Valrörelsen 2018 ser ut att bli en som inte liknar någon annan. I en synnerligen sevärd och välgjord dokumentär lyfter SD fram Socialdemokraternas historia under första delen av 1900-talet. Huvudskälet att man gjort filmen är att SD, med rätta, känner sig omåttligt trötta på att i varje debatt få höra att man är ett rasistiskt parti med nazistiska rötter, något som inte stämmer. I skrivande stund har filmen både tagits bort och lagts tillbaka från YouTube. Fortsättning följer.
Bara ta emot, aldrig slå tillbaka
Länge har SD följt Jimmie Åkessons devis att det inte är den som slår hårdast som vinner, utan den som kan ta slag, efter slag men ändå resa sig. Nu verkar det som att SD inte bara rest sig utan också känner sig tillräckligt starka för att slå tillbaka. Det är bra men förändrar också dynamiken i debatten. Tidigare har SD kunnat få mångas sympatier av alla som hatade att SD mobbades och som såg Åkesson som ett mobb-offer. Nu slår den mobbade tillbaka med full kraft och offerrollen försvinner. Hur det påverkar debatten blir spännande att se. Efter denna film har Fria Sidor svårare att se att Åkesson ska hösta in sympatiröster utan nu förväntas det att han mer går på offensiven i de kommande debatterna. Anden är ur flaskan och handsken är kastad.
Vällovligt syfte
Det är med ett vällovligt syfte som filmen gjorts, förhoppningsvis tänker sig Sjuklövern för både en och två gånger och håller sig till sakfrågorna i fortsättningen. Inget parti går nu säkert, särskilt Centerpartiet och Vänsterpartiet får passa sig.
Utmanar invanda föreställningar
Det är också bra att vår historia belyses från flera håll. Filmen utmanar invanda föreställningar vilket får många att tänka till och förhoppningsvis ifrågasätta andra påbjudna sanningar.
Cementerar Sjuklöverns världsbild
Samtidigt vet man aldrig vad en film som denna till slut får för konsekvenser. SD målar nu t.ex. in sig ännu mer i Sjuklöverns narrativ att valet handlar, inte om att rädda svenskarna, utan att bekämpa rasister och nazister.
Attack mot SD:s egna idoler
Det är inte heller helt säkert att det gynnar SD att attackera Folkhemmet, Per-Albin Hansson och Tage Erlander då SD själva från tid till annan säger sig vilja tillbaka till den tiden. Det kan slå fel eftersom SD med denna film tydligt pekar ut tiden som rasistisk och nazistisk. Hur ska man nu med trovärdighet längre kunna tala om en svunnen tid, Folkhemmet och hylla Per-Albin Hansson? Kanske är det därför SD idag anammat en modifierad slogan – Det nya Folkhemmet?
Ett homogent Sverige
En sak som är genomgående i filmen är att svenska folket på den här tiden var homogent. I bildruta, efter bildruta ser vi svenskar. Det är prydliga och välklädda svenskar som dansar på logen och såväl män som kvinnor bär hatt och rock. Alla ser glada och stolta ut.
Rasforskarna fick rätt
Plötsligt kommer tanken att det är så här Sverige borde vara och i samma sekund infinner sig chocken att dagens Sverige faktiskt blivit exakt det som rasforskarna i filmen varnade för. De varnade för att en för stor import av främmande raser på bara några generationer skulle förändra Sverige för all framtid. Ärligt talat, är det inte exakt det som idag sker i varje västland?
Tvärvändningen
Vad var det som gjorde att vi gick från hyllandet, värnandet och upplyftandet av det egna folket med en önskan att utveckla det till något starkt till som idag att nedvärdera och vilja byta ut det? Uppenbart hände något efter att nazisterna förlorade andra världskriget 1945 för bara 20 år efter började debatten om att göra Sverige till ett mångkulturellt land, 30 år senare (1975) skrevs det in i grundlagen. Exakt samma utveckling har vi sett i varje västland, de som stod allierade mot tyskarna, så vi är ingalunda ensamma om denna utveckling.
