I samband med förra inlägget insåg Fria Sidor att det krävs en något djupare analys av Fabianismen för att hela bilden av den svenska socialdemokratin ska växa fram. Den utvecklades i samklang med sina internationella kamratorganisationer med centrum i Storbritannien och just Fabianismen. Så här skriver bloggaren Peter Krabbe i sin serie om Fabianismen: ”En berättelse om Fabianer låter kanske idylliskt och gulligt. Men låt er inte luras, detta är inga barnsagor utan upprinnelsen till den största strukturella omdaningen av vår värld någonsin. I dess begynnelse figurerar en häxbrygd av några av historiens farligaste ideologer som Marx, Engels och Lenin kombinerade med ett skoningslöst kapital representerat av Rothschild i London, Rockefeller och många andra av Englands mäktigaste industrialister. Som språkrör har de haft kända skribenter som Bernard Shaw och H G Wells och en av kapitalägarna styrd dagspress”. Det är en lysande inledning och Fria Sidor ägnar därför detta inlägg helt åt Fabianismen där stora delar är baserat på Peter Krabbes utmärkta serie i fyra delar från 2016. I nästa inlägg ska vi så åter bege oss till svensk mark.
Fabianismen en grund för svensk socialdemokrati
Med Fabianismen (grundad 1884) ser vi upprinnelsen till den moderna socialiströrelsen, som i olika former skulle sprida sig över Europa, Ryssland och USA. Styrningen och finansieringen av denna rörelse skedde i hög grad genom bankirerna. Man ville dels, själva kontrollera den framväxande arbetarrörelsen, dels styra vilka personer som skulle sitta vid den politiska makten.
1893 bildades i Storbritannien The Independent Labour Party genom Fabianernas försorg, den Andra Internationalen genom Engels och Ryska Socialdemokratiska Partiet – senare Kommunistpartiet – genom Lenin, alla med rötterna i samma Londonbaserade rörelse. Man såg inte demokrati som ett mål utan som ett medel att nå målet – ett auktoritärt centralstyrt system. Så här skrev Lenin:
“Democracy is of great importance for the working class in its struggle for freedom against the capitalists. But democracy … is only one of the stages in the course of development from feudalism to capitalism, and from capitalism to Communism” (Lenin, LCW, vol. 25).
Samma åsikter hade fabianen Bernard Shaws när han uttalade att
“demokrati är inte kompatibelt med socialism”.
År 1916 gav Fabianerna ut dokumentet International Government som skulle komma att ligga som grund för bildandet av Nationernas Förbund (NF) tre år senare. Bildandet av Förenta Nationerna (FN) 1944 kan ses som en direkt utveckling av dessa tankar och formades av starka socialistiska intressen i London under andra världskriget.
Den socialistiska Internationalen 1962 vid Oslokonferensen:
“The ultimate objective of the parties of the Socialist International is nothing less than world government. As a first step towards it, they seek to strengthen the United Nations … Membership of the United Nations must be made universal” (“The World Today: The Socialist Perspective,” Declaration of the Socialist International Oslo Conference, 2-4 June 1962).
Fabianerna och invandringen
Den fabianska och därmed också socialistiska inställningen till invandring var under det tidiga halvseklets första del avvisande. Man såg invandring generellt som ett hot mot de egna arbetsplatserna, både p.g.a. ökad konkurrens och den låga utbildningsnivån hos invandrarna. Situationen ändrades efter andra världskriget genom Labourregeringen Attlees Brittish Nationality Act 1948, som öppnade för ökad invandring. Först på 1960-talet blev problemen påtagliga. Rasproblem och inkomstklyftor krävde införandet av en Race Relations Act som fick uppgiften att arbeta med ett växande relationsproblem. I dokumentet A Policy for Equality 1983 lade fabianerna fram ett program i syfte att ”ändra styrkeförhållandet mellan vita och svarta människor” till förmån för de färgade invandrarna.
Labourregeringarna Blair och Brown genomförde under perioden 1997-2010 ett intensifierat program för att ”förändra det brittiska samhället”. Avsikten formulerades något kryptiskt som ”att maximera regeringens sociala och ekonomiska syften”. Det visade sig snart att starka invandrargrupper från Indien, Pakistan och Afrika inte hade några avsikter att sugas upp av den brittiska kulturen. Den politiska inriktningen ändrades därför snabbt till att omdana samhället till ett mångkulturellt, där varje kultur skulle ha rätt att existera oinskränkt på sina egna förutsättningar.
En sådan statsinitierad mångkulturalism kan aldrig genomföras utan omvälvande inskränkningar för ursprungsbefolkningen. Ett genomgående tema har därför varit att få ursprungsbefolkningen att inse att den egna kulturen inte längre skall vara dominerande i det egna landet varför det bärande temat för fabianerna var/är:
”a change of the ethnic and racial make-up of British society.”
Alla förstår säkert att motivet för mångkulturen är att bryta ner de privilegierade nationernas etniska skyddsmurar för att på sikt utplåna nationsgränserna helt. Detta är globalismens sanna agenda och dess genomförande kan bara ske med finanskartellens medverkan.
Fabianerna och Islam
Islam sågs som ett sätt att underminera kristendomen, det västerländska samhället och dess civilisation. Den brittiske ministern för Indien Sydney Olivier skrev redan 1926:
“No one with a close acquaintance with Indian affairs will be prepared to deny that on the whole there is a predominant bias in British officialism in favour of the Moslem community, partly on the ground of closer sympathy but more largely as a make-weight against Hindu nationalism”.
Man såg alltså islam som en metod att motverka hinduismen och indiska nationella strävanden. Lord Rothschild, dåvarande ordförande för LSE, initierade redan 1910 en fond för byggande av moskéer i London. Denna verksamhet har fram till idag utvecklats till projektet att bygga ett av de största muslimska komplexen i västvärlden – Whitechapel i London. Således fanns dessa färdigutvecklade tankar och planer att blanda upp den europeiska befolkningen redan för 100 år sedan, långt innan vi ens var födda.
Från 50-talet och fram till idag har så skett, i hela västvärlden, ett allt intensivare arbete att byta ut den västerländska urbefolkningen. Islam har här setts, precis som britterna såg dem i Indien, som ett verktyg att försvaga de ursprungliga etniciteterna. I början på 70-talet pågick en rad samtal mellan ledarna för västländerna, bl.a. Frankrikes Pompidou och Tysklands Willy Brandt. 1973 beslöt man att bilda The Euro-Arab Dialogue (EAD) i syfte att formalisera samarbetet. Sverige har deltagit aktivt genom den socialdemokratiska rörelsens framskjutna kontakter i dessa organisationer och strävanden.
