Det är utan tvekan så att det under 1900-talet har funnits en grupp inflytelserika historiker som hyllats och prisats för att de fört fram tesen att det inte finns någonting unikt med den europeiska civilisationen. Det kan inte beskrivas som något annat än en medveten attack med målet att underminera självförtroendet hos den europeiska befolkningen. Varje person, familj, företag, organisation eller land har sin egen unika historia, prägel och egenskaper. Där finns bra och mindre bra saker, när vi sätter på oss de objektiva glasögonen men berättelsen är vår. Det blir bakvänt om du som person bara ska betrakta allt du gjort i ditt liv som dåligt. En enskild person, organisation eller ett land mår inte bra av att ständigt matas med dessa negativa budskap. Det är dock exakt de budskap vi konfronterats med, varje dag, de senaste 40 åren. Det blir ännu märkligare när det finns så mycket positivt och unikt att lyfta fram.
Världsmedborgare
Ett viktigt skäl att nedvärdera vad de europeiska folken har åstadkommit har att göra med önskan att se hela världen som en enda stor humanitet. Vi är alla homosapiens och det vi har åstadkommit har vi gjort tillsammans. Syftet är att föra fram begreppet världsmedborgare vilket är det sätt man vill få oss att sluta tänka på oss själva som en unik grupp och vad vi åstadkommit.
Begreppet världsmedborgare hänger intimt samman med idén om ”allas lika värde” där Sverige och andra europeiska länder bara är platser vi lite turligt slumpmässigt fötts på men som inte är vår egen vi ärvt av våra förfäder. Sverige tillhör således inte svenskarna utan alla världsmedborgare har samma rätt till landet.
Attack mot vita européer
Utan tvekan är detta en attack på vita européer. Du har säkert noterat att det både i USA och Sverige går bra om t.ex. en skolklass består av bara mörkhyade men är rasism om den bara består av vita. Ingen skulle klaga om det svenska landslaget bara bestod av svarta från Afrika men vi hör mycket knorr när laget främst består av vita svenskar. Massinvandringen är målet men för att vi ska acceptera den måste vi först tycka att vi inte har något bra att försvara.
Européer de minst isolerade
En sak som är kännetecknade för Europa är att vi alltid haft omfattande kontakt med omvärlden. Få områden i världen har varit lika öppna för influenser utifrån. Kina var länge helt isolerade liksom stora delar av Afrika. Det var också här i Europa, i det antika Grekland, man först började filosofera om varje människas unika egenvärde. För dem var det dock aldrig aktuellt att reflektera över migranter från jordens alla hörn utan man rörde sig mer naturligt inom det egna eller närliggande områden.
Förmodligen är denna öppenhet mot det främmande, vilket är en del av vår framgång, samtidigt också orsaken till att vi tappat bort oss själva. Den som är öppen och godtrogen mot andra vinner om den andra parten har goda avsikter men förlorar om det är tvärtom. Isolerade samhällen där man istället är misstänksam, håller ihop inom gruppen och värnar om sitt eget missar visserligen en del tillfällen men man har samtidigt ett mycket bättre skydd mot illvilliga attacker från subversiva element.
En orsak, men inte den enda, att vi aldrig varit isolerade är geografin. Vi har inget stort hav som skiljer oss från Asien och Östersjön, Nordsjön, Medelhavet och hundratals floder gör att vi ganska lätt kan nå andra geografiska delar av vår värld och de oss.
Myten att allt kommer utifrån
Européer har alltid varit i kontakt med andra civilisationer. Ofta framförs argumentet att allt kommer utifrån. Det är både sant och falskt. Visserligen är det så att vi t.ex. har tagit från andra kulturer men nästan alltid har vi sedan utvecklat, förbättrat och gjort helt nya uppfinningar av det vi först tog till oss.