Två huvudriktningar
Filmen ger en tydlig bild att det vid denna tid stod en enorm kamp mellan två huvudinriktningar. Dels mellan de som önskade värna och lyfta fram den vita germanska rasen, dels de som önskade se den förstörd. De senare vann uppenbarligen. Vita jagas nu (man börjar med männen) i varje västland och propaganda för rasblandning är obligatorisk, redan i förskolan.
Rasbiologi
Filmen är indelad i ett antal avsnitt, varav ett är rasbiologi. Filmen bevisar att Sverige och i synnerhet Socialdemokraterna var ledande inom området så till den grad att t.o.m. nationalsocialisterna i Tyskland studerade våra vetenskapliga arbeten och metoder. (S) kommer inte undan detta.
Det är bra att man i filmen har rubriken Rasbiologi och inte rasism. Det är nämligen två helt skilda saker. Rasbiologi är erkännandet av att det finns olika raser, variationer inom raser och att det går att mäta och studera. Rasism är något helt annat.
Studiet av raser som vetenskap och erkännandet att raser finns, var helt accepterat vid denna tidpunkt. I princip varje land hade lagar för vilka som fick invandra baserat på rasbegreppet. Även SD hade ras som begrepp då man innan Åkesson önskade bevara Sverige svenskt. Det är svårt att göra det om man inte får definiera vilka som är svenskar.
Idag är Israel det land på jorden som tagit detta längst och det faller tillbaka på SD att man attackerar (S) för dess historia inom rasbiologi samtidigt som man är Sveriges mest Israel- och judevänliga parti. Anser SD att det bara är Israel och judar som får använda rasbegreppet utan kritik men aldrig något annat folk? Frågan hänger i luften, obesvarad.
Rasism
Vetenskapen rasbiologi kan som filmen tydligt visar användas på bra eller mindre bra sätt.
Dagens användning av ordet rasist går att spåra till 1920-talet då Lev Bronstein (Trotskij) använde begreppet som ett vapen att kasta på alla som protesterade mot den judiska bolsjevismen och deras terror i Ryssland och annorstädes i Europa i början på 1900-talet. Denna användning av begreppet populariserades sedan på 1930-talet av Magnus Hirshfeld, en jude i Tyskland, som ständigt kallade sina meningsmotståndare för rasister, exakt på samma sätt som sker idag.
Det är viktigt att definiera begreppet rasism. Utan det saknar begreppet innebörd.
Den värsta formen av rasism är den judiska där man ser sig som guds utvalda folk med en gudagiven rätt att förslava andra underlägsna raser och jämför dem med djur. Det är verklig rasism.
Invandringskritik är knappast rasism. Den syftar till att bevara något man håller kärt, snarare än att rikta något agg mot andra. Det rent vetenskapliga studiet av raser är knappast heller rasism, även om den kan användas på ett felaktigt sätt. Det förra är självbevarelsedrift, det senare vetenskap.
Överdrifter
Det går att försvara både den rasbiologiska vetenskapen och önskan att bevara, stärka och utveckla den egna rasen och folket men samtidigt erkänna att det från tid till annan har lett till avarter. Filmen visar på några av dessa och länkar dem på ett förtjänstfullt sätt till Socialdemokraterna.
Filmen kan antingen cementera hatet mot allt som de flesta ansåg var rätt och riktigt vid den här tiden eller öppna upp för en mer balanserad och nyanserad debatt om t.ex. det moraliskt riktiga eller felaktiga att vara medveten om att många nedärvda anlag förs vidare. Tyvärr lutar det åt det förra eftersom SD idag är ett uttalat anti-rasistiskt mittenparti, vad nu det betyder.
Andra världskriget
Filmen försöker länka (S) till nazisterna och visa på svenska regeringens svekfulla beteende under andra världskriget. Här tycker Fria Sidor att filmen går till stark överdrift och närmar sig det vi brukar kalla propaganda. Det är ytterst tveksamt om det ligger i Sverigedemokraternas intresse att med en vinklad berättelse få svenska folket att känna skuld, när vi absolut, i det stora hela, inte ska göra det.
