Den som reviderar historien har inte bara fakta att förhålla sig till utan möter också motstånd då det finns starka intressen som vill motivera en viss världsbild. Inte minst är detta tydligt vad gäller Andra Världskriget. En speciellt känslig fråga har varit Operation Barbarossa, 22 juni 1941. Var Hitlers motiv – att förekomma ett sovjetiskt anfallskrig eller en aggressiv krigshandling mot ett dåligt förberett Sovjet?
Debatten omfattar två ståndpunkter. Den första hävdar att Sovjetunionen inte hade aggressiva planer mot varken Tyskland eller Europa och var oförberedd för ett krig. Den andra hävdar att Stalin och Röda armén faktiskt hade planer på en överraskningsattack mot Tyskland och Europa, men blev förekomna genom Hitlers Operation Barbarossa.
Den första gruppen har anklagats för att försvara Stalin och det sovjetiska systemet medan den senare gruppen anklagats för att försöka rättfärdiga Hitler och invasionen. Något som är signifikativt i den historiska debatten är att den första gruppen bygger sina argument huvudsakligen på sovjetiska dokument medan den senare söker svar genom att studera truppförflyttningar, vilka vapen som mobiliserades, o.s.v.
Anfallsplan
Ett viktigt historiskt dokument hittades efter Sovjetunionens upplösning i de ryska arkiven. Det var ett topphemligt dokument skrivet av armégeneral Georgij Zjukov och direkt riktiat till Stalin. I brevet står:
För att förhindra att den ryska armén förstörs genom en överraskningsattack, anser jag att det är viktigt att ….föregripa fienden…genom att attackera den tyska armén när den fortfarande är i uppbyggnadsstadiet…. [Ordet ”föregripa” är understruket två gånger i originaldokumentet.]
Armégeneral Georgij Zjukov föreslår Stalin exakt samma sak som den tyska armén skulle göra mot ryska styrkor en månad senare!
Stalins mål
I en mer detaljerad studie av ovanstående dokument, konstaterar L.A. Bezymenski att planen hade mer ambitiösa mål. Efter slutförandet av den första etappen av offensiven, skulle sovjetiska styrkor sväng norrut och också ockupera Ostpreussen, hela Polen samt återigen invadera Finland.
Sovjetiska mobilisering
Sovjet hade redan tidigt 1941 och under våren mobiliserat en miljon reservister, beordrat industrin att öka produktionen av stridsvagn T-34 och KV och förflyttat trupp till gränsen mot väst – allt under stort hemlighetsmakeri. De sovjetiska styrkorna skulle lansera en plötslig och avgörande offensiv mot Tyskland och dess allierade. Enligt Meltiukhov var styrkeförhållandena längs fronten till Sovjetunionens fördel.
Röda armén / Wehrmacht
Divisioner 128 mot 55 Ratio: 2,3: 1
Trupper 3400000 mot 1400000 Ratio: 2,1: 1
Fältkanoner 38500 mot 16300 Ratio: 2,4: 1
Stridsvagnar 7500 mot 900 Ratio: 8,7: 1
Flygplan 6200 mot 1400 Ratio: 4,4: 1
Attacken skulle ske utan förvarning, med flyganfall mot fiendens flygfält och Sovjetunionen skulle således ha haft den klara fördelen av överlägsna styrkor och fördelarna med att slå till första. Varför Stalin inte gav ordern att attackera är okänt.
Stalins senareläggning
Militärhistorikern Mikhail Meltyukhov menar att sovjetiska verksamhetsplaner, ideologiska riktlinjer, militär propaganda, i kombination med de omedelbara militära förberedelserna, vittnar otvetydigt om avsikten att attackera Tyskland under sommaren 1941. Han drar slutsatsen att det första anfallet ”Operation Åska” var planerad till 12 juni 1941, men att Kreml ödesdigert skiftade datum till den 15 juli. Hade Röda armén attackerat på det ursprungliga planerade datumet, menar Meltyukhov att planen skulle ha lyckats.
Stalins fördröjning är än mer obegriplig då man genom spioner och underrättelser hade information om ett tyskt förestående anfall. Genom att inte slå till först förlorade Sovjet 800.000 män (Tyskland, 80.000), 4000 flygplan (Tyskland, 850), 21,500 fältkanoner och 11.800 tankar (Tyskland, 400) under de 17 dagarna av kriget . I slutet av 1941 hade Sovjetunionen förlorat tre miljoner soldater.
Det krävs dock mycket mer för att delta i ett långt utdraget krig. Meltyukhov menar att fördelen av att slå till först försvinner om du inte har varken de resurser eller reserver som krävs för att utkämpa ett långvarigt krig på ett framgångsrikt sätt. Tyskland hade inte det och dessutom fick Sovjet ständiga vapenförstärkningar av de Allierade.
En självmordsinvasion?
Viktor Suvorov ansluter till Meltyukhov i tron att om någon sida var oförberedd på det krig som följde, var det tyskarna. Den 22 juni 1941, då Tyskland lanserade sin desperata attack, hade Stalin 13.000 flygplan mot Hitlers 2500. Dessutom hade Röda armén en ännu större fördel i antalet och kvaliteten på stridsvagnar (24.000 mot 3.700).
