Inför valet 2018 kan det vara bra att vi påminns om etablissemangets metoder. Det är viktigt att vi lär oss känna igen de metoder man använder för att vilseleda oss. Desto fler som ser vad som pågår, desto fler slipper bli lurade. Nedanstående är bara ett axplock av alla de metoder man använder och ska ses som en överblick av de vanligaste tjuvknepen.
Låtsas föra en öppen debatt
Ett vanligt knep man använder är att iscensätta egna debatter, i egna kanaler med påstådda motståndare. Syftet är att allmänheten som tittar på spektaklet ska bibringas känslan av att här pågår verkligen en viktig debatt och att dissidenter visst får komma till tals.
Det senaste, fullständigt patetiska, exemplet är när samma judiska ägarfamilj som hatar yttrande- och åsiktsfrihet, Bonnier, på sin egen kanal, TV4 låter en judinna, Isobel Hadley-Kamptz, som har arbetat på Bonniers två flaggskepp Dagens Nyheter och Expressen, debattera mot den Bonnierägda Expressens chefredaktör, Thomas Mattsson. Detta är ett absurt skådespel eftersom det är ägarfamiljen Bonnier som är de som driver attacken mot yttrandefrihet på nätet hårdast av alla. Skälet är, naturligtvis, att vi ska tro att här pågår verkligen en debatt och att den sker i det öppna och är på riktigt. Det är inte meningen att vi ska förstå att samma koncern som vill införa åsiktscensur håller en debatt om samma ämne.
För fyra månader sedan debatterade (se titelvideon) Liberalernas f.d. ledare Lars Leijonborg med Aftonbladets Anders Lindberg, båda massinvandringsförespråkare som älskar det mångkulturella samhället. Inför debatten hade SVT ett långt reportage om kritiska inlägg som gjorts av olika politiker. Man gjorde en stor sak att Leijonborg inför valet 2002 föreslagit ett språktest. Debatten har rubriken Tvärvändningen om flyktingpolitiken – en falsk rubrik eftersom någon omläggning alls inte har skett. Tittaren ska här dels direkt få uppfattningen att en stor omläggning har skett, vilket är falskt, dels tro att man bevittnar en verklig debatt mellan två viktiga alternativ, vilket också är falskt. Lars Leijonborgs språktest förstoras här upp men är som en droppe i havet. Hela debatten måste ses som bröd och skådespel åt folket.
Låtsas vara mer invandringskritisk än i verkligheten
Vi har genom åren sett många exempel på utspel där olika politiska partier låter egna politiker göra kontroversiella utspel som går rakt emot den politik partiet står för. Skälet är att man vill lura allmänheten att det verkligen finns en inre partistrid i dessa frågor – att det verkligen pågår en intern debatt. Detta sker ofta inför olika val då man vet att det finns väljare inom alla partier som är kritiska till massinvandring och mångkultur.
Ett exempel är Lars Leijonborgs (L) utspel om språktest inför valet 2002. Ett annat är Jan Björklunds (L) utspel om förbud mot burka i klassrummet inför valet 2010. Tobias Billström (M) gjorde 2013 ett utspel om volymerna vilket fick många moderata väljare att tro att det pågick en intern debatt i partiet. Efter valet 2014 vet vi ju vad som hände.
Nyamko Sabuni (L), politisk flykting från Zaire, drev å andra sidan frågor av verkligt stor betydelse, t.ex. för att motverka könsstympning varför hon idag inte är kvar i politiken. Tobias Billström, med sina falska utspel, sitter dock ännu kvar som moderaternas gruppledare. Fundera på det en stund. Nyligen gjorde Moderaterna ännu ett valutspel genom att låta Elisabeth Svantesson (M) berätta att vi måste utreda invandringens kostnader, något som moderatledaren Ulf Kristersson något senare, lite i skymundan, tog avstånd från i DN.
Fokusera på symptom, inte orsaker
Först skapar etablissemanget en rad problem, t.ex. våldtäkter, skjutningar, bilbränder, terrorism, o.s.v. När allmänheten reagerar mot symptomen använder etablissemanget taktiken att skandalisera alla som påpekar att problemen i hög grad har samband med massinvandringen och det mångkulturella samhället. Det blir ett ställningskrig där det enda som debatteras är symptomen. I praktiken fungerar detta som en jättelik ventil för folket som etablissemanget ser som relativt ofarligt eftersom de ansvariga aldrig pekas ut.
