Tanken om att allting utvecklades till det bättre, steg för steg, att det fanns absoluta referenspunkter för vad som ansågs bra och dåligt, vackert och fult, framsteg och tillbakagång fick sitt definitiva slut runt 1960-talet. Istället propagerades nu för det rakt motsatta. Allt är relativt och det finns inget som är bättre än något annat. Således finns heller ingen riktning vi kan enas om att sträva mot och det betyder också att allting är lika bra – allt ligger i betraktarens ögon. Ett rakt streck på en tavla målad av Picasso har nu samma konstnärliga höjd som Leonardo Da Vincis målning Mona-Lisa. Ett fyrkantigt hus i stål utan fönster har samma arkitektoniska höjd som Stockholms slott och bush-människorna i Borneos djungel är inte uttryck för en lägre civilisation än den svenska tryckfrihetsförordningen – bara annorlunda. Denna attack på européer tog ifrån oss vår stolthet, lärdomarna från vårt gemensamma förflutna och de absoluta värden för vad som är bra och dåligt som ger oss en tydlig riktning och därmed ett av de viktigaste mänskliga behoven – känslan av mening.
Allt kommer utifrån
Den tidigare historiesynen var att varje civilisation hade sin egen tydliga utveckling. Visserligen var man medveten om att det skedde interaktioner med andra civilisationer men detta var ändå inte det primära utan mer ett konstaterande att vissa delar av vår egen civilisation lånat och inspirerats av andra.
Vi började där någon gång på stenåldern efter att nedisningen försvunnit med jakt- och fiske för att sedan använda enklare stenverktyg. Detta fortsatte med mer permanenta boplatser, jordbruk och djurhållning. Vi lärde oss använda en legering av koppar som gav oss bättre verktyg i bronsåldern. Vi blev ännu skickligare med järnåldern. Utvecklingen fortsatte på alla områden inom byggnads-, vapen- och transportteknik, inom organisationen av samhället, konst och kultur, o.s.v.
I Europa skedde denna tekniska utveckling parallellt med utvecklingen av samhället och kulturen. Med tiden fick vi distinkta perioder och riktningar i utvecklingen som vi har benämnt romanska stilen, gotiska stilen, renässansen, barocken, rokokostilen, neoklassicismen, romantiken, impressionismen, o.s.v. fram till våra dagar. Kultur, teknik, politik och samhällsutvecklingen gick hand i hand.
Denna utveckling sågs nu inte som något unikt europeiskt utan berodde mer på slumpartade kaotiska förlopp där i princip all utveckling hade kommit genom kontakten med främlingar, andra civilisationer. Allt gott hade kommit utifrån. Det som vi tidigare hade sett som huvudsakligen typiskt europeiskt, där egna innovationer och vårt eget agerande setts som motorn i denna process, förvandlades till en syn där vi bara var passiva åskådare och där lån från andra varit den huvudsakliga orsaken till utvecklingen.
Eliterna förtrycker
En annan stor förändring i synen var att den tidigare historiebeskrivningen hade fokuserat på de ledande i samhället. Beskrivningen av utveckling och framsteg handlade om olika kungar, regenter, uppfinnare, teknikutveckling, kulturella framsteg och strömningar inom konst, litteratur och arkitektur.
Detta började nu ses som fel och betraktades istället som ett förtryck av dessa eliter mot myriaden vanliga människor. Det som man tidigare såg som ett utryck för en högkultur, t.ex. vacker konst, musik och arkitektur, hade enligt denna nya historiesyn varit irrelevant för allmogen. Dessa eliter förtryckte inte bara de egna folken utan sög också ut andra civilisationer.
Naturen den viktigaste förklaringen
En annan förändring var att man började se människor som lika var de än bodde. Det som man tidigare hade tillskrivit olika raser kunde nu förklaras bort genom att det istället var naturen som var den avgörande faktorn. De skillnader man kunde observera mellan olika folk runtom i världen fick nu sin förklaring, inte hos människan, utan de omständigheter dessa befann sig i. Afrikas utveckling sågs i ljuset av den svåra naturen med öknar, regnskogar, monsuner och de vilda djuren. Man började söka förklaringar till olika civilisationers utveckling i olika naturkatastrofer, skogsdöd, ekologiska kriser, gifter och klimatförändringar. Slutsatsen blev att med samma yttre förutsättningar utvecklas alla människor, oberoende av ras, exakt lika.
