Fria Sidor fortsätter granskningen av HIV/AIDS. Likheterna är slående med det som sker idag med corona. I detta inlägg ska vi titta på vad vi vet om viruset – HIV. Vi såg i förra inlägget att AIDS inte är en sjukdom utan ett samlingsnamn för flera olika redan tidigare kända sjukdomar med, huvudsakligen, en gemensam nämnare – viruset. Det visar sig när vi granskar viruset att HIV/AIDS faller ihop som ett korthus eftersom inget bevis finns för att HIV orsakar AIDS. Inlägget baseras på Dr. Peter H. Duesbergs fantastiska bok – Inventing the AIDS Virus.
Panik, panik, panik
När de amerikanska myndigheterna, år 1983, bestämt sig för att lansera ett antal redan tidigare kända sjukdomar under ett nytt varumärke, AIDS, baserat på viruset, HIV, inleddes en omfattande påverkanskampanj som påminner om den som sker idag med corona – AIDS var en påstått livsfarlig sjukdom orsakad av ett nytt virus och utan botemedel.
Viruset förväntades spridas exponentiellt, från några tusen till, tiotusen, till miljoner, till hundratals miljoner, osv. Visserligen var de drabbade huvudsakligen homosexuella män som besökt bögklubbar, ofta flera dagar i veckan under decennier och med ett lika långt drogmissbruk. Det spelade mindre roll. Eftersom sex är en vanlig aktivitet för mänskligheten, borde på sikt en mycket stor del av jordens befolkning få viruset, var det officiella narrativet.
Initiala uppskattningar gjorde gällande att mellan 50 och 100 procent av dem som fick viruset skulle dö. Paniken var total och världens myndigheter mobiliserade enorma resurser.
Åtgärderna liknar i hög grad de vi ser idag med corona. Man började testa, först riskgrupperna, sedan allmänheten. Många som inte hade symptom men testade positivt dömdes till evig skam och isolering och inte sällan gav dessa test, precis som med corona, falskt positiva svar. De som hade HIV skulle isoleras och rekommenderades ett läkemedel – AZT – som var så giftigt att det ofta ledde till döden för dem som tog det.
Ungdomarna blev rädda för varandra, just i den ålder de ofta hittar sin livspartner och är som mest sexuellt aktiva. Viruset påstods också kunna överleva och smitta från fysiska ting t.ex. på handtag. Ett stort antal länder införde inreseförbud för Hiv-positiva.
Kriget mot cancern hade redan förlorats. Decennier av forskning för att hitta cancervirus och botemedel var, i stort, bortkastade. Cancern ökade ändå lavinartat. Nu tog kriget mot AIDS vid.
Blev inte som man förutspått
HIV har inte spridit sig genom världens befolkning som en löpeld. Människor har rest och socialiserat mer än någonsin sedan den värsta skräcken släppte för AIDS, någon gång på 1990-talet. Antalet Hiv-positiva har, trots det, hållit sig på en relativt konstant nivå. Det har emellertid inte föranlett konsensusvetenskapen att fråga sig varför inte viruset smittat fler? Kanske det enklaste svaret är att HIV inte är orsaken till AIDS? Det är i alla fall vad vetenskapen (inte konsensusvetenskapen) visar. Låt oss därför granska vad vi vet om detta virus.
Vad vet vi om HIV?
En vedertagen metod att titta på virus och sjukdomar och sambandet mellan dem är att utgå från Robert Kochs postulat. Det är ett antal steg som om de alla uppfylls utgör bevis för att en mikrob orsakar sjukdom. Det första är att mikroben måste förekomma rikligt hos alla som har sjukdomen, det andra att mikroben måste kunna isoleras och odlas, det tredje att mikroben måste orsaka sjukdom när den sedan introduceras till en ny värd, t.ex. ett försöksdjur.
Postulat 1 – mikroben måste förekomma rikligt hos alla som har sjukdomen (inte uppfyllt)
Vad gäller AIDS så infekterar viruset (HIV) främst T-cellerna vilket försvagar immunsystemet, vissa hudceller vad gäller Kaposis sarkom och hjärnceller vid demens. Något Hiv-virus har inte hittats i varken Kaposis sarkom eller i neuronerna i hjärnan.
Om det vore så att HIV, infekterade T-celler, skulle det enkelt gå att hitta cellfria partiklar som kallas virioner fritt cirkulerande i blodet. I de flesta fall finns inte några fria viruspartiklar alls någonstans i kroppen och infekterade T-celler, i genomsnitt, i var tusende T-cell hos dem med AIDS.
Den låga förekomsten av virus, viruspartiklar och infekterade T-celler är ett bevis mot, inte för, virusets farlighet. Ett påstått virus kan enbart orsaka sjukdom om det kan reproducera sig snabbare än kroppen kan skapa T-celler, vars funktion är att förgöra dem.
HIV klarar med andra ord inte av att uppfylla Kochs första postulat. Svaret Kochs första postulat ger visar snarare på motsatsen eftersom detta virus är så svårt att ens hitta hos dem med AIDS.
Postulat 2 – mikroben måste kunna isoleras från en infekterad och odlas (uppfyllt men svagt)
Kan vi inte isolera en mikrob vet vi inte om den finns, en sjukdom kan då orsakas av något annat. Går det inte att odla den och få den att föröka sig, kan den knappast föröka sig i människan.
Eftersom det finns få fria viruspartiklar hos dem som har AIDS är det i de flesta fall därför endast möjligt att få fram ett virus genom att ta miljoner vita blodceller, odla cellerna i petriskålar i veckor och utsätta dem för chockbehandling genom olika kemiska substanser. Faktum är att det är det enda sätt man, hittills, kunnat isolera ett Hiv-virus.
