Hans Jensevik har ett CV som får de flesta att blekna vad gäller arbete inom den kommunala sektorn. I ett, till synes, desperat försök att nå ut med sin varning har han skapat en videoserie i fyra delar som riktar svidande kritik mot utvecklingen i Sverige sedan 70-talet. I Sverige har vi en tendens att förakta äldres kunskap och det är svårt att få arbete efter att du fyllt 50 år. Vi finner faktiskt en förklaring till detta i denna videoserie. Sverige gick från ett långsiktigt perspektiv med ansvar för framtiden till kvartalstänkande och ett fokus på omedelbar behovstillfredsställelse 1968. In med det nya, ut med det gamla, sluta lägg i ladorna för sämre tider, hellre allt nu! Hans Jensevik riktar skarp kritik mot rikspolitiker som i sin strävan att ge ut godbitar till befolkningen medvetet skapat en identitetspolitik där varje parti har sin egen grupp att dela ut godbitar till istället för att se till landet som helhet. Slutsatsen av analysen är ett mycket beskt piller. Det ser mörkt ut på horisonten. Redan 2025 kommer samtliga svenska kommuner, med nuvarande utveckling, vara i ett liknande läge som dagens Malmö. Hans Jensevik om någon borde veta och vore inte svenska politiker så totalt oansvariga skulle de alla omedelbart boka in ett heldagarsseminarium med denna kunniga ekonom. Med de vill inte se, de vill inte höra. Därför menar Hans att det är klokt av oss alla att själva sätta av pengar till t.ex. vår ålderdom. Det lär inte finnas mer än det ytterst basala kvar av svensk välfärd inom en relativ snart framtid med nuvarande utveckling.
Sverige var en tigerekonomi
Perioden 1870-1970 var Sverige en tigerekonomi med tillväxttal mellan 4 och 5% årligen. Under dessa år präglades, enligt Hans, Sverige av ett långsiktigt tänkande och en mentalitet att var och en i samhället har ett eget ansvar. Skatterna var fortfarande inom rimliga gränser och bidragssystemen behovsprövade. Ännu på 60-talet kunde den som var sjukskriven förvänta sig hembesök för att kontrollera att ingen fuskade. Fackföreningarna förr hade också egna kontrollanter då det inte var staten som fördelade ut godiset i form av A-kassa, utan det var arbetarnas egna pengar som finansierade kassorna. Andras pengar är lätt att slösa med men de egna är vi mera måna om.
Länge fanns i Sverige en serie som hette Spara och Slösa. Den läste ungdomarna och fick där lära sig skillnaden mellan den som planerade för sin framtid och den som bara levde för stunden. Allt detta kom att ändra sig med 68-revolten. Nu skulle man ge allt åt alla omedelbart och statens utgifter och därmed skatter sköt i höjden.
Kriserna
Sverige drabbades, som många andra länder, av ett antal oljekriser på 70-talet. Energipriserna ökade 5-10 ggr över ett antal år. I många länder valde man att spara sig ur den kris som följde men Sverige tog en annan väg. Vi skulle överbrygga krisen genom att föra en expansiv finanspolitik. Följden blev ständig inflation, skenande lönekrav och ständiga devalveringar. Någon gång på 80-talet lades politiken om i världen och man fokuserade istället på en stram penningpolitik för att bekämpa inflationen. Sverige gick dock sin egen väg och passade dessutom på att avreglera banksystemet vilket ledde till en smäll 1990 då Sverige gick in i en lågkonjunktur, 500000 blev öppet arbetslösa och många tvingades lämna hus och hem.
Det kommunala självstyret
Sverige har ingen konstitutionell demokrati med författningsdomstol, maktdelning och en stark granskande funktion. I Sverige är det därför möjligt för riksdagen att sno åt sig all makt. Så skedde också i ökande grad och speciellt efter finanskrisen 1990.
Svenska politiker stod inte högt i kurs och Ny Demokrati, med Ian och Bert, kom som från ingenstans där man visade, pedagogiskt, med backar, att det inte fungerade om kostnaderna översteg intäkterna. Kanske saknade svenska folket sina kära figurer Spara och Slösa i den baksmälla man nu befann sig?
Det kommunala självstyret regleras i regeringsformen och hade under historien byggt upp en stor kompetens hos kommunerna. En kommun var som ett litet företag där man sparade vid goda tider, planerade långsiktigt och såg till både framtida intäkter och kostnader. Svenska rikspolitiker så nu sin chans att bättra på sitt skamfilade rykte genom att helt enkelt beskära det kommunala självstyret och lägga beslag på skatteintäkterna. I ett antal steg gjorde man om systemet så att kommunerna idag i princip endast kan påverka kostnaderna för verksamheten.
Systemet idag
Det som Hans lyfter fram, som kanske är nytt för många, är att den skatt som kallas kommunalskatt inte går till kommunen utan staten. Staten fördelar sedan ut pengarna. Fördelningen sker främst baserat på antal innevånare mantalsskrivna i kommunen men också baserat på om där finns särskilda behov. Det betyder i klartext att en glesbygdskommun som har tomma bostäder ganska enkelt kan öka sina intäkter genom att öka befolkningen. Det är helt ointressant om dessa arbetar eller inte, i det korta perspektivet, eftersom alla skatter ändå går till staten, inte kommunen. På sikt åker kommunen ändå på ökade kostnader men då kan man lösa det genom att öka invånarantalet ännu mer. Man får dessutom extra betalt för asylsökanden de första åren.
Det kan liknas vid ett pyramidspel som idag har nått vägs ände eftersom Sverige som helhet ligger nära det maximala skatteutrymmet innan det blir så högt att folket väljer att vara lediga istället för att arbeta. Då minskar skatteintäkterna istället.