Sverige hade en enormt svår sits under andra världskriget. Vi var rädda för att Sovjet skulle ta Finland. Vi hjälpte inte finnarna officiellt men alla vet att vi inofficiellt hjälpte till på alla sätt vi kunde med egna förband, utbildning, vi tog emot 70 000 flyktingar, främst barn.
Vad gäller Norge var situationen svår. Det står klart att de allierade hade långt gångna planer på att invadera både Norge och Sverige. Vi exporterade både till Storbritannien och Tyskland vid den här tiden och den svenska järnmalmen fraktades till den norska hamnen Narvik för vidaretransport.
Norge var officiellt neutralt men när det stod klart att britterna börjat lägga ut minor efter den norska kusten slog tyskarna till i en överraskningsattack. Dokument bevisar att britterna redan långt innan invasionen hade trupper på norskt territorium, med norska regeringens goda minne. När tyskarna intog Norge och Danmark bröts vår export helt till Storbritannien.
Vad skulle svenskarna göra? Attackera tyskarna i Norge? Vägra exportera järnmalm eller hindra tyska trupper i landet och därmed själva bli ockuperade?
Socialdemokraterna och samlingsregeringen hade att hantera en realitet och balansera på en knivsudd. Allt var säkert inte bra men det är helt fel att säga att vi svek norrmännen. Sverige utbildade mer än 40 000 norrmän till militärpoliser, vi tog emot mer än 60 000 norska flyktingar, antalet svenskar vid norska gränsen som hjälpte sitt broder- och systerfolk var omfattande. Hade detta kunnat ske utan den svenska regeringens goda minne? Självklart inte. Sveriges goda förbindelser med Tyskland gjorde sedan att vi kunde hjälpa många i Tyskland undan en säker död i slutet av kriget.
Den norska kungafamiljen stod britterna nära och när Tyskland ockuperade Norge erbjöd dom att den då tre år gamle Harald skulle förklaras kung av Norge. Den dåvarande kungen Haakon VII hans son Olav V och hans fru Kronprinsessan Märta hade dock visat sig allt för tydligt ta britternas parti, varför tyskarna såg dem som motståndare.
Märta flydde till Sverige med barnen Harald, Ragnhild och Astrid. För att nå fullständig säkerhet flög man sedan efter en tid vidare till USA. Haakon VII och Olav V var del i exilregeringen. De var på flykt och hade aktiv del i motståndet. När de nådde svenska gränsen i Särna fick de snabbt meddelandet av den svenska regeringen att de inte skulle passera gränsen. De blev inte gripna utan kunde ta sig till Tromsö för vidaretransport till Storbritannien.
I denna del får filmen underkänt. Den missar målet och i sin iver att attackera (S) drar man hela svenska folket i smutsen. Inte så lyckat.
Aftonbladet
Det är intressant att filmen ständigt hänvisar till Aftonbladet. Tidningen ägdes 1929 till 1956 av Ivar och sedan hans bror Torsten Kreuger. Det är mångas uppfattning att Ivar Kreuger var ett hot mot de internationella bankerna när han i land efter land i Europa slöt avtal med regeringarna att mot ett monopol på tändstickor i gengäld ge förmånliga lån till landet. På så sätt kunde länderna undvika att sätta sig i skuld till de internationella bankirerna.
Det var ett imperium och det växte sig till en maktfaktor. Ivar Kreuger låg också i förhandlingar med Tyskland om ett motsvarande engagemang. Det är utanför ramen för detta inlägg att fördjupa sig i frågan men det råder liten tvekan om att Ivar Krueger mördades 1932 och att hans imperium, med ett flertal svenska industriklenoder från L. M. Ericsson och SKF till Stora Kopparberg, utsattes för en koordinerad attack av internationella och svenska krafter.
