Arthur Butz bok The Hoax of the Twentieth Century ( 1976) som fick stor spridning, framför allt i USA, demoniserades och förtalades men innehållet i den utsattes aldrig för någon granskning. Det var Arthur Butz heder man önskade svärta ner, inte innehållet i boken. Han anklagades för att inte vara en riktig historiker, då han bara var doktor i elektromekanik. En kritik som faller platt eftersom judarnas egen husgud, Raul Hilberg, själv inte var historiker utan jurist. Avsaknaden av saklig kritik kan bero på flera saker. Den mest troliga förklaringen är att om man erkänner att det som står i boken är rätt, måste man också, direkt eller indirekt, tillstå att den judiska lobbyn ljuger. Det kan i dagens samhälle vara en tuff utmaning, speciellt eftersom de judiska påtryckargrupperna har makten att få vilken forskare som helst att bli sparkad från sitt universitet och därmed utan inkomst.
En akademisk bok
Andra revisionistiska verk som ifrågasätter ”förintelsen” har blivit utsatta för kritik. Dessa har dock inte haft samma grad av akademisk höjd som Arthur Butz bok. Den lägger fram varje argument sakligt och uppbackat med fakta och med fotnoter så alla som vill själva kan kontrollera giltigheten av källor och citat. Det är därför troligt att man avstod från granskning därför att man helt enkelt inte kunde motbevisa det som står i den. Istället inriktade man sig på att förbjuda den.
1978 klassificerades boken i Tyskland som en ”lögnpublikation”. Boken förbjöds i Kanada och redan spridda exemplar, på t.ex. bibliotek, hämtades av uniformerad polis. När en professor i engelsk litteratur, vars far dog i koncentrationslägret Belsen, delade ut den till sina studenter beslagtogs exemplaren av polis. Ett försök gjordes också att förbjuda den i Nya Zeeland.
Många referenser
Boken The Hoax of the Twentieth Century har många referenser. Av de 444 som anges hänvisar bara 2% till andra revisionistiska författare. De flesta är till judiska författare och källor. Butz förstod dock redan innan publiceringen att han skulle angripas. Han skrev:
”Man kommer påstå att jag inte har de rätta kvalifikationerna att skriva om detta. Men inte en enda etablerad historiker har till idag skrivit någon bok där man vetenskapligt lägger fram, punkt för punkt, bevis för när, hur och var det startade, vem som gjorde det, på vilkens order, hur man gick tillväga tekniskt, antalet offer, tidpunkter, o.s.v. ”
De falska ”rättegångarna”
Huvuddelen av boken handlar om de olika bevis som presenterades vid Nürnberg, Dachau och de tolv andra ”rättegångar” som hölls av amerikanarna innan dem. Butz hävdar att dessa ”rättegångar” inte har någon motsvarighet i historien. Huvudskälet är att historiskt kan ingen som bara lyder order straffas. Detta ändrade man på så att det som var lagligt, blev olagligt lagom till ”rättegångarna”. Ett annat skäl var att de definitivt inte var oberoende utan i sin helhet låg under USA, Sovjet, Frankrike och Storbritanniens jurisdiktion. Den amerikanske senatorn Robert A. Taft fördömde ”rättegångarna” som partiska. John F. Kennedy skrev sedan:
”Jag lovordar Taft för hans hållning i denna fråga som representerar den hållning många amerikaner har idag”
Enligt Butz hade man redan innan bestämt sig för vem som var skyldig. Den sovjetiske domaren Iola Nikitchenko sade:
”Vi har här att göra med krigsförbrytare som redan är dömda…det faktum att nazistledarna är skyldiga har redan fastställts. Krigstribunalens uppgift är bara att fastställa graden och bestämma straffet.”
Tortyr för erkännanden
Butz pekade särskilt på det förhållande att amerikanerna använde bryska metoder för att få fram erkännanden.
”Man använde hela repertoaren för att få fram erkännanden innan rättegången i Dachau. Vi talar om brutala sparkar och slag, där testiklar krossats vid 137 tillfällen (av 139 fångar), tänder har slagits ut och fångarna har försatts i svält. Många har suttit länge i isoleringscell och där torterats med glödande järn. Inte sällan har man sedan släppt in präster som uppmanat dem att erkänna. En favorit, för de fall en fånge vägrade samarbeta, var att iscensätta en skenrättegång. Fången fördes in i ett rum, där civila hade klätt ut sig i amerikansk militäruniform. Där fattade man sedan ett beslut om dödsstraff. Fången erbjöds sedan att få leva om han samarbetade och gav ”de rätta” erkännandena. Ofta straffades också fångens anhöriga genom att man drog in också deras matransoner.”
Uppgifterna till detta tog Butz från två amerikanska domare som utredde frågan, Gordon Simpson och Edward van Roden. Deras rapport lämnades 1948 till arméchefen Kenneth Royall, men stora delar är hemligstämplade. Dock gjordes tillräckligt av materialet offentligt för att kunna fastställa att tortyr förekommit i hög omfattning. Tortyren skedde ofta på natten.
