Idag är årsdagen för terrorbombningarna av Dresden som utfördes av allierat flyg nätterna mellan 13 och 15 februari 1945. Bombräderna utfördes av 772 brittiska och 311 amerikanska bombplan som släppte 3 900 ton spräng- och brandbomber över staden. Sanningen vi aldrig ska få reda på är, som Fria Sidor ska visa i denna serie, att de allierades mål från början vara att helt enkelt utrota den tyska civilbefolkningen, en gång för alla. Winston Churchill ville att hela tyska folket skulle dränkas i giftgas. Därför avvisade man alla Tysklands många fredsinviter och därför riktade man in sina bombräder nästan uteslutande mot civilbefolkningen. Förintelsen av Dresden har ägt rum. Det finns tusentals bevis, ögonvittnen, överlevare, dokument och forskning gjord på den. Den 14 februari är en verklig minnesdag, om något som hänt i verkligheten, och som det är meningen att du aldrig ska tänka på. I denna serie – ”Den verkliga Förintelsen” ska vi berätta om alla de glömda offren. Vi börjar med Dresden.
Dresden – Florens vid Elbe
Dresden, huvudstad i Sachsen i sydöstra Tyskland, en vacker stad med anor från tidigt 1200 tal. Från en fiskeby vid floden Elbes strand till Tysklands vackraste kulturstad. Staden kallades även för ”Elbflorens” – Florens vid Elbe och ligger inbäddad i Elbes dalgång med vackra parker och skogar i omgivningarna. Frauenkirche är stadens främsta kännetecken. Kyrkan restaurerades aldrig under DDR-tiden utan började återuppbyggas efter Tysklands återförening 1990 och stod klar 2005.
Bakgrund
När andra världskriget brutit ut tog den tyska armén, Whermacht, snabbt kontroll över Polen(delades med Stalin), Belgien, Holland, Tjeckoslovakien, Frankrike, Danmark och Norge. När Paris intagits i juli 1940 erbjöd Hitler en fredsuppgörelse till Churchill. Denna invit ignorerades helt. Även ett flertal tidigare fredsinitiativ med både England och Polen för att undvika krig hade avvisats från motparterna. Under slutet av 1930-talet och början av år 1940 var fredsrörelsen i Storbritannien mycket stark. En stor del av allmänheten ville ha fred och för att försöka påverka regeringen anordnades många möten och demonstrationer.
Regeringen Churchill hade dock andra planer. Man var ute efter att skada och döda den tyska civilbefolkningen. Det var i sig ett självändamål men genom att bomba söder civilsamhället hoppades man också kunna minska motståndsviljan och moralen. För att kväsa fredsrörelsen krävdes det att man provocerade tyska flygstridskrafter att angripa civila mål i England. Hitler hade dock beordrat att man inte skulle bomba England över huvud taget men genom att bomba civila mål i Tyskland skulle man tvinga Hitler till vedergällning och på så sätt vända folkopinionen.
Terrorbombningarna mot civila mål
Churchill krävde redan i början på augusti 1940 att RAF skulle börja bomba centrala Berlin. Det var dock inte praktiskt möjligt på grund av de alltför korta sommarnätterna. När hösten började närma sig, väntade Churchill bara på en ursäkt att börja bomba. Så en augustidag 1940 när ett tyskt plan felnavigerat och av misstag råkade orsaka viss förstörelse i London, beordrade han omedelbart att Berlins civilbefolkning skulle attackeras med 100 bombplan.
Bombräderna intensifierades under hösten då nya Lancasterbombare börjat levereras. Hamburg, Nürnberg, Köln och flera andra städer fick allt oftare nattliga besök av dessa dödsmaskiner. Det var en urskiljningslös och ursinnig terrorbombning där målet var civilbefolkningen, bostäder, sjukhus, skolor, bondgårdar, djur, o.s.v. Signifikativt är att industrier, flygfält och annan militär infrastruktur lämnades i stort sett intakta.
Tyskland svarade mycket motvilligt på terrorn genom att själv beordra bombning av bl.a. London. Churchill fick som han ville och fredsrörelserna försvann snabbt från gatorna. Han hade nu fått sitt krig.
Den officiella förklaringen
Självklart kan man inte öppet för sin egen befolkning högt säga att man tänker inrikta sig på civilbefolkningen men spara den industriella kapaciteten. Beviset är att den tyska industriella kapaciteten sjönk mycket lite under hela kriget. Industrikapaciteten i Tyskland sjönk marginellt, 1943 -9% och 1944 -17%. Stålindustrin drabbades inte heller, 1943 -3,2% och 1943/1944 -6,9%. De högsta produktionsvolymerna i industrin uppmättes under andra halvan av 1944.
Den officiella förklaringen till bombkampanjerna var det så kallade ”Casablanca-direktivet” som stadgade att tysk ekonomi och industrikapacitet skulle bombas i syfte att avsluta kriget. Det var dock inte det Churchill var ute efter. Hans strategi var, som vi sett, att attackera civilsamhället inte den tyska industrin.
Nyutvecklade bomber testades på civilbefolkningen
Bomberna som användes vid terrorbombningen av Dresden var nyutvecklade med tidsfördröjningsmekanismer. De allierade ville ta tillfället i akt att prova dessa nyutvecklade brandbomber i praktiken och studera dess effekter. Vad kunde då passa bättre än en stad helt utan militär betydelse och med en stor civilbefolkning? Dresden hade vid denna tid inga militära faciliteter av vikt som krävde stridsåtgärder för att vinna kriget. Tyskland var mer eller mindre i ruiner och det vara bara en tidsfråga innan kapitulationen skulle komma. Det som fanns i Dresden var viss tillverkningsindustri som Zeiss-Ikon, tillverkare av sikten och optiska riktmedel till stridsvagnar och Radio-Mende(senare Nordmende) som tillverkade radar och radioutrustning. Utöver det fanns diverse elektronikfirmor och tygfabriker m.m.