Störtandet av Ivar Kreugers imperium har mörklagts redan från början och i synnerhet styckandet av det där Wallenberg, Stenbeck, Bonnier och SHB varit de största beneficierna men, viktigt, med Socialdemokraternas goda minne. Det gällde att också få med sig statsmakten som hade inflytande över det rättsliga efterspelet.
Torsten Kreuger förde en ständig kamp för att få fram sanningen och Kreugerkoncernen ägde Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Stockholms Dagblad och Stockholms-Tidningen. Aftonbladet ägdes av Kreuger från 1929 till 1956, då den såldes till LO.
Det är lustigt att man i filmen hänvisar just till Aftonbladet eftersom det var Bonnier som i hög grad stod för propagandan mot Ivar och Torsten Kreuger och på de allierades sida och Aftonbladet som då försökte få upprättelse och som stod på Tysklands sida mot kommunismen.
Det är bra att filmen tar upp detta så att frågan kan lyftas, den har länge varit dold för en bredare allmänhet. Just att koppla Aftonbladet till (S) känns däremot mindre genomtänkt.
Antisemitismen
Det är klart att Sveriges mest sionistiska parti, SD, måste anklaga (S) för antisemetism. Fria Sidor vill gärna upplysa läsaren att kunskapen om JQ var betydande vid den här tiden och inte bara i Sverige utan i många andra länder. Kanske kan man säga att med dagens mått mätt uttryckte man sig dock mindre politiskt korrekt på den här tiden.
Den observante noterar att ordet rasist kastas mot allt och alla som vägrar gå med på folkmordet mot alla europeiska folk och att begreppet antisemit kastas på den som pekar på det judiska inflytandet och idag har det utsträckts till att också omfatta kritik mot Israel och dessa agerande. Även här kan vi spåra användandet till Lev Bronstein (Trotskij) och bolsjevikerna.
Fria Sidor har skrivit så mycket om detta att någon längre utläggning knappast behövs annat än att vi måste konstatera att efter andra världskriget upphörde talet om raser och kritik mot judar helt, så också inom Socialdemokraterna. Sedan får var och en själv fundera på vilka det var som vann andra världskriget.
Vad gäller filmens syfte är det möjligt att den går hem hos vissa men för andra kanske istället frågan uppstår varför man hade dessa åsikter om judar på den här tiden? Var många svenskar så onda att vi helt utan anledning uttryckte oss i hårda ordalag mot judarna?
Filmen vill förmedla budskapet att antisemitism och rasism hänger samman och att (S) på Folkhemmets tid var både antisemiter och rasister. Det lyckas man förtjänstfullt med.
Tandexperiment och steriliseringar
Tandexperimenten där man medvetet fick de intagna att få karies är mycket intressanta. Det är ingen smickrande bild som målas upp av hur vi då tog oss friheten att experimentera med vår egen befolkning. (S) inblandning i detta klibbar fast på dem.
Det är möjligt att också tyskarna höll på med olika experiment. Det är inget försvar men läsaren bör vara medveten om att Sovjet var ännu värre, man släppte en atombomb över en hel stad för att mäta effekterna och att USA bevisligen experimenterade med sin egen befolkning, inte minst med olika droger, många decennier efter andra världskrigets slut.
Sedan kan man fundera på vad fluor i vattnet, chemtrails, HAARP, droger, läkemedel, GMO, 5G, o.s.v. ska kallas? Hur ska vi se på experimentet att importera tusentals våldtäktsmän med minst lika många offer, varje år? Var och en får själv avgöra. Hur som helst är tandexperimenten inget vi ska vara stolta över.
Sterilisering känns nästan lika stigmatiserande som att tala om ”förintelsen”. Kan man någonsin försvara det? Socialdemokraterna var bevisligen inblandade och ledande också här.
Frågan är inte helt okomplicerad. En förståndshandikappad som utnyttjas sexuellt av andra och föder ett barn kan inte själv ta hand om det. Hur förhindrade man det?
