I dagens inlägg ska vi analysera utvecklingen för den folkliga representationen sedan 1400-talet. Fokus ligger på utvecklingen under 1900-talet och Fria Sidor försöker genom denna granskning att se om det finns trender och lärdomar som kan dras inför dagens synnerligen bekymmersamma situation. Det är en spännande tidsresa som i rasande fart tar oss från årtionde till årtionde. Det är samtidigt en objektiv beskrivning och en personlig tolkning med glimten i ögat. Inlägget är något längre men heltäckande. Låt dig inte avskräckas av den korta redovisningen av läget 1400-1866, det blir mer spännande allt eftersom.
Var indelad i fyra stånd: adel, borgare bönder och präster. Konungen var kallande. Från början varade den några veckor men det kunde gå år emellan sammankalladena. Högadeln representerade vanligtvis adeln. Endast en från varje adelssläkt fick närvara. Prästeståndet skickade två från varje domkapitel och en för varannan härad. Borgarna skickade en borgman från varje stad. Bondeståndet representerades av en bonde från varje härad. De som förde adelns talan var lantmarskalken. Ärkebiskopen förde prästernas talan. Stockholm borgmästare förde borgarnas talan. Bondeståndets talman utsågs genom val. Ståndsriksdagen kom att med tiden utestänga många grupper från representation. Det gällde soldater, torpare, frälsebönder, bruks- och industriarbetare men också ämbetsmän, läkare, lärare, industrimän, officerare och publicister.
Tvåkammarriksdagen (1866-1971)
Tanken var att den första kammaren skulle vara mer bevarande och konservativ medan den andra kammaren skulle representera den mer omedelbara folkopinionen.
Tvåkammarriksdagen infördes 1866. Ledamöterna till den första kammaren valdes av landstingen och stadsfullmäktige i de största städerna på 9 år. Dessa i sin tur hade valts av de röstberättigade. Valbar till första kammaren var män som uppnått 35 års ålder samt att man ägde och i minst tre år före valet ägt fastighet värderad till minst 80 000 kronor, eller att man betalade skatt och i minst tre år beskattats för minst 4 000 kronor i inkomst. Rösträtten var sedan också graderad efter inkomst och förmögenhet.
Andra kammaren skulle väljas direkt av de röstberättigade vart fjärde år. Män som uppnått 25 års ålder, ej under konkurs, besatt gott renommé, ej häftade för fattigunderstöd samt erlagt sina under de tre sista åren till betalning förfallna skulder till stat och kommun och fullgjort sina åliggande värnpliktsövningar, hade rösträtt.
Det växte i Sverige fram en rörelse som propagerade för utökad rösträtt. Framför allt var det kommunister, socialister, nykterhetsrörelsen och liberaler som arbetade för det. Det var en revolutionär tid i Europa som skulle få sin omedelbara ”grand finale” i Bolsjevismen. Sverige stod inte utanför dessa strömningar. Perioden 1866-1921 kom att präglas av ett närmande till allmänna val där både kvinnor och män kunde delta. 1921 var det första året både kvinnor och män fick rösta. Motståndet hade nu trängts undan och man var rädd att det, som i Ryssland, skulle ske en kommunistisk revolution om man inte gick med på kraven. Rösträttsrörelsen finns ännu idag. Demokratiutredaren Olle Wästberg föreslår 2016, som ett första steg, att 16-åringar ska få rösta i kommunalvalet. DN skrev på sin ledarsida 2013 att illegala migranter också borde få rösträtt. FI! föreslår att rösträttsåldern sänks till 16 år och att alla som befinner sig i Sverige ska få rösta.
Riksdagsvalen 1914-2014
I det första valet 1914 dominerade Allmänna Valmansförbundet (Moderaterna) 37,7% och Frisinnade Landsföreningen (Liberalerna) 32,2%. Det nybildade Socialdemokraterna med sin grund i de kommunistiska revolutionära rörelserna i Europa fick 30,1%. Det måste ha varit en chockerande upplevelse. Plötsligt dök en helt ny kraft upp som krävde en röst för alla, oavsett inkomst, och som såg samhället som en klasskamp mellan arbetare och företagare. De revolutionära strömningarna i Europa sköljde, i våg efter våg, in över Sverige. Det skulle visa sig vara ett vinnande koncept att företräda arbetaren, de var många.
