Fria Sidor fortsätter sin granskning av svenska statens slöseri med våra pengar. Perioden som jämförs är 1997 med 2015. Genom att analysera en längre period ser vi tydligt trenderna och därmed också in i framtiden. I förra delen, del 5, granskade Fria Sidor utgiftsområde 7, Internationellt Bistånd och slutsatsen blev att området är fullständigt genompolitiserat. Den verksamhet man bedriver genom SIDA och UD är idag kopplad till de övergripande globalistiska målen om värdegrundsdemokrati, allas lika värde, hållbar utveckling, klimat och jämställdhet. Fria Sidor konstaterade att politiken känns imperialistisk och förmäten. Vi lägger inte dessa pengar för att vi genuint vill ge hjälp till självhjälp utan för att vi vill trycka ner i halsen på mottagaren vår egen politiska syn. Vad gäller Utgiftsområde 8, Migration, konstaterades att det ökat minst 10 gånger sedan 1997 och att dessa utgifter ändå bara utgör en bråkdel av de totala kostnaderna. Fria Sidor drog också slutsatsen att ingenting tyder på att utvecklingen, ökningstakten, inte kommer att fortsätta så länge en majoritet av svenska folket fortfarande håller sig kvar vid de gamla riksdagspartierna. I detta inlägg ska Fria Sidor granska Utgiftsområde 9, Hälsovård, Sjukvård och Social Omsorg och Utgiftsområde 10, Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning.
Utgiftsområde 9 – Hälsovård, Sjukvård och Social Omsorg
Utgifterna har ökat från 24,2 miljarder 1997 till 65 miljarder 2015, en ökning med 268%. Detta är en explosionsartad ökning i synnerhet mot bakgrund att den svenska befolkningen under samma period ökade med 11%. Det finns framför allt två huvudförklaringar till detta. Det ena är subventioner för tandvård och läkemedel. Dessa har ökat från 15,3 miljarder till 29,8 miljarder. Det andra är assistansersättningar som ökat från 4,4 miljarder till 24,9 miljarder. Dessa två tillsammans förklarar 85% av utgiftsökningen.
I Sverige gäller idag fri tandvård för alla som är under 22 år. Sedan sommaren 2013 avser detta också de som vistas i Sverige illegalt, vad gäller ”tandvård som inte kan anstå”. Barn till illegala har rätt till helt fri tandvård. Dessa kostnader faller dock på Landstingen och ligger utöver den statliga budgeten. Den statliga budgeten ger ett allmänt tandvårdsbidrag till alla som fyllt 23 år och är 300:- mellan 23 och 29 år, 150:- mellan 30 och 65 och 300:- för dig som är över 65 år. Detta är ett bidrag som gäller per år. Detta tandvårdsbidrag är ett skämt. I praktiken betalar därför de allra flesta svenskar sin tandvård själv, ur egen ficka. Detta gäller såväl de inom arbetskraften som pensionärer. Det är uppenbart att bidraget finns för att förvirra och skänka legitimitet till systemet.
Det finns också idag ett högkostnadsskydd där staten ersätter 50% av kostnaden mellan 3 och 15 tusen och 85% av kostnaden över 15 tusen. Högkostnadsskyddet gäller per år. Detta skydd står för huvuddelen av statens utgifter för Tandvård. Det är helt uppenbart att detta skydd är utformat så att de flesta svenskar som går på återbesök och har en rimligt god tandhälsa inte har någon nytta alls av systemet. Istället är det helt inriktat på att betala för dem som har stora behov. Det lönar sig att göra så mycket som bara går under ett år. Utan att ha några bevis – några utredningar vilka som är de stora förbrukarna har Fria Sidor inte hittat – ligger det ändå nära till hands att tro att migranter, såväl legala som illegala, från länder där man har en dålig tandhälsa kan finna skäl, med detta system, att göra omfattande tandrenoveringar. Tandläkare har intygat, vilket rapporterats i etablerade medier, att asylsökanden har betydligt sämre tandhälsa än svenskar i allmänhet.