Man har inget problem med sidor eller personer som är s.k. ”dissidenter” så länge de bara pekar på symptomen. De man slår ner på med full kraft och är verkligt rädd för är de fåtal som pekar uppåt mot de skyldiga, de som tillåter detta att fortgå. Ett exempel är Granskning Sverige, vars inslag i hög grad riktade sin kritik uppåt mot etablissemanget, inte mot andra invandrare som välkomnats hit av dagens makthavare.
Sverigedemokraterna rör sig bara i träskmarkerna där man, direkt eller indirekt, fokuserar på mångkultur (symptomet) men är helt tyst i sin kritik av etablissemanget (problemet) som gör massinvandringen möjlig. Istället anpassar man sig till makten, söker dess gillande och riktar aldrig kritik mot massmedierna. På detta sätt har många frustrerade svenskars missnöje effektivt fångats upp av ett etablissemangsvänligt parti. Exakt hur detta gått till och vad som ligger bakom, det en gång så lovande, Sverigedemokraternas urartning och undergivenhet får bli ett ämne för ett annat inlägg.
Styr Overton-fönstret
Den kanske allra viktigaste metoden etablissemanget använder är att styra det s.k. Overton-fönstret. Detta fönster sätter en ram inom vilken man överhuvudtaget tillåts föra en diskussion. Genom att t.ex. fastslå, nästan som en lag, att det är dåligt för välden med koldioxid och att det är människan som orsakat uppvärmningen det senaste århundradet, kan ingen politiker, debattör eller forskare påstå att så inte är fallet. Man kommer att framstå som galen av den breda allmänheten och därför inte tas på allvar.
Genom ständig propaganda har vi lärt oss att Hitler och tyskarna var onda, judarna offer. Den som påstår att det i själva verket är tvärtom betraktas av den hjärntvättade allmänheten som tokig. Skälet är att man så länge genom ständig propaganda cementerat detta Overton-fönster så att den som rör sig utom det aldrig tas på allvar.
Den som, likt Fria Sidor, menar att det är löjeväckande att vi skickade gubbar till månen i slutet av 1960-talet, något som aldrig skett igen, rör sig så långt utanför detta fönster att t.o.m. annars sunda Sanningssökare gör allt för att inte förknippas men denna uppfattning. Sanningen har dock inget sådant fönster att förhålla sig till, den är vad den är. Det säger istället allt om hur styrda vi är i vårt tänkande redan innan någon politisk debatt ägt rum. Alla politiska debatter rör sig bara inom detta snävt definierade fönster och måste därför sägas vara löjeväckande – ett spektakel endast för den okunniga allmänheten.
Overton-fönstret styr vad alla politiker måste hålla sig till eftersom det är den breda allmänhetens uppfattning. Internet har nu börjat skjuta och vidga detta fönster samtidigt som etablissemangets svar har varit att göra det ännu mindre, så att det som, kanske, för 30 år sedan var helt legitima åsikter, idag ligger långt utanför detta lilla fönster – det som också i dagligt tal kallas åsiktskorridoren.
De flesta vill inte känna sig som eller bli utpekade som idioter, önskan att tillhöra gruppen är stark, så man väljer oftast hellre att stå inne i det lilla fönstret, hur litet det än är, och pissa på de andra utanför än tvärtom. Det fina är att det alltid finns någon som står lite längre ut som även de som inte är inne i fönstret själva kan pissa på, allt för att känna tryggheten att man själv inte är så långt ifrån gemenskapen. Det finns en hack-ordning även för dissidenter. När du observerar s.k. dissidenter kraftigt ta avstånd från andra, kan det vara ett användbart verktyg att ha Overton-fönstret i minnet. Dessa dissidenter sätter sin egen gräns och skapar sitt eget fönster mot dem som är utanför den egna gränsen.