Perioden fram till 1924 hade präglats av det första världskriget och den judiska ”ryska” revolutionen. Den fick brett stöd i judisk anglosaxisk press, eftersom ”revolutionen” var finansierad av judiska bankirer på Wall Street och City of London. Därför tappade både Allmänna Valmansförbundet (Moderaterna) och Frisinnade Folkpartiet (Liberalerna) stort. Socialdemokrater och kommunister stod på rätt sida i propagandan. De hade medvind. Moderaterna splittrades när Bondeförbundet bildades. Tillsammans fick Allmänna Valmansförbundet (Moderaterna) 26,1% och Bondeförbundet (10,8%) lika många röster som 1914. Det parti som tappade stort till Socialdemokraterna var Frisinnade Folkpartiet (Liberalerna), från 32,2% till 16,9% samtidigt som Socialdemokraterna ökade till 41,1% och Kommunisterna till 5,1%.
Nedan en överblick över utvecklingen i riksdagsvalet 1914-2014 (Sentio feb .2017). Det är intressant att följa färgerna från 1916 till 2017 för den långsiktiga utvecklingen.
Fram till 1932 ökade Bondeförbundet till 14,1%. Främst tog man röster från Allmänna Valmansförbundet (Moderaterna) som sjönk till 23,5%. Frisinnade Landsföreningen (Liberalerna) tappade också till Socialdemokraterna och fick 11,7%. Socialdemokraterna (41,7%) tappade i sin tur till Kommunisterna som fick 8,3%. Förskjutningen till vänster fortsatte således. Hela västvärlden översköljdes av en vänstervåg. Endast i Tyskland, som drabbades värst, hade ett motstånd vuxit fram. Det var dock inget som märktes i Sverige där kommunisterna nästan dubblade sitt stöd, Socialdemokraternas populäre ledare Per-Albin Hansson (1932-1936) till trots.
Perioden fram till 1948 hade varit dramatisk. De som stödde tyskarna mot kommunisterna hade länge vinden i ryggen. Tyskland blomstrade från 1933 och sågs av många som räddare mot kommunismen men när så Tyskland förlorat mot Sovjetunionen, New York och City of London pågick i Sverige en hetsjakt mot dem. Alla konservativa tankar och allt tal om nation o.s.v. eller att kommunismen var det störta hotet var nu, som idag, helt omöjligt att föra fram. Moderaterna störtdök ner till 12,3%, centern tappade till 12,4% medan de borgerligt sinnade istället stödde Folkpartiet (Liberalerna), under ledning av populäre Bertil Ohlin, som intagit en kritisk hållning till ”nazisterna” utan att för den skull hylla kommunisterna. Ett anständigt alternativ för borgerliga väljare.
Socialdemokraterna ökade starkt till 46,1%, under ledning av folkkäre Tage Erlander (statsminister 1946-1969) medan kommunisterna tappade något till 6,1%. Det var nu som det socialistiska blocket stod på sin högsta höjd. Vi kunde nu läsa i media att vi hade kommunistiska Sovjetunionen att tacka för att vi räddats från de onda tyskarna. Pro-tyskar och konservativa gjorde sig icke besvär. Socialdemokrater, kommunister och liberaler hade nu nästan 80% av rösterna. Samtidigt framstod säkert Tage Erlanders budskap om neutralitetspolitik, välfärdspolitik och nordiskt samarbete som försiktigt återhållsam i den pro-sovjetiska atmosfär som nu rådde. Något som lockade många svenskar.
Tage Erlander förtjänar en bild då han var statsminister i hela 23 år men även han var tvungen att inordna sig i tidens anda och vid Stalins död sade han i ett radiotal:
”Den kommunistiska läran har visat sig elastisk nog att duga som ideologi för det moderniserade expansiva världsvälde som har trätt fram ur det gamla kejsarrikets ruiner”
Det var också under detta långa socialistiska maktinnehav (1948-1976) som städer runt om i Sverige skulle bli moderna och ersätta ”gamla” byggnader. Det gamla fula skulle bort och ersättas med något nytt och fräscht.