Politiskt reformutrymme
Sveriges omtalade reformer kan bara finnas om det finns ekonomiskt utrymme för dem. Det fanns ett utrymme när Sverige var en tigerekonomi men idag finns det inget utrymme. Svensk BNP per capita har inte vuxit på 10 år eftersom tillväxten ätits upp av den allt mer tilltagande invandringen. Magdalena Andersson, Sverige finansminister, sade själv när hon tillträdde att ”ladorna är tomma”. I sin budget 2016 trollade hon ändå fram ett reformutrymme på 70 miljarder fram till 2020. Samma dag släppte riksrevisionsverket en rapport som visade att reformutrymmet istället var minus 50 miljarder. Hur är det möjligt att lämna så vitt skilda framtidsbilder?
Svenska riksdagspolitiker ser naturligtvis att något utrymme inte finns men man vinner inga val på att kräva återhållsamhet av folket. Kanske förlorade Fredrik Reinfeldt valet 2014 då han var ärligt mot svenska folket att vi inte skulle ha råd med så mycket annat än invandringen framöver? Bättre då kanske med Stefan Löfven som inte lägger korten lika synliga på bordet?
Metoden att fixa till reformutrymme är lika enkel som genialisk. Riksdagspolitikerna räknar helt enkelt inte upp kostnaderna i budgeten lika mycket som intäkterna och vips så finns där ett reformutrymme. Att det sedan inte blev några reformer har folket glömt vid nästa val och så upprepar man sifferexercisen tills det blir en kris som någon annan får ta hand om.
Det kortsiktiga tänkandet i svensk politik är en anledning till att vi nu håller på att ekonomiskt gå in i väggen. Politiker tar inte sitt ansvar och folket inser först när det är för sent att politiken inte höll.
Ett annat sätt för politiker att gömma undan kostnaderna för den förda invandringen är att knapra på de olika offentliga verksamheterna. Man tar lite här och lite där. Försvaret, polisen, vägar och järnvägar. Man trycker in fler personer inom de befintliga systemen utan att öka personalen vilket ger ökad produktivitet men är långsiktigt inte nödvändigtvis något bra då det riskerar att istället ge sämre kvalitet på tjänsterna och överarbetad personal. Till en början märks inte så mycket men idag börjar 20 år av denna politik att märkas av folket som nu undrar vad som hänt.
Ett område som Hans nämner särskilt är äldreomsorgen. Den gamla stammen, generationen innan 68-vänstern, klagar inte utan biter ihop. De är därför en tacksam grupp att späka. Kanske blir det annat ljud i skällan när flumvänstern själva nu snart är på väg in i dessa välfärdssystem. För alla har väl inte ordnat privata sjukvårdsförsäkringar?
Identitetspolitik
Identitetspolitiken härstammar från studentrevolten 1968. Då kom klasskampsretoriken tillbaka. Socialdemokraterna hade lyckats stävja denna retorik och istället betonat individen. Med Olof Palme kom så detta att ändras. Retoriken var given: ta från de som har och ge till de som ”har rätt till det”, en sorts rättighetspolitik. På sikt köpte inte detta tillräckligt många väljare utan man började dela in arbetarna i undergrupper, som var och en kunde utpekas som svaga och därmed också gynnas av de godbitar riksdagspolitikerna delade ut till dem. Idag har detta förfinats i absurdum och Sverige är atomiserat i så många offergrupper att antalet partier snart inte räcker till. Det var och är fortfarande en enkel vänsterpopulism där man på detta sätt köper röster genom allt fler offergrupper.
Politiken ledde efter en tid till världens mest repressiva skatteklimat där företagare jagades ut ur landet och det var så illa att t.o.m. barnboksförfattaren Astrid Lindgren beklagade sig.
Ökat tryck på välfärden
2007 hade 11 kommuner i Sverige överkostnader inom social omsorg. Det var Malmö, Södertälje, Göteborg, Eskilstuna, Botkyrka, o.s.v. 2012 hade det växt till 28 stycken och 2014 till 40. Fortsätter utvecklingen som hittills kommer Sveriges samtliga kommuner hamna i samma situation redan 2025.
Sverige befinner sig idag i högkonjunktur med mycket hög sysselsättningsgrad bland den svenska urbefolkningen. Samtidigt har vi tomt i ladorna som Magdalena Andersson själv sagt. Stefan Ingves hjälper så klart till genom att pressa den svenska kronan med minusräntor men svensk ekonomi klarar inte en svag ekonomisk utveckling utan att det krävs omfattande späkningsåtgärder om vi inte som Grekland, Italien och Spanien vill skuldsätta oss. De ökade fastighets och tillgångspriserna hjälper än så länge till att pumpa in ny köpkraft i systemet men hur länge till? Oavsett om det blir en mjuklandning eller hård krasch står Sverige nu inför enorma problem. Problem rikspolitikerna inte vill kännas vid, speciellt inte regeringen ett år före ett val.
Förslag till åtgärder
a) Se långsiktigt och lös välfärdens finansiering. Några ytterligare skattehöjningar är inte en framkomlig väg.
b) Inför utbildningsplikt. Är man inte i arbete då har man utbildningsplikt. Innebär avskaffad arbetslöshet.
c) Avreglera bostadsmarknaden och inför fri hyressättning.
d) Inför en konstitutionell demokrati med författningsdomstol, maktdelning och granskning
e) Återinför det kommunala självstyret för att stärka kompetensen och incitamenten
Not: Referatet är baserat på filmerna men har kompletterats av Fria Sidor. Hans Jensevik har inget samröre med Fria Sidor och säger i videon att han är rädd för att Sverigedemokraterna skulle få egen majoritet. Han har socialdemokratiska rötter. En socialdemokrat av den gamla stammen. Kanske var det inte så tokiga när allt kommer omkring?
