I dagarna högtidlighålls minnet av ”förintelsen”. Man lyfter fram alla de som påstås ha fallit offer för nazisternas ondska. Allt fler fria forskare, akademiker och privatpersoner ifrågasätter om denna ”förintelse” verkligen har ägt rum. En äldre kvinna i Tyskland, Ursula Haverbeck, har dömts av en tysk domstol till fängelse för att ha ifrågasatt ”förintelsen”. Brottet hon anses begått är att ha tillskrivit tyska myndigheter med frågan om var denna ”förintelse” ägt rum och vilka bevis man i så fall åberopar. Svaret hon fick var tystnad och åter tystnad. Myndigheterna ville inte, eller kunde inte, besvara hennes fråga. Istället blev hon anklagad för att ha brutit mot lagen där det stadgas att det är förbjudet att ifrågasätta Förintelsen, med stort F. Nyligen ställdes Sylvia Stolz inför rätta för samma förseelse och på rättegången anhölls en åskådare, Monika Schaefer, också hon för att hon inte underkastat sig förintelselögnen. Hon sitter idag i ett högsäkerhetsfängelse i isoleringscell. Idag finns i Europa tusentals som åtalats eller sitter i fängelse för att de vågat forska på egen hand. I detta inlägg ska vi granska den officiella versionen av ”förintelsen” och du ska få reda på sanningen om den verkliga Förintelsen – den som drabbade det tyska folket.
Krig är alltid ett helvete
Varje krig är ett outhärdligt helvete för alla de människor som drabbas oavsett om man är soldat eller tillhör civilbefolkningen. Det vi inte har någon minnesdag om är det oerhörda lidande som tyskarna fick erfara under hela andra världskriget och de närmaste åren därefter. De allierade terrorbombade i stort sett samtliga tyska städer under hela kriget. Det avslutades med den totalt förödande bombningen av Dresden i krigets slutskede. Minst 250 000 civila dödades, men den officiella siffran ligger på runt 25 000 offer. Men låt oss börja från början.
Koncentrationslägret i Auschwitz
Auschwitz bestod av tre läger:
Auschwitz I Stamlager, Auschwitz II Birkenau, Auschwitz III Monowitz
De koncentrationsläger som tyskarna byggde var avsedda för de personer som ansågs vara en säkerhetsrisk. De placerades först i olika uppsamlingsläger för att sedan transporteras till läger som låg i anslutning till fabriker. De utnyttjades där som arbetskraft för att tillhandahålla nödvändiga produkter till militären men även till civilsamhället. Några dödsläger var det aldrig tal om då man hade behov av arbetskraft och definitivt inte hade tid eller råd att bedrivna någon form av utrotning. Man ska även komma ihåg att bruket av koncentrationsläger ingalunda var en tysk uppfinning. Det införde istället först britterna i Sydafrika under Boerkriget 1899-1902.
Det stora lägret, där huvuddelen av arbetskraften var internerad, var Auschwitz Birkenau. Vid ankomsten fick alla lämna ifrån sig sina kläder och tillhörigheter så dessa saker kunde genomgå avlusning i särskilda kammare med Zyklon B. Fångarna fick duscha för att skrubba av sig eventuella löss. Därefter fick de rena fångkläder, passerade inskrivning och gick genomgå läkarundersökning för att sedan gå i grupp till anvisad bostadsbarack.
Fabrikskomplexet, där internerna arbetade, ligger ca: 5 km öster om lägret. Krematorierna var placerade i bortre änden av den beryktade järnvägsstationen mot de öppna fälten bakom. Några träddungar fanns vid gränsen ut mot fälten. Själva järnvägsstationen och krematorierna låg mellan de två lägerdelarna. En väg gick rakt igenom och där rådde fri passage för lokalbefolkningen.
Innanför stängslet, omedelbart bredvid ett av krematorierna, låg lägrets fotbollsplan. Där spelade fångarna fotboll och man anordnade turneringar där bl.a. RAF (Royal Air Force) hade ett lag. I lägret fanns även flera storkök, kiosk och man tillhandahöll instrument och rekvisita för flera orkestrar och teatergrupper.