Det är ett vanligt misstag att tro att bara för att något har kommit någonstans ifrån detta sedan alltid finns kvar oförändrat. Istället handlar det om att vara öppen för att sedan ta till sig det som är bra och utveckla det vidare. Det är närmast en självklarhet att alla civilisationer influerats av andra men att ta detta som intäkt för att vi inte själva skapat något av värde är ett felaktigt synsätt.
Europa aldrig egalitärt
Ska vi hitta kärnan till det som är unikt europeiskt och svenskt är det ett samhälle som hyllar den individuella friheten men som samtidigt bygger på en gemenskap mellan gelikar. Det kan låta motsägelsefullt men är förmodligen det som bäst förklarar vår framgång.
Ser vi vårt folk som en grupp gynnas den alltid av att de individer som vill något mer tillåts att blomma ut men bara så länge som det gynnar gruppen som helhet.
I Europa fanns från början jägare och samlare. Ofta var det små grupper och det gynnade överlevnaden om några specialiserade sig på jakt och andra att ta hand om boplatsen. Den som inte bidrog blev snart en belastning men ingen i laget fick heller en större köttbit än någon annan.
I takt med att vi blev mer bofasta, gruppen växte och hoten från andra konkurrerande grupper tilltog blev det en fördel för överlevnad att låta de individer som var dugligast också leda byalaget. I en grupp är det alltid några som har högre ambitioner att prestera eller nå ära än andra. Dessa producerade mer, hade fler lojala följare och kunde bidra mer till det gemensamma. De fick hög status i gruppen, kallades stormän och spåren finns överallt i Nordeuropa.
Dessa stormän, som var ledare för en by, kunde tillsammans med andra stormän utse en ledare som fungerade som en kung fast i mindre skala. Det viktiga här är att hos oss handlade det aldrig om att denna ledare var despotisk och enväldig utan han var en bland gelikar bland andra stormän och kunde när som helst avsättas.
Samhället stratifierades i lager efter lager där flera under stormännen i sin tur hade ansvar för t.ex. olika delar av byn. Dessa fick ansvar men också här var det konkurrens mellan dem och samtidigt en samhörighet bland gelikar. Var någon duglig och framåt fanns det inget hinder för den personen att i konkurrens bli storman och på sikt också ledare för den samlade bygemenskapen.
Det var aldrig tal om demokrati utan det var stormännen som bestämde men de kunde aldrig sitta säkert från konkurrens från andra nya ambitiösa krafter och de var bundna av en lojalitet till gruppen.
Indoeuropeiska migrationen
Idag talar ca: 2 miljarder ett indoeuropeiskt språk. Vilka var då dessa indoeuropéer och vad stod de för?
Det var ett folk någonstans i trakterna runt dagens Ukraina. De levde i öppna landskap och de möttes ständigt av konkurrerande stammar som hotade deras existens. Sannolikt som en ren överlevnadsstrategi utvecklades där en krigarklass. Det var individer som var särskilt lämpade att försvara gruppen men också att expandera territoriet.
Det här var en grupp resliga individer som hade lärt sig att använda häst och vagn. De var orädda för döden och för dem var ära och berömmelse, vilket gav dem evigt liv, det viktigaste. De var aristokrater och samarbetade med andra krigare för ära och berömmelse. De kom snabbt att bygga upp stor prestige bland sitt folk och samlade på sig stora förmögenheter.
Det som kännetecknade dem var att alltid ha stora fester. De som bjöds in till festen förväntades sedan vara lojal och ge något tillbaka. Här fanns lust att kriga, här fanns ingen fruktan för döden och här var ära och berömmelse viktigare än att samla på sig ägodelar.
Under tusentals år med början 7000 år f.v.t. fram till 4000 f.v.t. var det en ständig ström av indoeuropéer till Europa. Meningarna går isär om man använde våld eller assimilerade sig men troligen skedde båda delarna. Man kan se från utgrävningar och i gravar hur denna migration kom att i grunden förstärka vördnaden för krigare och prägla de flesta europeiska samhällena.