I sin bok ”Självmord” menar Suvorov att Hitler hade förlorat kriget redan innan det första skottet avfyrades. Suvorov driver tesen hårt att tyskarna underskattat Sovjets styrka. Sovjet hade byggt upp sin armé sedan 20-talet och hade de Allierades stöd medan Tyskland började först sent på 30-talet. Tyska stridsvagnar var underlägsna de ryska och Tyskland hade inga råvaror såsom olja utan fick tillverka syntetiskt smörjmedel. Det som Sovjet hade inom sitt eget territorium fick Tyskland importera, såsom järnmalm från Sverige och olja från Rumänien. Suvorov menar att Hitler var naiv som inte förstod det hopplösa i att föra ett krig mot Sovjet under dessa premisser och dessutom ett tvåfrontskrig.
Bortom propaganda
Viktor Suvorov påpekar riktigt Sovjets överlägsenhet i antal soldater och vapen. Samtidigt överskattar han Sovjets förmåga att få önskad effekt av denna överlägsenhet. Beviset är att Tyskland var ytterst nära att vinna. Hade inte USA, Storbritannien, Frankrike och andra allierade stött Stalin med vapen, lastbilar och andra förnödenheter, skulle resultatet ha varit helt annorlunda. Det ska också påpekas att, under större delen av denna långa rysk-tyska konflikt, var Tyskland tvunget att avleda 20-30 procent av sina resurser till västfronten.
Suvorovs stora fördel är att han smular sönder propagandan som kommit från Sovjet. Han visar exempel på exempel hur varje dokument och historiska berättelser tillrättalagts för att spegla den rådande sovjetiska maktens önskemål. Suvorov visar att Nikita Chrusjtjov skrev att han vann krigen på egen hand. När sedan Leonid Brezjnev tillträde blev det istället han som vunnit kriget. Suvorov visar att sovjetiska generaler i memoarer vänt på styrkeförhållandena för att framhäva det egna hjältedådet mot en överlägsen fiende.
Viktor Suvorov har korrigerat historien om andra världskriget och, en gång för alla, visat att myten om ett fredsälskande Sovjetunionen uppfanns av kommunistiska propagandister och cirkulerades i västvärlden av de egna sympatisörerna.
Den tillförlitliga Stalin
Enligt Gabriel Gorodetskys version av Sovjetunionen, planerades endast för ett försvar av hemlandet. Hitler var den aggressive. Problemet med denna berättelse är att den helt ignorerar Sovjets militära uppbyggnad, tiotusentals avancerade stridsvagnar och flygplan; utbildning av hundratusentals fallskärmsjägare; uppbyggnaden av flygfält och depåer.
Den israeliska forskaren Gorodetskys har begränsat sig nästan uteslutande till att granska uttalanden från officiella sovjetiska källor. För det mesta, ignorerar han militäranalytiker (ryska, tyska och amerikanska), som är bättre rustade än han att utvärdera den militära kapaciteten och trupprörelser. Dessa forskare tenderar alltmer att instämma med Suvorov.
Inget utrymme för ridderlighet
Joachim Hoffmann undersöker de bakomliggande orsakerna på ett grundligt, fängslande och systematiskt tillvägagångssätt. Hoffmann har förhört krigsfångar och fångvaktare samt använt sig av tidigare hemligstämplat material. Han skingrar myten om ett fredsälskande Sovjetunionen under ledning av en förtroendefull, pacifistisk Josef Stalin. Hoffmanns forskning bekräftar slutgiltigt att Sovjetunionen gjorde sista förberedelserna för en förebyggande attack när Wehrmacht slog till.
Hoffmann påminner om att kommunismen hade tagit över det Ryska Imperiet och nu kontrollerade 1/6 av jordens yta. Lenin önskade avancera kommunismen i hela Europa. Stalin, Lenins trogna lärjunge, hade redan från början byggt upp Sovjetunionens militära styrka för detta ändamål. År 1941, överträffade Röda arméns flygplan, stridsvagnar, och fältartilleri Tysklands med en faktor av minst sex till ett – i varje kategori. Sovjetunionens fallskärmsjägare och ubåtar, uteslutande offensiva krafter, överskred de i resten av världen tillsammans.
De viktigaste principerna för Sovjets militära doktrin våren 1941 var enigt Hoffmann: 1) Röda armén är en offensiv armé; 2) krig måste alltid föras på fiendens territorium, med den totala förstörelsen av fienden; 3) arbetarklassen i fiendens land är en potentiell allierad och bör uppmuntras att göra uppror mot sina herrar; och 4) krigsförberedelser måste tjäna för att säkerställa offensiva kapacitet.
Enligt Hoffmann var Stalin så säker på sovjetisk militär överlägsenhet, att han tvivlade på att Tyskland någonsin skulle vara dumma nog att attackera, särskilt så länge som Storbritannien var kvar i kriget. När så väl den tyska attacken var ett faktum krävde Stalin total utrotning av de tyska inkräktarna. Den 6 november 1941 förklarade han:
”Tyskarna vill ha en utrotningskrig och de kommer att få det. Från och med nu kommer det att vara vår uppgift, uppgiften för folken i Sovjetunionen, våra kämpar, befälhavare, politiska tjänstemän, vår armé och marinen att utrota, till sista man, alla tyskar som har invaderat hemlandet. Ingen nåd för de tyska ockupanterna! Död åt de tyska ockupanterna!”
Hoffman menar att hela Europa skulle ha lidit ett grymt öde om Röda armén hade lyckats slå först. Hela Europa hade då legat öppet för en kommunistisk invasion.
Kanske gjorde tyskarnas anfall att åtminstone delar av Europa kunde räddas undan kommunismen?