En viktig sak att påpeka är att man också styr detta fönster med lagstiftning. I Tyskland råder stränga förbud att granska ”förintelsen”, i USA kritik mot Israel och i Sverige har vi som bekant vår egen lag, Hets mot folkgrupp. CIA uppfann på 60-talet termen konspirationsteoretiker för att kunna slänga på dem som ifrågasatte mordet på JFK. Det används framgångsrikt än idag för att sätta gränsen för vad som är tillåtet att säga och inte. Per definition kan vi säga att är du utanför Overton-fönstret är du mer eller mindre en konspirationsteoretiker.
Sätta etiketter
En annan vanlig metod som bör resa varningsflagg är när man sätter etiketter på de man ogillar. Sverigedemokraterna kunde från början rapporteras om i massmedierna som rasistiska Sverigedemokraterna. I takt med att de närmade sig systemet kallades de sedan främlingsfientliga Sverigedemokraterna, ibland t.o.m. högerextrema Sverigedemokraterna. Idag är man så nära etablissemanget att man ofta helt omnämns utan något epitet alls. Idag är det istället Nordiska Motståndsrörelsen och dissidenter som får en massa olika epitet. Rasister, nazister, högerextrem, o.s.v. är synnerligen vanligt förekommande. Sverigedemokraterna har istället själva börjat använda sig av samma metod som etablissemanget, nu när man själv är den del av det. Tyvärr låter sig många dissidenter tystas eller åtminstone kuvas för man vill till varje pris undvika dessa epitet. Det allra värsta epitetet är förintelseförnekare. Den som är det är inte bara galen, utan ond också. Vem vill vara det?
Etiketterna fungerar som hjärnbarriärer, där det som personen säger eller uttalar ständigt ska färgas av dessa negativt laddade etiketter men också som frånstötare – så att många ska välja att hålla sig borta från personer med dessa hemska åsikter eller kanske t.o.m. komma in i värmen genom att ta avstånd från dem.
Attackera personen för att undvika sakfrågan
Nästan aldrig tillåts några sakfrågor av verklig betydelse att diskuteras. Istället är metoden att få personen som uttalar sig att framstå i så dålig dager som möjligt. Fredrik Reinfeldt, den som gjort mest för att förstöra Sverige någonsin, framställs med helgongloria som godheten själv medan dissidenter som självuppoffrande ägnat hela sitt liv åt att få svenska folket att vakna upp ur dvalan hängs ut som avskyvärda människor. I takt med att Overton-fönstret blivit allt smalare drabbar detta nu inte bara pålästa dissidenter och Sanningssägare utan också i allt högre grad vanligt folk som, i frustration, uttryck sig lite oförsiktigt på nätet. De framställs också i media som avskyvärda. En del drabbas så hårt att de tar sitt eget liv, för andra väntar dryga böter eller fängelse.
Sammanfattning
Förhoppningsvis har du fått några verktyg att se igenom etablissemangets försök att lura oss. Valåret 2018 kommer fyllas av patetiska debatter på bästa sändningstid mellan politiker som i princip för exakt samma politik men där man förstorar upp små skillnader, allt för att du ska luras att tro att det pågår en debatt om något viktigt. De gamla partierna kommer skicka fram politiker som gör spektakulära utspel som får stor medial uppmärksamhet, nu senast Ebba Busch Thor som protesterar mot bönutrop, trots att KD är de som förespråkat massinvandring under alla år. Dessa utspel är aldrig menade att någonsin omsättas i verklig politik. Det är endast ett spel för galleriet, för att du ska luras tro att de är mer kritiska än de verkligen är.
Allt fokus kommer att riktas på symptomen, bort från politikerna och massmedias eget ansvar för det som nu drabbar Sverige. Man kommer att flitigt använda sig av Overton-fönstret för att hålla debatterna inom godkända gränser, fortsätta sätta etiketter på de som verkligen ställer de relevanta frågorna och ursinnigt attackera personer och benämna dem som avskyvärda hatare – allt för att undvika en ärlig, öppen och saklig debatt. Tyvärr kommer det fungera så länge som allmänheten går på det.
För att repetera: De viktigaste metoderna är att låtsats föra en öppen debatt, låtsas vara mer invandringskritisk än i verkligheten, fokusera på symptom, inte orsaker, styra Overton-fönstret, sätta etiketter och attackera personen för att undvika sakfrågan.
Nu ser du, om inte redan innan, lätt igenom etablissemangets fula metoder att lura dig.