Tendenserna hade redan funnits hos den gamla europeiska befolkningen att bygga ett stratifierat samhälle med en aristokrati men nu blev det än mer påtagligt.
Det antika Grekland
Vi kan spåra detta indoeuropeiska inflytande i den tidiga blomstrande grekiska mykenska kulturen. Där fanns redan en stor befolkning men inflödet av indoeuropéer med individer som hade höga ambitioner förvandlade snabbt området till en blomstrande kultur.
Makedonien
Vi ser också detta inflytande i Makedoniens expansion. De hade också haft migration från indoeuropéer och använde under Philip II häst och vagn för att lägga under sig omgivande områden.
Romarriket
Det tidiga antika Grekland kom med tiden att tämja den indoeuropeiska krigarklassen och rikta denna urkraft mot något konstruktivt. Det var då Grekland blomstrade och man expanderade till Italien. Detta lade sedan grunden till det tidiga Romarriket som från början också byggde på aristokrati, d.v.s. ett icke egalitärt samhälle men samhörighet mellan gelikar.
Med tiden blev Romarriket mer en byråkrati där, precis som i våra dagar, ära, heder och berömmelse inte längre var det viktiga utan förmågan att visa underdånighet mot makten och att påverka den genom lobbygrupper blev det viktiga.
Nordeuropeiska stammarna
I Sverige hade vi vår egen krigarklass. Det är troligt att vi fått mycket av detta från den indoeuropeiska migrationen. Vi gav oss ut på krigarstråt ända ner till Spanien och Italien. Västgoterna styrde länge Spanien och vi hindrade invaderande styrkor att ta över Italien. Man förde med sig en krigarmentalitet, utan fruktan för döden och det aristokratiska synsättet där ära och berömmelse trumfade allt annat.
Det unikt europeiska
Sverige är en del av Europa och tesen är, men kan självklart utmanas, att våra stora framgångar har sin grund i att det aristokratiska, icke-egalitära, genom årtusenden kommit att dominera den europeiska civilisationen i olika omgångar. Vi älskar frihet och hyllar våra hjältar, så länge som de håller sig på mattan och arbetar för vårt bästa.
Man har försökt att lura oss att peka på det aristokratiska samhället som bygger på stratifiering men mellan gelikar som en utsugarklass som bara gynnar sig själva. I dess ställe fick vi kommunismen som bygger på despoten – envåldshärskaren som ser alla andra som slavar (Stalin, Lenin). Vi fick socialismen som hyser stor misstänksamhet mot människor som sticker ut och har ambitioner. Kollektivet kommer alltid först.
Europa och Sverige under tusentals år en aristokrati
Den svenska Akademin ska bestå av de mest kompetenta författarna. De krigar om ära och berömmelse men är bland gelikar och som man visar respekt. Den svenska adeln i ständig konkurrens om ära och berömmelse, sitter runt sitt runda bord bland gelikar. Ledande statstjänstemän försöker visa framfötterna men ingår i en grupp som också visar respekt för andra på samma position.
I område efter område, inom varje skrå finns samtidigt en konkurrens om att vara bäst och få erkännande men samtidigt ett erkännande att man är bland gelikar. Från läkare, jurister, ekonomer, sjuksköterskor, poliser, murare, snickare, o.s.v.
Det är ett samhälle som absolut inte är egalitärt. Tvärtom. Varje samhälle som hyllar individens frihet kan omöjligt vara egalitärt och socialistiskt. Istället är det aristokratiskt. Det betyder att samhället är skiktat i olika nivåer men att det inom varje nivå råder både konkurrens om ära och berömmelse men samtidigt respekt och ömsesidigt beroende.
I ett aristokratiskt samhälle, som bygger på krigarmentaliteten, är heder, mod, lojalitet och handlingskraft det viktiga. Det är ära och erkännande från de andra inom din grupp du vill ha. Där råder strikt förbud att fuska och ljuga för att nå framgång. Det är inte den som samlar på sig mest i ladorna, även om det inte är oviktigt, som är den som får högst status utan den som gör det som är rätt och riktigt och som gynnar gruppen.