Denna process är omfattande och därför praktiskt otillgänglig. Efter att Kary Mullis uppfann PCR-testet blev det den vanligaste metoden att visa på förekomsten av virus hos dem som hade konstaterade antikroppar mot HIV. Ett PCR-test är dock inte isolering av ett virus. Det letar enbart efter avgränsade genetiska fragment, ofta från infektioner som är flera år gamla och behöver kopieras miljarder gånger för att visa sig.
Vad gäller Kochs andra postulat går det att tekniskt påstå att det är isolerat. Vi har dock sett att detta endast kunnat ske genom en omfattande och tidskrävande bearbetning med kemikalier i petriskålar. Den låga förekomsten av viruspartiklar hos dem med antikroppar och att så mycket bearbetning krävs för att ens få fram något virus, gör att det andra postulatets uppfyllelse är ytterst svagt.
Postulat 3 – en mikrob måste ge samma sjukdom när den infekterar en annan värd (inte uppfyllt)
Det går att testa detta på främst tre olika sätt, dels genom försöksdjur, dels vid ofrivillig överföring (medveten överföring till människa är oetiskt), genom vaccinexperiment och odlingar i petriskålar.
Forskare injicerade blod från AIDS-patienter i apor. Alla fick antikroppar efter några månader men inget försöksdjur blev sjuk i AIDS under sin livstid.
Sedan starten av AIDS har över en halv miljon AIDS-patienter fått vård av miljontals människor som arbetar inom vården. Det finns trots detta knappast något dokumenterat bevisat fall där sjukvårdspersonal fått AIDS av en patient. Visserligen har tusentals vårdpersonal diagnostiserats med AIDS men dessa tillhör riskgrupperna och 90 procent som fått diagnosen AIDS är män trots att 75 procent av all vårdpersonal är kvinnor.
Det perfekta testet vore att infektera barn. Barn har ännu inte ett fullt utvecklat immunförsvar och om ett virus inte skadar ett nyfött barn, är det ofarligt. Ett sådant förfarande är självklart oetiskt och behövs inte heller eftersom de flesta i världen idag får HIV från sina mödrar.
Vad ser vi då? Vi har sett miljontals överföringar från mor till barn utan att det nyfödda barnet, eller modern, tagit skada. Istället ser vi miljontals fullt friska barn som redan från födseln bär på HIV. Den amerikanska armén testar alla rekryter för HIV. De fann HIV hos en del av dem – alla i 20-årsåldern och fullt friska. De flesta av dem måste ha fått HIV av sina mödrar.
Angående blodtransfusioner fick 15 tusen i USA med hemofili (blödarsjuka), HIV av misstag innan man började testa blodgivarna. Ingen explosion av AIDS har skett i denna grupp, trots detta. Ungefär två procent av de med sjukdomen avlider varje år, oavsett om man fick HIV, via en blodtransfusion av misstag, eller inte.
Det skulle gå att testa Kochs tredje postulat genom vacciner. Går det att få fram ett vaccin som provocerar kroppen att neutralisera mikroben genom antikroppar, anses mikrobens förekomst bevisad. Detta har dock inte fungerat eftersom det, i princip, enbart går att hitta HIV i en av tusen antikroppar, efter att kroppens immunsystem redan reagerat mot viruset. De som fått HIV är med andra ord redan immuna.
Går det inte att testa hur farlig en mikrob är när den infekterar försöksdjur och människor eller genom vaccinexperiment, kan man, som en sista utväg, se om den kan döda T-celler i petriskålar. Forskningen är entydig: HIV förökar sig i samklang med T-cellerna, de dödar dem inte. Detta faktum är kanske den största akilleshälen för det påstådda AIDS-viruset. Kan ett virus, inte ens under optimala förhållanden döda T-celler, hur kan det då orsaka en livsfarlig sjukdom i en människa?
Vi kan konstatera att Kochs tredje postulat inte är uppfyllt. Försöksdjuren får inte AIDS, viruset har inte orsakat AIDS varken vid de miljontals kontakter som skett med vårdpersonal på sjukhus eller vid blodtransfusioner och de barn som får HIV från sina mödrar utvecklar inte heller AIDS. Vaccinexperiment fungerar inte och HIV dödar inte T-celler i petriskålar.
Slutsats
Sammantaget uppfylls inte samtliga postulat, varav ett mycket svagt, vilket gör att det således inte finns något bevis för att HIV orsakar AIDS.
Konsensusvetenskapen bryr sig inte om Kochs postulat
Trots att HIV, enligt Kochs postulat, inte är bevisat orsaka AIDS har vetenskapen bildat konsensus för HIV som boven i dramat. Huvudskälet är att ett virus ingjuter rädsla. De flesta känner inte till att virus förekommer rikligt hos människan och är oftast helt ofarliga. Ett virus som HIV, eller corona för den delen, är därför den perfekta dräparen.
Det andra skälet är att man tycker sig se ett samband mellan HIV och AIDS. Detta argument är inte bara vilseledande utan också bedrägligt. I själva verket var det helt andra faktorer som gav upphov till ett försämrat immunförsvar – bland annat en muskelavslappnande drog – poppers, en alkylnitrat som möjliggjorde det promiskuösa partylivet bland homosexuella på 1980-talet. De verkliga orsakerna till de olika sjukdomar som kom att samlas under paraplyet AIDS ska Fria Sidor granska i kommande inlägg.
Tack för att du tar dig tid att läsa Fria Sidor!
