Tribunalen dömde slutligen mot honom och förklarade hans sida, Zündelsite, vara olaglig.
Efter 42 år i Kanada, inklusive två misslyckade försök att förvärva kanadensiskt medborgarskap, flyttade han till USA, där han gifte sig med Ingrid Rimland, i januari 2000. Där försökte de leva i frid i ett bergsområdet i östra Tennessee.
I februari 2003 arresterades Zündel för att ha ”kränkt de amerikanska invandringsbestämmelserna”. Han fängslades i två veckor och deporterades därefter till Kanada. Där stämplades han nu som terrorist och trots att han ständigt predikat icke-våld och inte ens ådragit sig böter för fortkörning fängslades han i två år i isoleringscell, fick undermålig mat, blev bevakad 24 timmar per dygn i ett ständigt upplyst rum och nekades möjlighet att både skriva och läsa. År 2005 deporterades han till Angela Merkels Tyskland, där judarna, efter att de besegrade tyskarna i andra världskriget, tvingat igenom drakoniska straff för den som ifrågasätter förintelselögnen.
Vid ankomsten i Frankfurt arresterades Zündel omedelbart. Tyska åklagare anklagade Zündel under 14 punkter för ”hets mot folkgrupp”. Efter en lång och utdragen rättegång, dömdes han till fem års fängelse år 2007. Han släpptes fri 1 mars 2010 men, judiskt kontrollerade, Kanada tillät honom inte att återvända på grund av att han var en ”risk för Kanadas nationella säkerhet”. År 2017 ansökte han om ett invandrarvisum till USA så att han kunde bo med sin fru i Tennessee. USA nekade honom visum på följande grunder:
”Den sökande är en revisionistisk historiker som förnekar förintelsen, distribuerar skrifter, böcker, band, videor och sändningar för att främja sina åsikter. Dessa publikationer agiterar för ett aggressivt beteende mot judar. Dessutom har den sökande varit ledande i dessa aktiviteter i årtionden och har inte visat ånger för sina handlingar.”
Det ironiska i allt detta är att Zündel var minst lika mycket en överlevande som någon annan. I februari 1945, när han inte ens var sex år gammal, hörde han dånet av 367 bombare från Storbritanniens kungliga flygvapen (RAF), när deras eldbomber förbrände tyska civila i den närliggande staden Pforzheim. Han själv, hans mor och syskon, skakande av rädsla, gömde sig under ett bord undan den verkliga Förintelsen – den riktad mot det tyska folket – den vi inte får tala om.
Ernst Zündel förföljdes för tankebrott av tre olika regeringar. Men, efter år av plågor, brännskador, mordförsök, dödshot, utdragna prövningar, ständiga rättegångar och myndigheternas förföljelser lät inte ens det judiska inflytandet honom avsluta sina sista år i fred med sin fru i Amerika. Kanske kunde han leva med det eftersom han åstadkom så mycket positivt för mänskligheten. Det var Ernst Zündel som satte ”förintelseförnekelse” på kartan. Det är genom hans rättegångar, de påstått starka bevisen, visat sig vara bara lögner. Ernst Zündel var som en isbrytare som bröt upp breda rännor där många fler nu kan åka.
Varje dag verkar det som att det finns något nytt vi inte får säga eller tänka. Våra rättigheter beskärs allt mer och det man kallar ”tolerans” är i verkligheten total intolerans. Men hur länge ska tyska folket tvingas på denna lögn? Hur länge ska vi svenskar tolerera lögnen? Är vi svenskar verkligen så underkuvade att vi hellre låter våra barn lära sig lögner än att ta del av Sanningen? Vad var det för mening med den vetenskapliga Upplysningen och separationen mellan kyrka och stat om vi nu istället fått förintelselögnen som det nya tvånget att tro på?
Ernst Zündel älskade det folk han var en del av och därför rättmätigt försvarade mot de judiska attackerna. För detta borde han hyllas, inte sitta i fängelse. Det är inte en överdrift att säga att han gav sitt liv för kärleken till sitt folk och en önskan att det till slut skulle få upprättelse. Vi har inget annat val än att fortsätta hans strävanden. Sanningen kommer alltid segra till slut. Frågan är om det sker innan alla europeiska folk är utrotade eller efter? Det bestämmer faktiskt vi själva.