Liberalismen är också något som inte kan representera den europeiska civilisationen. Det finns flera skäl. Ett är att man, likt socialismen, tänker bort svenskarna som grupp. Hela idén med det aristokratiska samhället är att alla arbetar för gruppens bästa. I liberalismen är alla bara individer och ska maximera sin egennytta. Ett annat är att man inte vill ha ett system som passar oss bäst utan ett där vi är bundna av ett antal världsliga principer, t.ex. ”allas lika värde”, rätten att söka asyl, o.s.v. Ledarna binds upp av dessa världsliga principer inte sitt eget omdöme om vad som är bäst för svenskarna här och nu.
Kapitalismen byter helt enkelt ut aristokratin, där heder, ära och erkännande från de egna gelikarna ersätts med en ny kapitalaristokrati där allt handlar om att maximera vinsten oavsett vem det gynnar. I det europeiska aristokratiska samhället finns självklart också drivkraften att skapa något och att bli rik men lojaliteten till den egna gruppen går aldrig förlorad.
Slutsats
Det aristokratiska systemet som varit norm i Europa under tusentals år ersattes under 1900-talet med ett antal universella ideologier. När du lägger din röst i urnan är det ett val mellan dessa du gör. Problemet är att ingen av dem står i samklang med vilka vi är.
Socialismen tar sin utgångspunkt i det egalitära, jägare- och samlarsamhället, men leder antingen till en despotisk envåldshärskare (Lenin, Stalin) eller till en politisk klass där människor med ambition finner att det bästa sättet att avancera är att ha de rätta åsikterna, inte skapa något bra och bestående för det folk man representerar. Socialismen är också internationell där landsgränser och unika folk betyder lite. Arbetare, oavsett ursprung, förena er mot kapitalismen.
Kapitalismen känner heller inga lojaliteter mot något folk, utan enbart till penningen. Det finns visserligen fortfarande många svenska företagare av kött och blod som säkert brinner för Sverige men det internationella kapitalet, där vinst är det som räknas, tenderar att göra vad som är bra för vinsten, på kort sikt, inte nödvändigtvis bra för oss.
Liberalismen tar sin utgångspunkt i världsmedborgaren och allas lika rätt till Sverige samtidigt som fokus helt ligger på individen, inte på det som är bra för ett enskilt folk.
Vi måste börja tänka om och närma oss det system som historiskt passat oss bäst. Det är ett system där de bästa styr men där heder, lojalitet, ära och erkännande av gelikar står i fokus. Det är ett icke-egalitärt synsätt där alla oavsett nivå strävar i konkurrens och alla tillåts att efter egen förmåga skapa och skörda frukterna av sitt arbete.
Det är ett hierarkiskt system som på varje nivå sätter den med högst ambition och kompetens i konkurrens med andra gelikar som ledare.
Det är ett system som har sin grund i krigarmentaliteten där heder, ära och erkännande från andra gelikar att man gör något bra för gruppen står i förgrunden.
Det är samtidigt ett samhälle där krigarambitionen styrs in på att göra någonting bra för svenska folket, inte där de rätta åsikterna är biljetten till makt och berömmelse.
Det är ett system som varken sätter arbetare, kapitalägare eller universella principer i högsätet utan där den högsta statusen är att arbeta för att göra Sverige till ett bättre land. Ett land där vi ser ner på folkförrädare eller de som enbart har sitt eget bästa för ögonen men hyllar och unnar de som når framgång, så länge de aldrig glömmer vilka de tillhör.
Det är ett system som står i samklang med vilka vi är och som präglat Europa i tusentals år.
Ragnar Lodbrok var en krigare och Kraka (Alsög) stod vid hand sida. Det är inte osannolikt att du också är det. Du behövs mer än någonsin att nu rätta till allt som gått fel med vårt land.
