Fria Sidor har tidigare visat att vår förståelse av universum och vår egen utveckling bygger på teorier som måste ifrågasättas. Sök på Fri Forskning, Naturvetenskap i huvudmenyn. I detta avsnitt ska vi titta närmare på teorin om de svarta hålen.
Dagens hypotes
Den rådande teorin är att det i mitten av varje galax finns jättelika svarta hål som slukar allt som kommer i dess närhet. Dessa är så kompakta att inte ens ljuset kan lämna det, därför kallas de svarta hål. De är massiva och har sådan dragningskraft att de utgör centrum runt vilket hela galaxer snurrar. Det finns enligt denna hypotes också ett svart hål i mitten av vår egen galax – Vintergatan. En del av dem är så stora att de beräknas ha en miljard gånger större massa än vår egen sol.
Eftersom inget ljus släpps ut kan vi inte se dem varför de i dagsläget är en hypotes snarare än något vi kan bevisa. När ett objekt faller in i det svarta hålet passerar det in i något som vi inte kan observera – händelsehorisonten. Teorin har acceptans därför att den, baserat på hypotesen om gravitation, förklarar varför galaxer snurrar runt en mittpunkt och varför denna mittpunkt är så massiv.
Frågor om svarta hål
Den mest grundläggande anledningen till att man anser att det måste existera svarta hål med oändlig massa är att man annars inte kan förklara hur en så svag kraft som gravitation kan hålla samman en hel galax. Enorma galaxer antas alla hållas samman genom gravitationen som drar allt till sig men motverkas av farten på de objekt som snurrar runt den som verkar i motsatt riktning. I mitten av varje galax måste då finnas något supermassivt, ett svart hål, är tanken.
Det stora problemet med dagens teorier om det svarta hålet är att det ger utrymme för så många spekulationer som är helt obevisbara. Dessa svarta hål får både tid och rum att försvinna så att dåtid blir framtid och tvärtom. Materian i dem saknar volym men skapar samtidigt sådan gravitation att inte ens ljuset slipper ut. De fantasifulla teorierna leder till slutsatser om att där finns passager till parallella Universum, hastigheter högre än ljusets, möjlighet att resa i tiden, o.s.v.
Det säljer böcker och skapar vetenskapens egna rockstjärnor som kan fantisera lite hur de vill eftersom vad de säger varken kan bekräftas eller bevisas, bortom det svarat hålets händelsehorisont. Man försöker sedan matematiskt och med olika begrepp förklara vad som sker inne i detta svarta hål. Dessa fantasier om singularitet, att något är samtidigt en punkt och oändligt litet, leder sedan till andra teorier om små universum och punkter lite varstans, t.o.m. kanske i vår egen kropp.
Lösningen på detta är att, vad gäller de svarta hålen, acceptera att vad vi håller på med är att bygga teoretiska modeller baserat på vad vi kan observera utanför det svarta hålet, inte vad som sker inne i det. Vi vet ingenting om vad som sker inom det men resultatet, utanför, kan vi lättare mäta och räkna på.
Vad kan vi observera?
Forskare har ännu inte kunnat observera någonting som faller in i ett svart hål. Vi vet att det är svart så inget ljus kommer ut men också att vi kan mäta strålningen från det, vilket betyder att någonting, trots allt, har möjlighet att lämna det.
Vi kan också observera dessa svarta hål med stjärnor mycket nära sig. Ett exempel är Cygnus X-1. Teorierna om de svarta hålen säger att dessa båda gigantiska kroppar, så nära varandra, borde smälta samman, med det sker inte. Den enda förklaringen för detta skulle vara att de roterar så enormt snabbt att gravitationen motverkas. Det finns inget vi kan observera som tyder på att så är fallet.
Dagens modell antar att ett objekt som snurrar runt ett annat dras in av gravitationen men samtidigt slungas bort genom farten. Detta är i sig själv ett mysterium, speciellt vad gäller de svarta hålen, eftersom vi lättare kan föreställa oss att ett objekt har något för hög fart och därför lämnar omloppsbanan eller för låg fart och då slukas av det svarat hålet. Dagens modell förutsätter en närmast kuslig precision där dragningskraften och farten exakt tar ut varandra. Ett annat problem med just Cygnus X-1 är att de nuvarande teorierna förutsäger att stjärnan runt det svarta hålet ska tappa massa. Denna måste då slukas av det svarta hålet och i denna process rubbas den perfekta balansen mellan massa, gravitation och fart.
Stjärnor formeras nära svarta hålet
Ett fenomen som berättigar till frågor är hur det kan bildas stjärnor genom gasmoln nära det svarta hålet i Vintergatan? Där råder kaotiska förhållanden med intensiv strålning som teorierna förutsäger ska omöjliggöra stjärnor att bildas. Ändå har forskare observerat elva stjärnor formeras bara inom tre ljusår från det svarta hålet. Vi befinner oss 25 000 ljusår från vintergatans centrum.
Gasmoln som inte dras in i svarta hålet
Astronomer observerade ett gasmoln G2 som man förutsade skulle slukas av det svarta hålet. Så skedde inte.
Flera svarta hål i samma galax
Astronomer har observerat, vad man tror är, flera svarta hål i samma galax. Teorierna förutsäger att två så massiva kroppar istället ska dras till varandra för att det bara, till slut, ska finnas ett svart hål i varje galax.
Svarta hål emitterar strålning i samma riktning
Astronomer har observerat ett flertal svarta hål som samtidigt emitterar strålning och i samma riktning. Det bör inte vara möjligt med rådande teorier, eftersom de är, enligt teorierna, oberoende av varandra.
Observationer på Jorden
Röntgen- och gammastrålning som går att mäta från dessa svarta hål går inte att koppla till gravitation. Istället skapas de lättast i experiment på jorden genom att accelerera laddade partiklar genom ett elektiskt fält.
Alternativa teorier
En intressant, alternativ teori, med sina egna brister och fördelar, är teorin om det elektriska Universum. Vår egen Hannes Alfvén (1908-1995), var en förkämpe för denna hypotes. Ett universum där plasma och elektriska strömmar utgjorde grunden.
Fördelen med teorin är att den länkar det vi kan observera på Jorden med det vi tror oss observera i universum. I modellen binds universum samman och elektriskt laddade partiklar flödar mellan olika delar, drar åt sig energi och ger ifrån sig energi baserat på de elektromagnetiska lagarna, samma som vi kan mäta och observera på jorden. Enligt denna hypotes är de svarta hålen inget annat än massiva plasmakärnor till vilken energi leds, energi som sedan också lämnar kärnan då laddningen blir för hög.
Vi slipper med hypotesen uppfinna gravitationen, svarat hål, krökt rum och tid, singulariteter, händelsehorisonter, maskhål till miljoner parallella universum, o.s.v.
Slutsats
Fria Sidor saknar erforderlig skolning att bedöma det som sker i universum. För dig som har denna kompetens infinner sig en möjlighet och en risk. Risken är att du är så marinerad, under många år, i allt du lärt dig veta med säkerhet att du genast avfärdar frågor, kritik eller nyfikenhet som nonsens. Tyvärr, är de som anser sig vara experter på något de som kanske är sämst på att ifrågasätta sina egna antaganden. Möjligheten är att just du verkligen har den kompetens som krävs för att också kunna se igenom om här finns problem med rådande teoribildning och kanske själv komma fram till en annan slutsats?
Med vetskapen om hur mycket man ljuger för oss idag inom alla områden kan det vara på sin plats att i alla fall ha ett öppet sinne och inte omedelbart avfärda alternativa förklaringsmodeller.