1960 och 1970
Ställningarna behålls ganska oförändrade fram till 1960. Det sker främst förflyttningar inom respektive block. Fram till 1970 hade också olika miljö- och energifrågor kommit alltmer i fokus. Inflationen hade ökat och ekonomin började bromsa in. Sverige socialiserades nu mer och mer och började alltmer likna en planekonomi. Allt skulle planeras och styras från centralt håll. Det var nu miljonprogrammen prydde varje svensk större stad. Centerpartiet ökade, kanske som en motreaktion, till 19,9%, under ledning av Gunnar Hedlund.
Han gick till häftigt angrepp mot Olof Palme och sade i ett tal 1968:
”’En del av de nya är ett slags kullerstenar och man vet därför inte vartåt det hela skall barka – om nu socialdemokraterna får fortsätta regera.”
Han syftade då på en ny generation ledare med Olof Palme i spetsen som nu ersatte den gamla stammen socialister som Erlander, Sträng och Sven Andersson.
Liberalarena ökade till 16,2% medan Moderaterna (11,5%) splittrades upp då Kristdemokraterna (1,5%) gjorde intåg i politiken. Socialdemokraterna, nu under ledning av Olof Palme (45,3%) hade nu börjat tappa medan vänstern (4,8%) behöll sitt stöd.
På 70-talet nådde de vilda strejkerna sin topp. 1971 sjöng John Lennon ”A working Class Hero” och ”Imagine (there’s no country)”. Vi hade oljekriser och en kärnkraftsdebatt. Centerpartiet, under ledning av Thorbjörn Fälldin (24,1%) ökade sitt stöd främst på bekostnad av Folkpartiet (11,1%). Moderaterna ökade till 15,6% under ledning av Gösta Bohman. Socialdemokraterna (42,7%) tappade, troligen till Centerpartiet medan Kommunisterna (4,8%) likväl som Kristdemokraterna (1,4%) behöll sin ställning. De borgerliga gjorde nu en framryckning, samtidigt som Socialdemokraterna drabbades av olika ”skandaler”. Den pro-sovjetiska våg som sköljde över världen hade nu tappat fart och Palme försökte bibehålla Socialdemokraternas dominans med ett högt tonläge i internationella frågor. Sveriges väg som världens samvete och som ”den humanitära stormakten” hade nu tagit sin början. 1975 blev Sverige, enligt grundlagen, en officiell mångkultur.
Världen började nu bli trött på det socialistiska experimentet. Skatterna hade varit rekordhöga och fackens makt oinskränkt. Eftersom västländernas ekonomi i hög grad fortfarande var nationell innebar detta ett rekorddåligt företagsklimat, inflation, löntagarfonder med syfte att socialisera hela svenska näringslivet, strejker och skyhöga priser på alla tjänster. Istället ser vi början på en strävan mot gränslöshet, frihandel, tullfrihet, avregleringar och globalism. Detta var Ronald Reagans och Margaret Thatchers årtionde. Centern (11,3%) tappade stort till både höger och vänster. Miljöfrågorna var inte längre i fokus. Kärnkraften var en icke-fråga efter folkomröstningen 1980. Moderaterna fick (18,3%), Kristdemokraterna (2,9%) och Liberalerna steg (12,2%). Det gjorde också Socialdemokraterna (43,2%) och Vänsterpartiet Kommunisterna (5,8%). Palmemordet var ännu färskt i minne och ekonomin gick bra och man tog sin sista puff på cigarren innan fastighetskrisen slog in över Sverige. Det nybildade Miljöpartiet (5,5%) fångade nu upp miljöintresset. Vid denna tid var Miljöpartiet inget renodlat stödparti till Socialdemokraterna och föreslog bl.a. att vi svenskar borde kunna arbeta lite mindre.
Nedan en bild som visar en grov blockindelning perioden 1916-2017.
I valet 1991 gick Kristdemokraterna framåt till 7,1%, under ledning av den folkkäre Alf Svensson. Till följd av en ekonomisk kris missgynnades sittande regering och opinionen försköts i borgerlig riktning. Moderaterna ökade till 21,9% medan Centern (8,5%) och Liberalerna (9,1%) tappade, sannolikt till Kristdemokraterna. Socialdemokraterna fick 37,7% och Vänsterpartiet Kommunisterna, numer bara Vänsterpartiet, 4,5%. Ett nytt parti klev in i riksdagen, Ny Demokrati (6,7%). Landet var i djup kris och folket gillade Ian & Bert. Miljöpartiet sjönk till 3,1% och blev utan mandat, delvis p.g.a. inre strider men också för att miljöfrågan inte var i fokus.