Å andra sidan, var sätter du gränsen? Ska även de med låg IQ, något som har hög ärftlighet, också steriliseras? Vem ska bestämma vem som ska steriliseras?
Det är nog bara att konstatera att detta var ett tankegods som fanns vid den här tiden. Man önskade förädla rasen, folkstammen, och att hindra dem som hade liten möjlighet att själv ta hand om sina barn att skaffa några. En metod var då att använda sig av sterilisering.
Idag har gentekniken möjliggjort att tidigt upptäcka allvarliga sjukdomar och defekter redan på fosterstadiet. Här uppstår en liknande problematik.
Fria Sidor erkänner att dessa frågor är svåra men tror att det är fel att gömma undan dem. Därför är det bra att steriliseringarna tas upp i filmen.
Förmodligen håller också SD med om att det utan minsta tvekan är en mindre bra idé att massimportera människor från länder där man bevisligen har en genomsnittligt lägre IQ än svenskarnas. Ett system som garanterar att de som kommer hit gör det på meriter vore gynnsamt. Donald Trump driver den linjen.
Den nya människan
Det helt nya för Fria Sidor var att Socialdemokraterna ville skapa en ny människa, en kollektiv varelse, som fostrades av staten, från vaggan till graven, där vi inte är individer utan alla bara en del av kollektivet.
Vi är alla både individer och en del av en familj, en gemenskap och ett folk. Socialismen och kommunismen i alla dess varianter och bokstavskombinationer ser bara kollektivet. Individens egenvärde faller bort, vi finns enbart för att tjäna ett större kollektiv. Det räcker inte med att vi värnar och sliter för vår familj, den kommer också i andra hand – det är det breda kollektivet – folket- som alltid står i centrum.
Kanske är det just i denna punkt som filmen får fram det starkaste budskapet. Socialism är att se människan som en utbytbar del i ett kollektiv inte där individer blommar ut och inom ramen för folkgemenskapen skapar något bra för dem själva, sin egen familj och för folket i stort.
Slutsats
SD:s film om Socialdemokraterna är mycket välgjort och sevärd. Dess främsta förtjänst är förmodligen att den lyfter upp en mängd frågor i ljuset. SD:s syfte är att visa på (S) mörka historia och kanske förhindra att SD i denna valrörelse påminns om sin.
Exakt vad filmen kommer leda till är svårt att svara på. Det är först med tiden som vi tydligt kan se i vilken riktning den tar oss, om den nu påverkar något alls.
Det är bra att man gör den som en proffsig spelfilm med ödesmättad musik och korta filmklipp. Få orkar titta på en torftig dokumentär. Berättarrösten är mycket bra.
Det viktigaste övergripande budskapet är att det var så här många tänkte och det var det samhället vi hade då. Idag tänker vi inte så och har ett helt annat samhälle. Vi behöver inte ta avstånd från något som skedde för 100 år sedan utan kan inta rollen som observatören och den som ställer frågor. Varför tänkte man så vid denna tid och varför tänker vi inte så längre? Vad fick oss att ändra oss och varför?
Rent faktamässigt är filmen mycket väldokumenterad och den förtjänar beröm för det. Det är också mängder av tidigare okända detaljer och citat som lyfts fram. Här gör SD Sverige en historisk välgärning.
Där man inte lyckas lika bra är kritiken som indirekt riktas mot svenska folket vad gäller vårt handlande under andra världskriget. Fria Sidor tar inte åt sig och tycker ingen annan ska göra det heller, inte heller Socialdemokraterna.
Det är en rejäl miss att ta så många citat från Aftonbladet. Det är inte lätt att tänka på allt men SD har här öppnat upp för en bredare kritik mot filmens övriga faktainnehåll, vilket är olyckligt.
SD har nu släppt anden ur flaskan, man har kastat handsken och kan nu inte längre spela det ständigt attackerade mobb-offret. Det ska bli mycket spännande att se hur SD klarar att hantera den nya rollen och hur, framför allt, Socialdemokraterna kommer hantera denna heta potatis.