Zyklon B
Zyklon B, blåsyra, uppfanns 1922 av den tyskjudiske kemisten Franz Haber och var ett insektsbekämpningsmedel. Det kom till användning för bekämpandet av ohyra i textilier och byggnader. Tyfus som spreds via en lus angrep ofta personer som levde tätt inpå varandra med begränsade möjligheter till personlig hygien som exempelvis soldater i fält och i läger. Användningen av Zyklon B i koncentrationslägren var ämnade att begränsa spridningen av denna dödliga sjukdom. Gasning av kläder, sängkläder och ibland hela baracker var nödvändigt för att begränsa sjukdomsspridningen.
Krematorierna
Det fanns fem krematorier i Auschwitz Birkenau. Krematorium I hade tre ugnar med plats för två vardera, II och III hade fem ugnar med plats för tre vardera, IV och V hade två ugnar med plats får åtta vardera.
De ugnar man hade var av olika konstruktion och byggde på olika tekniska lösningar. De byttes också, byggdes om och behövde service. Full kapacitet uppnåddes därför aldrig, då ett antal ständigt var ur bruk, ibland för långa perioder.
Carlo Mattogno har undersökt saken noga och det är en hel vetenskap. Han har vägt in all, idag, tillgänglig kunskap, forskning och dokumentation. Efter att ha vägt samman alla variabler kom ha fram till att 162 000 kroppar maximalt har kunnat kremerats. Denna siffra stämmer också förvånansvärt väl med antalet som tyskarna registrerat, i sin dokumentation, som avlidna. Det påstådda antalet ”gasade” som sedan också skulle ha kremerats, det rör sig om miljoner, är således tekniskt fullständigt uteslutet. Exakt samma beräkningar kan göras för krematorierna i de andra lägren.
Avsaknad av blå färg
Blåsyra lämnar färg efter användandet då betong och trä färgas blått. Man har tagit prover på de rester där man påstår att gasningarna ägt rum men där saknas denna blå färg. Däremot finns den i riklig mängd i andra lokaler som användes för att avlusa de intagnas kläder vid ankomsten till lägret. Denna lus orsakar sjukdomen tyfus och drabbade inte bara internerna, utan även de tyska lägervakterna. Den var således viktigt att bli av med.
För låg temperatur
Zyklon B är en dålig metod att ta livet av någon. Det tar lång tid och i de ”gaskammare” man påstår denna utrotning skett var ca: 80% av konstruktionen under marknivå. Det var svalt där. Zyklon B levererades i burkar med små pellets. Dessa pellets kräver en viss rumstemperatur för att avge gas. Golvtemperaturen i de påstådda ”gaskamrarna” var inte mer än runt 12 C, vilket är för låg temperatur för det snabba förlopp de påstådda vittnena berättat om. Gasningen skulle tagit mycket lång tid. Tänkte inte tyskarna på det?
Avsaknad av röd färg
Hos en människa som får i sig stora mängder blåsyra upphör de röda blodkropparna att ge ifrån sig syre. Du vet säkert att syresatt blod är rött och syrefattigt blod, på väg till ditt hjärta, är blått. Inte ett enda vittne påstår sig ha sett ett lik som var rödfärgat. Snart sagt alla färger du kan tänka på har vittnena angivit – blått, grönt och svart är de vanligaste – men inte ett enda ”vittne” har berättat om några rödfärgade kroppar.
Bårhusen
Enligt den officiella berättelsen användes avlusningsmedlet Zyklon B, blåsyra, för att döda fångarna i speciella ”gaskamrar” i anslutning till krematorierna men på de tyska ritningarna över dessa rum, där de påstådda ”gasningarna” ska ha ägt rum, står det ”Leichenkeller” (bårhus), inte gaskammare. Bårhusen låg i vinkel i direkt anslutning till krematorierna. De var nedgrävda i marken till 4/5 delar för att fungera som en sval jordkällare. Det var naturligt eftersom man då inte hade tillgång till kylrum med dagens kylaggregat. Från själva bårhuset, som låg mer eller mindre under jord, fanns en liten hiss upp till krematoriet och ugnarna. I denna hiss kunde max tre kroppar transporteras åt gången. I ett rum bredvid själva ugnsrummet fanns även en obduktionssal, viket knappast hade behövts om det varit fråga om ett ”dödsläger”.