Kristdemokraterna (11,7%) ökade ytterligare, under Alf Svensson, samtidigt som Centern (5,1%) och Folkpartiet Liberalerna (4,7%) tappade. Moderaterna (22,9%) ökade något. Socialdemokraterna (36,4%) sjönk medan Vänsterpartiet (12%) steg enormt under Gudrun Schyman. Trots sin bakgrund som Marxist-Leninist blir hon populär i stugorna. Ny Demokrati åkte ur riksdagen. Miljöpartiet (4,5%) tog sig tillbaka till riksdagen. Sverigedemokraterna fick 0,4%.
Alliansen gjorde sitt intåg för att bryta den socialdemokratiska dominansen. Skatter på fastigheter i tätorter hade blivit enorma och utanförskapet med alla bidrag började nu framträda mer påtagligt. Kärnkraftsfrågan hade länge splittrat de borgerliga men nu skulle de borgerliga kompromissa. Alliansen var något nytt och fräsch, man lovade att genomföra vad man sagt i valet. Man skulle kunna lita på vad de sa. Centern fick trängselskatt, jakt på koldioxid och målet att Sverige skulle vara ett nybyggarland för alla i hela världen och ”Nya” Moderaterna fick (tillfälligt) sänkta skatter. Folkpartiet fick utrotandet av utanförskapsområden. Vad Kristdemokraterna fick är oklart. Moderaterna ökade till 26,2% men Kristdemokraterna (6,6%) tappade samtidigt stort. Både Centerpartiet (7,9%) och Liberalerna (7,5%) ökade. Socialdemokraterna (35%) och Vänsterpartiet (5,8%) tappade något. Vänsterpartiet hade inte längre Schyman som draghjälp. De öppna gränserna hade nu börjat, på allvar, göra sig gällande. Sverigedemokraterna ökade till 2,9%. Övriga partier fick 2,7% (FI! 0,68%, Piratpartiet 0,63% och Sveriges Pensionärers Intresseparti 0,53%).
Moderaterna ökade ytterligare till 30,1%. Samtidigt sjönk Kristdemokraterna (5,6%) och Centerpartiet (6,6%) något medan Liberalerna (7,1%) höll sig oförändrat. Miljöpartiet ökade starkt till 7,3%, under ledning av Peter Eriksson och Maria Wetterstrand, medan Socialdemokraterna (30,7%) tappade stort, under Mona Sahlin. Vänsterpartiet (5,6%) höll sin ställning. Sverigedemokraterna fick 5,7%. Övriga partier 1,4% (Piratpartiet 0,65%, Fi! 0,4%). Det politiska läget var svårt. Alliansen hade tappat röster till Sverigedemokraterna och saknade majoritet i Riksdagen. Alliansen under ledning av Fredrik Reinfeldt, vädjade till Miljöpartiet redan på valnatten och slöt en migrationsöverenskommelse 2011 som säkrade upp regeringsinnehavet. Överenskommelsen ledde till fortsatt eskalerande massinvandring. Hatet mot SD som förstörde festen var illa dold.
I valet 2014 tappade Alliansen stort. Troligen främst till Sverigedemokraterna som ökade till 12,9%. Socialdemokraterna (31%) och Vänsterpartiet (5,7%) var i stort oförändrade. Miljöpartiet (6,9%) tappade endast marginellt. Övriga partier fick 4,1% varav FI! 3,2%. Migrationsfrågan, som inte adresserats av varken det socialistiska blocket eller Alliansen, betyder nu så mycket för svenska folket att man tvingas att bilda en Dödsöverenskommelse för Sverige. Sverige ska förnyas, folket ska ersättas och likt innerstäderna på 50- och 60-talen skövlas för att där plantera något nytt och fräscht.
2017
Enligt Sentio, som är det prognosinstitut som bäst prognostiserat Sverigedemokraternas valresultat får de 26,9% av väljarnas röster i februari 2017. Båda blocken förlorar till SD. Socialdemokraterna har 23,2%, en rekordlåg siffra. Moderaterna får 16,7%, också det rekordlågt. Kristdemokraterna åker ur med 3%, Liberalerna hankar sig fram med sin trogna bas på 4,7% medan Annie Lööf nu trätt fram som Alliansens starkast lysande stjärna. Miljöpartiet åker också ur på 3,6% medan Sverige nu ser en ny vänstervåg där Vänsterpartiet når 8,2%. Fi! minskar till 1,7%.