Judar som torterade
Kanske inte förvånande, var det huvudsakligen judar som stod för tortyren, inte sällan f.d. fångar i koncentrationslägren. En domare Charles Wennerstrum tyckte ”rättegångarna” var så avskyvärda att han var tvungen att vädra sitt missnöje offentligt. Han menade att allt för många som var inblandade hade hämndmotiv och var tillsatta på etnisk bas. Han skrev:
”Skulle jag haft kännedom om detta skulle jag aldrig ha kommit hit. Det är uppenbart att segraren i ett krig inte är den bästa att bedöma skuld för eventuella krigsförbrytelser….de höga ideal man offentligt proklamerar gäller inte här…att hålla en objektiv rättegång har misslyckats…några tolkar finns knappt här och de flesta åklagare kan inte tyska…det bevismaterial man åberopar är bara ett litet urval av alla de dokument som finns och när vi önskade att för varje dokument som lades fram inte bara ett kort utdrag skulle göras tillgängligt, utan hela dokumentet, fick vi avslag.”
Den som ledde och var högst ansvarig för tortyren, utsåg domare, o.s.v. var juden David Marcus, han dog 1948 som ledare för Haganah i Jerusalem. Butz skriver:
”Det faktum att den som ledde hela krigstribunalen var en fanatisk sionist och den första som utsågs till general i Israel pekar i en tydlig riktning vilka som bestämde och hade politiskt inflytande över den. Det är helt enkelt bara dumt att anta att dessa ”rättegångar”, när man utser David Marcus att leda dem, skulle vara något annat än show-rättegångar”.
Robert M. W. Kempner
Butz ägnar flera sidor åt den tyska juden Kempner. Han var delaktig på åklagarsidan under ”rättegångarna” och speciellt under den mot Wilhelm Frick, inrikesminister under nazistregimen. Kempner var chef för polisen i Preussen 1928 till 1933 med huvuduppgift att granska det växande nazistpartiet som han försökte förklara olagligt. När nazisterna fick makten 1933 sparkades han, av förklarliga skäl. Han lämnade Tyskland 1935 och emigrerade till USA 1939. Där fortsatte han agitera mot nazisterna. Under kriget hade han som uppgift att ta fram en lista på pålitliga antinazister som skulle kunna bilda regering efter kriget. 1951 var han Israels representant för att bestämma det tyska krigsskadeståndet till judar/Israel. 1952 vara han den amerikanska kongressens representant för att utreda massakern i Katyn, som felaktigt skyldes på tyskarna och 1961 arbetade han med att samla bevis mot Adolf Eichmann.
Butz menar att Kempner var en fanatisk antinazist och en av de viktigaste personerna vid Nürnberg”rättegångarna”. Butz skriver:
”Det finns goda grunder att anta att Kempner använde olagliga metoder för att få fram bevis som stärkte hans sak”.
Som bevis för detta anger Butz ett antal anklagade som berättat att Kempner hotat med att lämna över dem till ryssarna som då omedelbart skulle döma dem till döden. Domaren i USA:s högsta domstol, Harlan Fiske Stone, skrev:
”Jackson, chefsåklagaren, är där borta på sitt lynchparty…jag bryr mig inte om vad de gör med nazisterna men jag hatar att det hela ger sken av att vara något som bygger på någon rättslig princip. Det som nu sker är lite för uppenbart ett bedrägeri för att passa mina gammalmodiga idéer.”
Avslutning
Fria Sidor vet inte hur långt du som läsare kommit och det är en formidabel, närmast chockartad, resa från den falska officiella verklighetsbilden till den verkliga. Är du det minsta nyfiken börja då med att läsa boken på engelska.
Du kan läsa boken gratis i pdf-format, på engelska eller beställa boken i länken nedan. Där kan du ladda ner nästan alla böcker gratis i pdf-format. Det finns mer än 30 i serien, Holocausthandbooks.
http://holocausthandbooks.com/index.php?page_id=7
Denna serie bygger på Joel S. A. Haywards examensarbete. Det är något av det bästa som skrivits om denna fråga. Han gjorde bara ett arbete och blev så hårt attackerad av den judiska lobbyn att han helt dragit sig tillbaka från detta område och lever nu ett vanligt liv i Nya Zeeland och vill inte att verket ska spridas på nätet. Det finns en del falska kopior. Originalet går dock att beställa här. Det rekommenderas varmt för dig som förstår mycket redan.
Är du bara nyfiken och i början av ditt uppvaknande kan du med fördel börja med den mer grundläggande boken på svenska i länken nedan. Du är helt anonym när du laddar ner den i pdf-format från Fria Sidors server.
Testa också gärna dina kunskaper på utmärkta sidan forintelsen.nu