Massgravarna
När kritik mot den officiella versionen kommit i dagen har man ändrat taktik. Nu påstår man istället att stora gropar grävts ut för att bränna tiotusentals offer på en gång. Ingen sådan bränngrop eller massgrav har kunnat visas upp. Det beror helt enkelt på att de inte existerar. Auschwitz stora läger har tillägget Birkenau, vilket betyder Björkängen eller Björkdungen. Som alla vet växer björkar där vattentillgången är god för att inte säga mycket god. Grundvattennivån i Birkenau ligger inte mer än ca: en meter under markytan vilket innebär att skulle en sådan bränngrop grävas skulle den omgående bli vattenfylld. Vatten och eld kan, som bekant, inte existera tillsammans. Det gör bränngropar, eller massgravar för den delen, omöjliga. Hade man grävt ner liken i massgravar skulle det orsakat kontaminering av allt grundvatten i lägret. Det var just därför man kremerade de som avlidit.
Flygbilder
Tittar vi på de allierades flygbilder över krematorierna syns inga stora lager av kol som borde ha gått åt vid den massiva dödsfabriken det talas om. Inte heller finns där några stora eller ens mindre, askhögar som borde blivit resultatet av produktionen. De allierade tog tusentals flygfotografier. Inte ett enda har man kunnat visa upp som bevis för det påstådda massmordet. Om lägret verkligen hade varit avsett till massmord i den skalan som sägs, då hade de tyska ingenjörerna aldrig designat lägren som det gjordes. Vi vet att tysk ingenjörskonst var i framkant även på denna tid. Designen lägren hade berättar för oss vad de var avsedda för – som bostäder och arbetsläger.
Dokumentation
Tyska myndigheter har i alla tider varit noga med att dokumentera allt. Samtliga fångar är införda i rullorna, deras namn, mått och vikt, hälsa i övrigt, eventuella sjukdomar och medicinering. De allierade hade koden till tyskarnas kryptering. De kunde ta del av alla rapporter som dagligen sändes från lägret. Återigen, inga bevis har först fram som skulle styrka en ”förintelse”. Det är nog snarare så att de allierade har i sin besittning alla de dokument, om de inte med flit förstörts, som bevisar att något folkmord aldrig ägt rum.
Ingen ny forskning tillåts
Med dagens moderna kriminalteknik och kunskap om arkeologi borde det vara en smal sak att bevisa det man påstår men det görs inte. Orsaken torde vara enkel, det finns inga bevis. Tvärtom gjorde man det skulle hela förintelsebluffen få ett tvärt slut och visa vilken lögn den faktiskt är.
Den verkliga Förintelsen – kriget mot Tyskland
Om vi granskar de allierades krigföring mot Tyskland ser vi att man i huvudsak koncentrerade sina attacker mot civila mål. Denna strategi motiverades med att man ville bryta ner moralen och stridsviljan hos det tyska folket. I krig skall stridande part ta största hänsyn till civila och andra oskyldiga som inte deltar i striderna. Det struntade de allierade helt och hållet i från första dagen. Hitler gav uttryckliga order om i kriget mot Polen att civila under inga omständigheter fick attackeras eller utsättas för skada. Polsk militär som kapitulerat och visat vit flagg skulle tillfångatas enligt de regler för krigföring som då gällde. I början, då England förklarat krig och stridigheterna tog sin början, undvek Luftwaffe att attackera civila mål. Men eftersom motståndarna ignorerade de tyska civilas säkerhet slopade även Tyskland detta, om än mycket motvilligt.
