Den 12 december 1916 erbjöd Tyskland fred med återgång till ursprungliga gränser. Två månader innan, i oktober 1916, hade en grupp sionistiska judar, under ledning av Chaim Weizman (senare president i Israel), mött de brittiska ledarna för att erbjuda att USA skulle gå med i kriget. Dessa judar var så säkra på sin sak att de mer eller mindre lovade att USA skulle gå med i kriget. Britterna lovade att, om så skulle ske, var Palestina deras.
Judarna hade stort inflytande i Amerika. De ägde inte bara en majoritet av bankerna, utan kontrollerade också tidningar och Hollywood. Judarna som lever i många olika länder, har vid viktiga händelser ofta visat sig mer lojala till sin nation, än till det land man lever i. Det går att säga att judenheten därför är kosmopolitisk och internationell – många judar känner sig, när det verkligen gäller, som en del i den ”Internationella Nationen Israel”.
Som en enad internationell nation, har man nationella intressen. Ett av dem, runt 1900-talets början, var störtandet av tsaren i Ryssland. Man ansåg, felaktigt, att tsarväldet inte varit rättvist mot dem. Vid denna tid, första världskriget, var Tyskland och Ryssland i krig med varandra. Inflytelserika judar tenderade därför till en början att stödja tyskarna och samtidigt motverka stödet till Storbritannien och Frankrike, som var i allians med Ryssland, mot Tyskland och Österrike-Ungern.
Femtekolonnen i Tyskland
När så chansen till ett eget hem i Palestina, plötsligt, blev verklighet, det man drömt om i århundraden, ändrades allt över en natt. De ledande judarna drog nu inte bara tillbaka sitt stöd till Tyskland, utan påbörjade den mest vedervärdiga propaganda i amerikansk och brittisk press, helt utan förankring i verkligheten. Tyskarna som, fram tills dess, varit judarnas ”favoritland” i Europa, blev nu istället brutala barndödande sadister i den internationella judiskt kontrollerade pressen. Enormt många amerikaner protesterade mot den falska propagandan.
Ingenstans i Europa hade judar så stor frihet som i Tyskland. De var mycket inflytelserika där genom sitt stora ägande i banker och genom dem kontrollerade de stora dela av industrin. Men efter löftet om ett judiskt hem i Palestina, var det många judar i Tyskland som inte längre kunde ge Tyskland, det land de bodde i, sitt stöd.
Istället blev de ”en femtekolonn” i landet. Tyskland hade nu både en yttre och inre fiende som arbetade tillsammans mot förstörelsen av Tyskland. Plötsligt började judiska tidningar i Tyskland fördöma kriget. Judiska fackföreningsledare började hetsa sina medlemmar till strejker och judiska kommunister (nästa alltid samma) började agitera för ”en revolution”.
Judarna hade så tagit den brittiska ”mutan” som man själva sökt och visade nu, igen, med tydlighet att deras främsta intresse när det verkligen gäller är ”vad som är bra för judarna” och att deras främsta lojalitet är till den Internationella Nationen Israel.
USA helt i judarnas händer
President Woodrow Wilson var helt i judarnas händer. De hade finansierat hans valkampanjer. Hans närmsta medarbetare Edward Mandel House, var nära associerad med judiska intressen och hade varit en agent för Rothschild innan han blev ett team med Wilson. Judarna runt Wilson var bl.a. Jacob Schiff, Paul Warburg, Henry Morgenthau Sr, Louis Brandeis, Bernard Baruch, Rabbi Stephen Wise, Felix Frankfurter, m.fl.
1917 gick så USA med i kriget. Tyskland som segrat i öst och inte tappat en meter mark i väst, pressades nu av att en enormt stark makt, USA, skulle gå med i kriget och även av de judiska femtekolonnarna i Tyskland, som arbetade frenetiskt, på alla plan att störa tyska försörjningslinjer och påverka opinionen.
14-punkts programmet
Woodrow Wilson lade fram 14-punkter i förhandlingarna med Tyskland som de ansåg acceptabla. Exakta villkor skulle sedan förhandlas fram i en ”fredskonferens” i Paris men för Tysklands del gick de med på ett vapenstillestånd baserat på dessa 14 punkter. Dessa punkter presenterade Wilson till kongressen i januari 1918.
Sveket vid Pariskonferensen
Fredskonferensen i Paris ignorerade helt dessa 14 punkter. Segrarmakterna förhandlade istället fram ett eget diktat. Tyskland var inte ens med vid förhandlingsbordet, trots att detta var tanken från början. Tyskland hade att välja på att säga ja eller nej. Under tiden fortsatte man sin blockad av landet och, uppskattningsvis 800000 dog, varav huvuddelen var barn under 15 år p.g.a. blockaden. Detta diktat, som inte bara innebar att Tyskland skulle ta på sig alla skuld för kriget, innebar i praktiken Tysklands totala förstörelse och underkastelse. De förkastades av Tyskarna men efter mycket politisk tumult, skrev till slut någon under diktatet. De Allierade hade hotat med en militär invasion.