Analys
Fria Sidor ser fyra saker som bör beaktas när vi blickar tillbaka på de senaste 100 åren.
Det första är metapolitiska trender. Råder i världen en stark vänstervåg gynnas dessa partier i riksdagen. Råder det oro för miljön är det dessa partier som gynnas. Väljarna har, åtminstone fram till Internets tillkomst, ingen större insikt i den faktiska politiken utan röstar mer på känsla och enligt trenden som råder i världen. Idag råder det i världen en stark metapolitisk trend emot globalism, för nationalstaten, mot lögnmedia och för självbestämmande. Migrationsfrågan är i mångas tankar och skepsisen mot politiker och överstatlighet är stor men denna bild förs endast fram i alternativ media. Den globalistiska trenden sedan 80-talet utmanas nu av mer nationalistiska strömningar.
Det andra är att det socialistiska blocket under hela denna period varit mycket mer sammanhållet. De borgerliga har ständigt splittrats i olika frågor. När de borgerliga fick chansen 1976 hade Centerpartiet låst fast sig i kärnkraftsfrågan något som skulle försvåra ett trovärdigt borgerligt alternativ fram till 2006. Liberalerna var också de som gled mest åt vänster och Bengt Westerberg reste sig i soffan och lämnade SVT på valnatten då NyD kommit in i riksdagen 1991. En ny fråga splittrade de borgerliga. Fram till 2006 kom både Moderaterna och Centern att helt omfamna Westerbergs linje. Idag är både Alliansen och det socialistiska blocket överens inom blocken och för en likartad politik men nu är inget block överens med väljarna som i allt högre grad söker sig till ett helt nytt block.
Det tredje är att rörelser främst sker inom blocken. Den som f.n. upplevs som den starkaste kandidaten inom respektive block ökar men blocken påverkas inte alls lika mycket. Endast om en ledare är folkkär kan man se strömmar över blockgränsen. Just nu är det Annie Lööf som är den mest lysande figuren i Alliansen och kanske är hon lite folkkär trots allt. Hennes framtoning ska dock tolkas i relation till Kinberg-Batras utstrålning som får Gunnar Hökmark att se karismatisk ut. Något folkkärt i det socialistiska blocket är svårt att uppfatta.
Det fjärde är att det sker en enorm polarisering. Samtidigt som hela västvärlden nu i en flodvåg allt snabbare vaknar upp intensifieras lögnmedias och de lögnaktiga politikernas kamp att klamra sig kvar vid makten och för att vara fortsatt relevanta. Gapet är enormt mellan de som vaknat och de som sover vidare. Samhällen i hela västvärlden har nu söndrats och splittrats itu mellan de som söker stöd i verklighet och sanning och de som föredrar utopier och att känna sig goda. De två halvorna förstår inte varandra. Detta syns tydlig då Alliansens väljare för mångkultur väljer Centerpartiet som vill ha 40 miljoner medborgare i Sverige, och (S) tappar till Vänsterpartiet som går starkt framåt i senaste opinionsmätningen i Sentio.
Tittar vi på den senaste mätningen från Sentio (feb 2017) och jämför med 2006 har Alliansen tappat 13,1% till Sverigedemokraterna medan det socialistiska blocket har tappat 9,3%. Sverigedemokraterna är f.n. det enda alternativet svenskar har att välja på om de söker en normaliserad migrationspolitik.
Kategoriserar vi alla partier, även de som hamnar under 4%-spärren efter om de idag är för eller emot massinvandring så ser det ut som nedan. Moderaterna klassas som fortsatt för eftersom man har en partiledare som lotsats fram av Reinfeldt och gift sig med en stå-upp komiker som umgås i fanatiskt mångkulturälskande kretsar. Det finns helt enkelt fortfarande för få partier i Sveriges Riksdag som på allvar vill ändra dagens politik. Dödsalliansen gäller fram till 2022 och som det ser ut nu får det socialistiska blocket behålla makten. Stefan Löfven kanske lyckas lura till sig ytterligare fyra år och vi får vänta till år 2022 innan svenska folket är moget för en nyktrare migrationspolitik?