I krigets slutskede kom så den omtalade attacken mot Dresden. Drygt sex km2 av stadskärnan bombades med spräng- och brandbomber tills endast grus och aska återstod. Kriget var nästan över och tyska armen hade inga militära faciliteter i området som det fanns fog för att bomba. 25 000 döda är den officiella siffran men den bedömdes av Dresdens myndigheter, efter Tysklands enande, att ligga på runt 235 000 döda. Flyktingar hade kommit till Dresden österifrån för att komma undan den framryckande Röda Armén och många döda begravdes i ruinerna efter bombanfallen och hittades aldrig. Det finns de som hävdar att uppemot 300 000 civila dödades under de nätter som anfallen pågick.
De allierade gjorde sig även skyldig till allvarliga övergrepp när man attackerade fartyg utan beväpning som transporterade främst koncentrationslägerfångar och civila undan Röda Armén från Ostpreussen. Ett fåtal av passagerarna var militär personal med varierade skador som måste få sjukhusvård. Till det fanns även en mängd civila. Inga reguljära trupper fanns ombord bortsett från några officerare. Det tyska militärkommandot informerade de allierade, främst britterna, om dessa transporter och att de skulle ges fri lejd. Så skedde inte. Brittiskt flyg och Sovjetiska u-båtar attackerade minst fem fartyg i södra Östersjön varvid nästan 30 000 människor omkom.
MV Wilhelm Gustloff 1945-01-30 sänktes av sovjetisk u-båt 9 000 offer.
SS General von Steuben 1945-02-10 sänktes av sovjetisk u-båt, drygt 3 000 offer.
MV Goya 1945-04-16 sänktes av sovjetisk u-båt 7 000 offer.
SS Thielbek 1945-05-03 sänktes av brittiskt flyg 2 800 offer.
SS Cap Arcona 1945-05-03 sänktes av brittiskt flyg 8 000 offer.
Efter kriget
Under de allierades framryckning, när man gått över floden Rhen, började man bygga ett antal läger för att internera tyska soldater och övriga i uniform. Det blev till slut 19 stycken läger utmed Rhendalen. Lägren bestod endast av taggtråd som omgärdade lägret. Det var åkermark som togs i anspråk för detta ändamål. De allierade hade även motsvarande läger i Frankrike och Italien. Dock blev lägren i Rhendalen de värsta av alla. Fångarna hade inget skydd mot väder och vind, fick dåligt med mat och ingen läkarvård. De fick stå ute i lervällingen, dag som natt, i sol och regn utan skydd. Matransonen var en tredjedel av den mat USA’s soldater fick. Vatten tillhandahölls ytterst sparsamt. Röda Korset nekades tillträde till lägren och fick inte leverera mat, vatten eller mediciner.
Amerikanska armén förde inga listor på intagna, man förde inte bok över hur många som dog. Man dokumenterade överhuvudtaget inget som rörde dessa läger. Civila som försökte smuggla in mat och vatten sköts inte sällan till döds. De amerikanska vakterna kunde ibland roa sig med att skjuta rakt in i folkmassan på åkrarna och döda några stycken och skada andra. Sedan fick de bara ligga där och självdö. Dessa tilltag gjorde man utan åtgärder från befälen.
Enligt ett tillägg i Haagkonventionen (1907) från 1919 som även USA undertecknat stadgas att krigsfångar skall behandlas väl. De ska få mat och vatten i samma utsträckning och mängd som den bevakande truppen. Så skedde inte, snarare tvärtom. USA gick runt reglerna genom att inte kalla tyskarna för krigsfångar utan för avväpnad fientlig trupp. På så vis kunde man kringgå den konvention man skrivit under.
Ond bråd död
Hur många tyskar som dog i dessa läger är det ingen som vet, amerikanarna förde inga protokoll över antalet intagna eller antalet omkomna. Det finns forskare som hävdar att flera miljoner tyskar avled i lägren utefter Rhendalen och märk väl – detta skedde efter att kriget avslutats. De officiella siffrorna är mellan 5 000 till 40 000 offer. Till detta tillkommer ett okänt antal tyska fångar som aldrig kom hem från fångenskapen i Sovjetunionen, de sista frigavs 1956. På den civila sidan dödades uppskattningsvis 6-7 miljoner tyskar, även det efter kriget, vid fördrivningen från tidigare tyska områden i Polen och Tjeckoslovakien. Ytterligare ca 5 miljoner civila tyskar svalt ihjäl efterkriget då de allierade stoppade alla leveranser av livsmedel till Tyskland. Jordbruket och all infrastruktur var sönderbombat så det var omöjligt att få fram livsmedel i tillräcklig mängd.