Winston Churchill var väl medveten om att Dresden översvämmats av flyktingar som flytt undan Röda armén. Men han gav ändå order om att bomba staden med nyutvecklade spräng- och brandbomber.
Bombräder
Dresden utsattes för åtta räder från den 7 oktober 1944 till den 17 april 1945 av sammanlagt 2 500 bombplan. Staden förstördes i stort sett helt och hållet. De värsta bombnätterna var i mitten av februari 1945 då 772 brittiska och 311 amerikanska plan släppte sin last av spräng- och brandbomber. Amerikanarna hade också de utvecklat nya vapen – sataniska brandbomber bestående av aluminiumtvål, petroleum och fosfor som brinner vid mycket höga temperaturer och orsakar maximal förödelse.
Första vågen släppte sprängbomber som slog sönder taken och översta våningarna på stadens hus. Därefter släpptes brandbomberna som effektivt brände ur hela innerstaden. De intensiva bränderna orsakade eldstormar som sög in människor och allt löst på gatorna in i infernot. Inte ens de som sökt skydd i fastigheternas skyddsrum överlevde, de stektes eller dog till följd av den syrebrist som uppstod i eldstormen. Många försökte fly elden i stadens fontäner och dammar bara för att kokas till döds. Februarianfallen inriktades speciellt på det mest tätbefolkade området, själva stadskärnan som totalförstördes. Tillsammans med de övriga bombanfallen raserades 35 km2 av staden helt eller delvis. En yta motsvarande ca: Stockholms stad inom tullarna.
Befolkningen
Dresden hade vid denna tid 1945 ca: 630 000 invånare och de officiella dödstalen anges till 25 000 dödsoffer men mer seriösa källor anger siffror på mellan 350 000 till drygt 500 000 dödsoffer. Det är svårt att i efterhand veta exakt hur många som dödades. De flesta kroppar var så förbrända att det inte gick att fastställa identiteten och många kroppar begravdes i rasmassorna och återfanns aldrig. Många hade också kommit till Dresden österifrån, på flyende fot undan Röda Armén som avancerade västerut. Det är osäkert är hur många som kommit, men uppgifter att mellan 600 000 och 750 000 flyktingar skall ha befunnit sig i staden vid denna tidpunkt är inte osannolika. Totalt kan det ha befunnit sig mellan 1,2 och 1,4 miljoner människor i staden. Ingen vet säkert men den officiella siffran, 25 000 döda, måste ses som krigspropaganda.
Sannolikt dog fler människor bara i Dresden under dessa två nätter än de som dog i Hiroshima och Nagasaki tillsammans.
Terrorbombningen fördömdes internationellt
Något fördömande av dessa terrordåd fick naturligtvis inte komma fram i något land som tillhörde de allierade. Internationella Röda Korset uttryckte dock ofta sitt missnöje. I det neutrala Portugal skrev tidningen A Esfera dessa rader när bombningarna blev kända:
”Sachsens huvudstad som genom sina storartade konstverk var beundrad över hela världen var full av kvinnor och barn som flytt österifrån undan den bolsjevikiska vågen. Dresden var en av de mest berömda och på kulturhistoriska minnen rikaste städerna i världen. Den var. Den är inte mer. Bolsjevikerna behövde inte marschera in i Dresden. Det var inga barbarer som förstörde Dresden. Det var engelska flygare som förvandlade staden till ruiner.”
Kanske kan dessa rader utgöra exempel på vad många tänkte, som kände till händelsen, men inte öppet vågade ge uttryck för.
Att döda
På en konferens i Jalta i februari 1945 sade Churchill:
”fram till nu har vi lyckats döda 6-7 miljoner tyskar och fram till krigsslutet skall vi nog lyckas ta livet av minst en miljon till”.
Det blev dock fler, betydligt fler. Fler tyskar dödades efter kriget än de som dog under kriget.
Tyskland på knä
Så var målet nått. Som Theodore N. Kaufman skrev i sin bok 1941 ”Tyskland måste utrotas”. Tyskland skulle på knä moraliskt och politisk likväl som militärt. Ur askan skulle aldrig mer ett självständigt Tyskland tillåtas uppstå. Nationalsocialismen skulle förintas med alla medel för att aldrig mer tillåtas återkomma i någon form. Alla former av nationalism skulle bekämpas med alla medel för att inga framtida olyckor med självständiga stater skulle ske igen. Vi ser resultatet av det idag. Alla gränser försvinner och Sverige och Tyskland tillhör alla. De demografiska bomberna släpper man inte bara på Tyskland, som knappast har något val då man fortfarande är ockuperat, utan på alla västländer. Något som på sikt leder till varje västerländskt folks utplåning. Theodore N. Kaufman fick sin vilja igenom till slut men inte som han från början tänkt sig.
De glömda offren
Dessa offer, vanliga människor, kvinnor, barn och äldre, utan vare sig beväpning eller militär uniform mördades helt kallblodigt utan nåd dessa februarinätter 1945. De får aldrig en minnesdag eller ens ett erkännande att de en gång levt och att de blev berövade livet av ett meningslöst dödande som helt saknade militär betydelse. Fria Sidor tycker det är fel och vill därför hedra dem genom en serie som kallas ”Den verkliga Förintelsen – de glömda offren”.