Vi blev med detta synsätt ett resultat av de omständigheter vi befunnit oss i av en slump och slumpmässiga interaktioner med miljoner andra människor överallt i världen. Vår historia var inte något unikt och något vi själva skapat utan vi reducerades till passiva mottagare av våra omständigheter. Istället skulle vi känna skuld för att slumpen gett oss orättvisa fördelar.
Fokus på ojämlikhet
Det många historiker nu istället tog fasta på var att de samhällen som vi tidigare såg som mindre utvecklade var mycket mer jämlika. I vårt eget meritokratiska och kapitalistiska system hade skillnaderna mellan människor vuxit till ett förtryck. Något liknande kunde man inte se i mer ”primitiva” samhällen. Där var ju alla fattiga och således jämlika.
Var det inte egentligen så att i en by i Afrika man var mer utvecklad därför att där inte fanns någon större ojämlikhet? Blev vi verkligen lyckligare av det som vi kallade utveckling eller fanns den verkliga lyckan i de mer egalitära stam-samhällena?
Jägare-samlare de mest utvecklade
Denna totala omsvängning ledde i förlängningen till att många historiker hävdade att den högsta formen av utveckling var jägare och samlare. Där vara alla på samma nivå, egalitära, där hade alla inflytande, delade lika och där fanns den sanna demokratin.
Beundran för olika naturfolk blev populärt. Någon motsvarande kritisk analys av dess svaghet och brister var aldrig aktuell. Fanns där undernäring, sjukdomar och ren fattigdom härleddes det ofta till oss – det var vårt förtryck som skapat det.
Fientlighet mot den europeiska civilisationen
Allt sedan antiken 5000 år f.v.t. hade vi levt med den tidigare historiesynen. Men nu efter 1960-talet vändes detta istället till ett hat mot den egna europeiska kulturen och civilisationen.
Forskare har studerat vad som skrivits i media och inom den akademiska världen och där kunnat konstatera att det nu bredde ut sig ett rent självhat mot allt som den europeiska civilisationen tidigare stått för. Detta var ingenting som bara en liten intellektuell elit ägnade sig åt utan var en uppfattning som nu spreds i allt bredare lager inom befolkningarna genom journalister, lärare, politiker och opinionsbildare. Det blev populärt och ett tecken på intellektuell överlägsenhet att slå ner på det egna, upphöja andra civilisationer och att kunna relativisera.
Värdet av och löftet som fanns i vår egen civilisation bytes ut mot en desillusion och fientlighet. Hyllandet av stora ledare, hjältar, uppfinnare, konstnärer och profeter var ett tecken på okunskap och ersattes med synen att vår egen historia bara var kantad av en lång rad felgrepp, myter om vår egen förträfflighet, krig och elände.
Den europeiska civilisationen var inte bara värdelös, irrelevant och självuppblåst pompös, den förstörde, förgiftade och sög ut andra oskyldiga civilisationer. Vi skulle inte längre känna oss stolta utan skämmas, erkänna vår skuld och göra bot.
Slutsats
Tidigare hade vår historiebeskrivning lyft ram det unika och det som var bra. Den fungerade som en brygga mellan våra förfäder, oss själva och de kommande generationerna. Berättelsen var om ett gemensamt projekt som tidigare generationer svenskar, vi själva och framtida generationer delade. Det var någonting bra och värt att bevara där det fanns en tydlig riktning och samstämmighet om vad som var bra eller dåligt.
Konsekvenserna har varit förödande. En hel generation och dess barn har vuxit upp utan en gemensam berättelse som vi kan vara stola över, som binder samman och som knyter oss till våra rötter i en gemensam historia och länkar till vår gemensamma framtid.
Förändringen har varit total till den grad att vi idag i Sverige har politiska företrädare som fördömer vithet, män, att svenskar finns och att vi ens har någon hävdvunnen rätt till vårt eget land. Den dominerande synen idag är istället att det bara finns världsmedborgare, ingen skillnad mellan raser och etniciteter, ingen kultur är bättre än någon annan och att vi vinner på att berikas av främmande folk och kulturer – vi kommer helt enkelt inte överleva om vi inte nu accepterar att bytas ut som folk, tillåta främmande kulturer tränga undan vår egen och accepterar att Sverige, USA och Europa som ett gemensamt projekt lett av européer upphörde efter andra världskriget.
Är det inte dags att vi vänder blad och byter ut våra politiker, innan de byter ut oss?