Allt detta, i kombination med de allierades blockering av livsmedel, gjorde att fler tyskar dog efter kriget än under hela kriget när det pågick. Sammantaget dog 12-13 miljoner tyskar efter att kriget tagit slut. 15 miljoner tyskar fördrevs från tidigare tyska områden. Det tyska folket har fått betala ett oerhört högt pris för sin vilja till självbestämmande och ekonomisk frihet. Tyskland är fortfarande ockuperat av USA, vars militära närvaro i Tyskland sker i NATO’s regi. Utöver det har man ett okänt antal CIA-agenter i de civila myndigheterna och media.
Tyskland på knä
Att tvinga Tyskland på knä var planen i den amerikanska administrationen. Man ville inte riskera ett upprepande efter första världskriget, där Tyskland försökte resa sig igen. Den här gången skulle man göra jobbet ordentligt vilket vi ser effekterna av än i dag. Skadestånden för första världskriget var färdigbetalda för några år sedan, det har alltså pågått i 100 år. Skadestånden för Andra världskriget är långt ifrån färdigbetalda. Dessutom har man låst in landet i EU för att förhindra varje försök till självständighet.
Detta är en skam som fortfarande vilar tungt över främst USA och Storbritannien. Man kallar sig frihetens och demokratins försvarare men i krigets efterdyningar gjorde man allt för att tillfoga det tyska folket så stor skada som möjligt. Vi svenskar får bära skuld för ”förintelsen” än idag men på tyska folkets axlar vilar det en ännu större tyngd. Ett ansvar varken svenskar eller tyskar överhuvudtaget ska ta på sig, då förintelseberättelsen inte är något annat än en lögn.
Avslutning
De Allierade bröt mot många av de konventioner som man tidigare skrivit under på om regler för krigföring. Terrorbombningen av i princip alla tyska städer, där man siktade in sig på civilbefolkningen, behandlingen av tyska soldater och civila som fick stå i lägren utan skydd, även efter kriget, sänkningen av minst fem fartyg som transporterade civila och framförallt lägerfångar undan Röda Armén, behandlingen av det tyska samhället efter kriget där de allierade lät folket svälta i över ett halvår, fördrivningen av tyskar från de östliga delarna som inte var enbart en fördrivning, utan ett massmord. Fler tyskar dog under det följande halvåret efter kriget än under hela kriget.
Dessa brott har de allierade aldrig ställts till ansvar för. De som egentligen skulle ha suttit på de anklagades bänk är de allierade. Detta ska vi ha i åtanke nu, denna dag 27 januari, när ceremonierna och högtidstalen avlöser varandra för att minnas en historisk händelse som aldrig ägt rum och samtidigt dölja ett annat övergrepp.
Sanningen om den verkliga Förintelsen, den som drabbade tyskarna, vill man fortfarande dölja för oss samtidigt som tyskarna fortfarande betalar av på sin skuld för något som aldrig hänt. Det stämmer det Winston Churchill sa, ”historien kommer beskriva mig väl, för jag har avsikt att berätta den.”
Testa dina kunskaper
Nu när du läst kanske du vill testa dina kunskaper? Gör det med det utmärkta testet http://www.forintelsen.nu/. Får du mindre än 8 av 10 kan du med fördel läsa några av de andra 20 delarna som Fria Sidor skrivit om den s.k. ”förintelsen”.
Not: Läs gärna gratisboken i PDF som länkas till nedan, ”En tom säck kan inte stå” eller beställ någon bok från den andra länken. Bäst att börja med är ”Breaking the Spell” av Nicholas Kollerstrom. Läs också om det öde som drabbade tyskarna på https://hellstorm.nu/ Du gör det på egen risk. Din världsbild riskerar att förändras.