Ökningen i subventioner till läkemedel har rimligen mindre samband med migrationen. Högkostnadsskyddet fungerar så att alla kostnader över 2250:- per år betalas av staten. Fria Sidor har i grunden inget att anmärka på detta. Det är väl rimligt att de som blir riktigt sjuka och behöver dessa läkemedel ska omfattas av samhällets skydd. Det finns emellertid två andra problem som relaterar till detta. Det ena är att dessa subventioner inte bara täcker kostnaden för medborgaren utan också subventionerar läkemedelsbolagen. Det är en svårlöst men likväl viktig fråga. Det andra är att allt fler seriösa, oberoende såväl som etablerade, läkare och forskare idag i allt högre grad ifrågasätter nyttan av många läkemedel. Även här finns skäl till eftertanke. Även om vissa läkemedel med all säkerhet gör stor nytta ligger det i sakens natur att hela pillerbranschen har ett egenintresse att ständigt trycka in nya piller att tjäna pengar på. Sverige behöver därför en helt oberoende styrgrupp, fristående från dessa bolag, som avgör vilka piller som behövs och vilka som gör mer skada än nytta. Sorgligt nog har Sverige helt gått bort sig här och någon större seriös debatt om pillrens välgörande effekt lyser med sin frånvaro. Fortsätter detta kommer subventionerna bara att öka med tiden.
Den kraftiga ökningen av assistansersättningar har rimligen också ett starkt samband med massinvandringen. Vet vet att fusket är omfattande, trots regeringens egen utredare hävdar att så inte är fallet. Varför skulle svenska folkets behov av assistans ökat så kraftigt på 18 år?
Utgiftsområdet 10 – Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning
Utgifterna har exploderat från 35,6 miljarder 1997 till 102,6 miljarder 2015, en ökning med 288%. Detta samtidigt som befolkningen ökat med 11%. Vi vet idag att arbetslösheten bland svenskar är rekordlåg så det finns skäl att anta att också denna ökning har nära relation till massinvandringen.
Ersättning för sjukpenning och aktivitetsersättning formligen exploderade fram till mitten av 2000-talet. Två stora kostnadsdrivare var ökade förtidspensioneringar och ökade långtidssjukskrivningar. Allt fler unga män förtidspensionerades och allt fler kvinnor drabbades av psykisk ohälsa. Kostnaderna exploderade så snabbt att någonting måste göras och regeringen Reinfeldt införde därför strängare regler och uppföljning för att stävja kostnadsutvecklingen. Utgifterna har kommit ner, de var t.ex. 127 miljarder 2006, mot 2015 103 miljarder.
Här behövs omfattande oberoende och ärlig forskning. Det är enorma utgifter och det underliggande trycket är mycket stort för att få olika ersättningar beviljade. Fria Sidor gör här en fri reflektion som möjligen kan komma att bekräftas vid en sådan utredning.
Den exploderande massinvandringen har ökat trycket för att bevilja olika former av sjukersättningar. Det är svårt att tro att svenska folket, utan massinvandringen, plötsligt skulle ha blivit så mycket sjukare som siffrorna antyder. Samtidigt är det kvinnor som är i majoritet inom vård- skola- och omsorg. Vi vet att pressen ökat enormt inom vården då regeringarna försökt stävja det ökade trycket på vården med effektiviseringar och rationaliseringar. Vi vet också att man hållit tillbaka lönerna av samma skäl. Vi vet att situationen i skolan urartat och att det på många skolor idag mer handlar om att över huvud taget kunna genomföra en lektion, inte att ge eleverna livsnödvändiga kunskaper. Skillnaden mellan regioner och skolor är här mycket stor men generellt har lärarna mött denna utveckling. Det är då inte konstigt att det är för kvinnor vi sett den högsta ökningen och att långtidssjukskrivningarna ökat för, framför allt, psykisk ohälsa.
Det finns idag därför ett verkligt problem att hantera. Fria Sidor tror att detta tydligt hänger samman med migrationen. Samma kvinnor som pressas allt hårdare inom vård- skola- och omsorg möter sedan allt strängare regler för att få sin sjukdom erkänd och sjukpenning. Massinvandringen pressar således, främst kvinnorna, från två håll, dels på arbetsplatserna, dels när de måste sjukskriva sig.
Fria Sidors hypotes är således att massinvandringen är orsaken, dels till att fler vill komma i åtnjutande av dessa ersättningar, dels tvingar kommuner och landsting till effektiviseringar som i sin tur ökar pressen på, framför allt kvinnor, som då möter ett allt mer svårtillgängligt försäkringssystem. Det bör påpekas att det är en hypotes, eftersom regeringarna aldrig vill titta objektivt på frågan. Det är svårt att känna annat än avsky mot de gamla etablerade partierna som fullständigt respektlöst åsidosätter sitt uppdrag att vara representanter för svenska folket. Dessa politiker hanterar våra skattepengar som om de vore konfetti, något de fritt, efter eget godtycke, kan kasta ut efter behag.
Fria Sidor försöker undvika starka ord men vad brukar man kalla personer som gör så här?
Kasta om bokstäverna så får du fram ordet: KFOFLÖRRDÄARE