117 judar vid konferensen
Det stod nu alltmer klart för alla som kunde se, att judarna inte bara stått bakom kriget från början, utan också tvingat Tyskland till förlust, i utbyte mot ”ett hem för judarna i Palestina” och dessutom begått ett bedrägeri genom att inte hålla sig till Wilsons 14 punkter. Sällan har ett folk känt sig så bedraget.
Vid Pariskonferensen flockades judarna från hela världen. Mellan 117 och 140 inflytelserika judar närvarade. De kom från alla länder. Från Storbritannien kom Lord Walter Rothschild, Moses Montefiore, Lionel de Rothschild, Nacjum Sokolove, Julius Kahn, professor Sylvain Levi och M Bigar, bland många andra. Från USA kom Rabbi Stephen Wise, Felix Frankfurter, Oscar Strauss, Louis Brandeis (högsta domstolen), Walter Lippman, historikern Simon Dubrow, Harry Friedenwald, Jacob de Haas, Mary Fels, Louis Robinson, Barnard Flexner, domare Julian Mack, m.fl. Ytterligare 10 judar kom som representanter för ”American Jewish Congress”. Från Frankrike kom ”Universella Israeliters Allians” en organisation som skapats 1860 för att främja judars intresse i världen. Representanter för de amerikanska bankerna var bröderna Paul och Max Warburg. De representerade också de tyska judiska bankernas intressen. Dessa åtföljdes sedan av många judar från Bolsjevikerna i Ryssland, Polen och Ukraina. Alla judar kom samman som en enhet, en grupp, för att tillvarata judiska intressen.
Anmärkningsvärt är att alla de högsta ledarna för de segrande makterna hade en jude vid sin sida. Bredvid USA’s president Wilson satt Bernard Baruch, bredvid Frankrikes President Clemenseau satt Jeroboam Rothschild (George Mandel), bredvid Storbritanniens David Lloyd George satt Sir Philip Sassoon, Italiens premiärminister, Vittorio Emanuele Orlando var själv jude.
De judiska intressena fick första prioritet vid det som sedan kom att bli ett diktat och som kallas Versaillesfreden. Judarna hade många intressen som i grunden var skilda från kriget. Man önskade ett Nationernas Förbund, som ett första steg mot en världsregering, ett minoritetsskydd för judar i Europa och framför allt i östra Europa, ett brittiskt mandat att skapa ett hem åt judarna i Palestina. Man fick igenom alla sina krav.
Den judiska makten har sällan demonstrerats så tydligt som vid denna konferens.
Judarna och den brittiska aristokratin är oskiljbara
Judarna har varit inflytelserika i England så länge genom sitt bankmonopol att den brittiske historikern Hilaire Belloc beskrev det brittiska imperiet som:
”ett partnerskap mellan judiska finansoligarker och den brittiska aristokratin”, han fortsätter:
”Judarna, trots sitt ringa antal, färgar alla större brittiska institutioner, speciellt universiteten och underhuset genom sin kontroll av politikerna till följd av deras inflytande inom bankerna.”
I sin bok ”Tales of the Britsh Aristocracy” skriver L.G. Pine 1956 att:
”Den brittiska aristokratin är helt ihopblandad med judiskt blod”
Han säger att ca: 50% av aristokratin är judisk. Skälet är att de tidigare stora landägarna fick se sin makt krympa i samband med framväxten av bankväsendet och industrialismen som innebar ett ekonomiskt skifte bort från stora landägare och jordbruk. Judarna kontrollerade alla pengar och finansierade också den brittiska regeringen genom sina egna banker. Detta skulle sedan ta död på den brittiska industrin. Aristokratin stod så utan pengar men med stora slott och ägor. De började då att gifta bort sina döttrar till rika judar. Så kom dessa att sedan bli helt sammanflätade.
L. G Pine tar upp ett exempel av många:
Den femte Earlen av Roseburry, gifte sig med en dotter till Baron Mayer de Rothschild, chef för Bank of England. Earl Roseburry blev sedan premiärminister 1894.
Dessa judiska bankirfamiljer som penetrerade in i den brittiska aristokratin var bl.a. familjerna:
Rochschild, Sassoon, Cassel, Monteforie, Montagu, och Goldsmid.
Dessa judiska bankirer och sedan aristokraterna, med fina titlar och slott med tusenåriga anor, var sedan alltid bakom de pengar som lyfte fram de politiker man önskade. Så var fallet med Winston Churchill. Han hade inga pengar men stöttades av gruppen ”The Focus”. Denna grupp uppbackade honom genom hela hans karriär.
Alla dessa förmögna judar var medlemmar i den högsta aristokratin, inklusive kungahuset. Bankiren Cassels dotter gifte sig med Louis Mountbatten, en medlem i kungafamiljen. Cassel var i sin tur släkt med Rothschild. Före första världskriget var huvuddelen av den brittiska aristokratin judar och de resterande hade ofta inblandning av judisk blod. Storbritannien hade t.o.m. en judisk premiärminister, Benjamin Disraeli, Han skrev:
”Judarna har lyckats göra sig själv så nära sammanblandade med adeln att deras öde numera är helt sammanflätat.”
Som vi ska se i kommande inlägg hade detta en stor betydelse för att Storbritannien över huvud taget ansåg sig ha en anledning att påbörja kriget mot Tyskland.
